I dag är det ju torsdag, så let´s do a #TBT! Den här gången letar vi oss tillbaks till 1989 och en elvaårig Vanja fyller år. Som alltid på min födelsedag fick jag frukost på sängen; en kalasbricka med mackor, varm choklad och blommor från trädgården. Åsså presenter.

Den här bilden är så rolig tycker jag, för den tar mig verkligen tillbaka till mitt flickrum i Hässelby. Mintgröna tapeter med mönster (HUR 80-taliga?!), Marilyn Monroe-affischer över hela rummet (var BESATT av denna kvinna, är det fortfarande även om jag inte har affischer på väggarna längre) och rosa rosa rosa.

Jag hade rosarandiga gardiner, och alla möbler (förutom sängen) i rummet hade jag och mamma målat rosa med svarta mönster. Man skymtar ena hörnet av mitt nattygsbord till vänster i bild. Fräsigt värre. Min telefon (på bilden syns dock bara vägghållaren, för på den tiden hade man ju VÄGGFASTA telefoner #KännerMigSåGammal) var givetvis rosa och svart den med.

Jag tycker att jag ser ganska glad ut på bilden, och det här var mestadels en bra tid som jag minns det. Jag har ju berättat förut att jag var mobbad under ett par år i låg/mellanstadiet, och när den här bilden togs hade jag äntligen fått byta skola, fått en nystart. Den nya klassen var fantastisk. Jag fick en massa kompisar, blev till och med ”populär”. Slapp bli kallad ”fetmadvärg”, bli utelåst och annat smått och gott på dagarna.

Innan jag började i den nya klassen minns jag att jag stod framför spegeln hemma och övade på att säga ”Jag heter Vanja” på ett sätt som inte skulle kunna reta upp nån. Som inte skulle kunna ge någon skäl att hitta fel på mig. Jag var livrädd för att även de i den nya klassen skulle tycka att jag var en utomjording som inte dög till nåt annat än att hacka på.

Som tur blev det inte så. Den korta tid jag gick i den skolan och i den klassen blev helt fantastisk, och definitivt en period i livet som stärkte upp mig som mänska. Jag började i den nya klassen efter halva femman, och lämnade den när det var dags att börja sjuan, för då hade jag fått ett positivt antagningsbesked från en musikskola inne i stan som jag hade kämpat så hårt för att ta mig in på.

Men jag är evigt tacksam att jag fick gå det där dryga året, mellanlanda mjukt bland alla fina mänskor. Få tillbaka lite självförtroende och självkänsla innan det var dags för ytterligare en ny skola och en ny klass.

Och det kanske är summan av kardemumman av det här blogginlägget – att även korta perioder kan göra långa intryck. Så man ska vara väldigt tacksam när fina saker inträffar – även om de inte pågår under så lång tid. Och uppskatta den tid man fick, istället för att förbanna att man inte fick mer.

Det här med att klippa naglarna på kiddos alltså… SVÅRT SOM TUSAN! I alla fall när det gäller just vårt lilla kiddo. Det ålas, fäktas, grejas och bökas runt rätt allmänt.

Som ni kanske ser är det en yngre version av Igster på bilderna ovan – det enda säkra tricket vi hade när han var mindre var nämligen att låta glammis-Picklan klippa hans naglar. Då gick det av någon anledning superbra; han satt lugnt och stilla i hennes knä och lät snällt sina vassa små klor klippas ner. Himla bra brutta alltså, den där Picklan. En klippa på så många fronter liksom.

Fräsigt värre! Det är inte alla ungar som har en personlig nagelklippare minsann! Nuförtiden klipper vi dock grodans naglar själva – eller okej, Niklas klipper dem. Jag pallar inte. Tycker det är ASLÄSKIGT och tror alltid att en bit kött (sorry för obehaglig bild i huvudet nu) eller nåt finger ska stryka med. Någon annan som är likadan?

Hursomhelst så är Iggy vänligare inställd till hela nagelklippningsproceduren numera, men det kan fortfarande vara lite av en kamp + krävas en rätt rejäl dos lock och pock för att han ska låta pappa kirra klorna. Har införskaffat en ballongprydd nagelklippare (Iggy är fullkomligt BEROENDE av ballonger, så vi smörar därför med ovan manick), men tar tacksamt emot tips på hur sjuttsingen man kan underlätta klippandet.

Är det någon av er vars kiddos också bökar när det är dags att begränsa rivningsförmågan?

Tänkte att det kunde vara kul att köra #TBT-inlägg på torsdagar, en anledning att gräva lite i arkiven och hitta nåt skojigt att bjussa på! Och i dag….BJUSSAR jag, som ni ser. Oj vad jag bjussar! Varning för nakenpreggo!

När jag och Niklas gick igenom vår massiva tavelsamling hittade jag nämligen den här rackaren. Ni som följde Gravid Vecka För Vecka kanske minns när jag, Dessie och Agnes skulle plåtas näck för att föreviga våra preggomagar? Klistrar in de två avsnitten längst ner i inlägget för er som är nyfikna.

Det var en sjukt kul upplevelse, vi blev fräsigt sminkade och det var en rätt makaber känsla att sitta spritt språngande näck framför inte bara en fotograf – utan dessutom ett helt kamerateam. #IngenBlygViolTydligen

Hursomhelst så hade jag med mig en tokfin kimono som jag hade tänkt att bära, men eftersom Dessie hade issues med att vara nakenfis, så blev det som så att hon fick låna den av mig och ha den på sina bilder – och jag fick vara utan. Båda kunde inte ha den, för då skulle bilderna bli för lika. Inga problem alls tyckte jag då, även om jag i dag MYCKET hellre skulle haft fina bilder på mig själv i den där kimonon än spritt språngande. För den bild som tv-teamet valde att printa ut, rama in och skicka hem till mig tycker jag verkligen, verkligen inte om.

Den får vara plastövertäckt, för det jag inte gillar med bilden är uttrycket i mitt ansikte. Det är liksom…porrigt, typ. Extremt ohärligt, och inte ALLS det som i alla fall jag var ute efter. Händerna på tuttarna tycker jag inte heller är så rackarns peachy, känns mer Slitz anno 1992 än en modern preggoplåtning. Men men, så blir det när man liksom inte är in charge själv, utan i händerna på ett team som såklart ville styra upp en plåtning som framförallt skulle vara tv-mässig. Resultatet betydde nog inte lika mycket.

Men jag ska inte böla, det var en utomjordisk intressant och rolig upplevelse att få göra såväl plåtning som tv-program, och definitivt nåt att ha på bucket listen liksom. Blir jag preggo någon mer gång i livet kanske jag testar att föreviga magen minus kläder en gång till – men då på mitt sätt.

Men oavsett så är ju den här bilden sjukt rolig att ha, vi kommer garva gott åt den när vi e panchisar, jag å Niklas. Eller redan nu ha ha… Världens bästa practical joke kanske skulle vara att ge den till typ Niklas mamma i julklapp! Vad tror ni om det? Det kanske vi ska göra, och filma reaktionen… #EPIC

Den får dock bo i källaren tills dess.

[youtube id=”EyFDrf4ZUoE”]

[youtube id=”8AKQax0RK3c”]
I ovan två klipp kan ni se hur och när bilden blev till!