Eftersom jag inte hann med någon #TBT i går får det bli en #FBF denna vecka också. Den här gången letar vi oss tillbaka till 1992. Då var jag 14 bast, och min lillasyster Stina hade precis kommit till världen. Här är vi i Dalarna hemma hos min farmor, Stina är kanske någon månad gammal.
Att min pappa skulle ha barn med sin nya fru var nåt jag från början tyckte var jättejobbigt. Det här med brokiga familjer är inte alltid lätt när man är mitt uppe i förändringarna, men det fina är att så länge alla inblandade försöker sitt bästa att vara respektfulla mot varandra, så blir resultatet faktiskt fantastiskt.
Jag är idag så ENORMT glad att min pappa träffade sin ”nya” fru (som han nu varit gift med i en rackarns massa år). Det resulterade i att jag fick en ny fin familjemedlem i form av Stinas mamma – och givetvis att jag fick en UNDERBAR lillasyster. Kan inte tänka mig ett liv utan Stina, och det är TOPPEN att få ett sladdissyskon.
Mellan oss var det ingen konkurrens, och det har egentligen aldrig varit något bad blood som det ju ibland kan vara mellan syskon. Förutom de där första månaderna när hon låg i sin mammas mage då. För jag måste erkänna att det var lite trixigt. Att ens pappa ska FÅ BARN med den ”nya” blir nog ofta någon slags lojalitetskonflikt för de redan befintliga barnen. De nya familjekonstellationerna blir liksom så oåterkalleliga, och en viss konkurrenskänsla tror jag är oundviklig.
Men. Det blev såklart hur bra som helst. Stina var den SÖTASTE lilla unge jag någonsin sett, med de godaste kinderna jag någonsin pussat på. Jag flyttade hemifrån när hon var två år, och minns hur det var när hon var hemma hos mig och hälsade på. Vi lektelektelekte och byggde om hela min lägenhet till en koja. Hon badade i mitt badkar i mitt solgula yttepyttebadrum, och jag berättade om trollet i avloppet som sög ut allt vatten och gjorde så att det sa ”slörp”.
Stina och jag idag är superbra vänner och har så himla kul ihop. Är så sjukt tacksam att hon finns i mitt liv.
Och hörrni – spana in min fräsigt blommiga playsuit på bilden! Den skulle jag gärna ha i dag faktiskt. Håret skulle jag nog däremot styla lite annorlunda. Men tur är väl det kanske – att ens hårideal förändrats på de 24 år som gått sen bilden togs. Otroligt kul dock, att modet i dag är nere och nosar på 90-talets stilideal. Är det då man förstår att man är gammal – när man börjar vara med om modetrender för ANDRA gången? Ha ha. Ha en underbar fredag!
Haha roligt att du skrev de sista meningarna för jag tänkte faktiskt att jag verkligen skulle kunna tänka mig klänningen (framför allt dess modell) du har på dig på bilden 😉
Hej!
Jag är en tjej på 20 år och jag har en fråga angående en sak som jag hört ni också pratat en del om i podden. Att det här med att folk i sin omgivning eller som i mitt fall att
familjen, vuxna personer som precis HELA tiden trackar på allt jag säger att jag vill läsa till, som nu då jag är 20 år och funderar på att plugga till mäklare och sen har jag varit inne på tandhygienist eller dietist också, men
det är så psykiskt jobbigt när ens ”mamma” trakasserar på precis allt och få mig att bara känna mig förminskad! Och jag har haft ångest, dödsångest sedan jag var 16 och allt har bara blivit värre på grund av henne och vet bara inte vad jag ska göra för jag har sagt att jag kanske till och med inte orkar ha henne i min omgivning då jag bara mår dåligt och
väldigt psykiskt dåligt av henne. Känns som att hon bara förstör för mig när jag är på bra humör och vill berätta något roligt jag får liksom direkt någonting negativt svar tillbaka! Orkar bara inte mer för hon lyssnar aldrig och även fast hon kanske hör så är det lika dant dagen efter för då har hon glömt ALLT jag sagt och det händer varje gång säger åt henne. Har du nåt tips på vad jag kan göra?
Åååååhhh vilken fin bild!