Här sitter en 16-Ã¥rig Vanja Wikström och hÃ¥ller lite käckt i ett äpple. Varför det? …kan man ju undra. Jo, detta var nämligen en pressbild som togs för ett teveprogram jag var med i dÃ¥, bör väl ha varit omkring 1994. TJUGOTVÅ ÅR SEN ALLTSÅ! Oj vad tiden slinker iväg.

Hursom: jag har ju berättat om min sjukt driftiga mamma tidigare, och det här teveprogrammet var ett av de projekt som hon hittade på, råddade ihop och drog i land. Utan att ha någon som helst erfarenhet av att göra rörlig media. En klassisk mammagrej, med andra ord.

SÃ¥ – huxflux hade min mamma gÃ¥tt frÃ¥n att vara redaktionschef pÃ¥ en tekniktidning, till att vara producent och programledare för ett teveprogram. Och lika huxflux kom hon pÃ¥ att det ju vore toppen med nÃ¥gon som ville recensera datorspel – för programmet handlade nämligen om datorer. SÃ¥ tillsammans med killen pÃ¥ bilden (som var väldigt trevlig och hette Pierre) recenserade jag helt plötsligt datorspel pÃ¥ kanal 5 en gÃ¥ng i veckan.

Jag var ingen stordatorspelare, sÃ¥ vet inte hur kompetenta recensionerna var (förmodligen OLIDLIGT pinsamt att se dem i dag), men KUL var det! I och med att bÃ¥de mamma och hennes man var väldigt tech savvy sÃ¥ hade vi alltid det senaste pÃ¥ teknikfronten hemma. Vi hade dator innan gemene man ens visste att det fanns, typ. Och självklart spelades det spel – jag ÄLSKADE ”Stugan”! Är det nÃ¥gon annan som minns det?

Det roliga är, att jag har sÃ¥na otroligt detaljerade bilder av det spelet; miljöerna, figurerna och stämningen i det. Men det var helt textbaserat; man spelade alltsÃ¥ genom att läsa en berättelse pÃ¥ skärmen, och man rörde sig genom att använda tangentbordets fyra pilar som tog en framÃ¥t, bakÃ¥t, höger eller vänster. SÃ¥ det fanns inga bilder överhuvudtaget, och ändÃ¥ minns jag alla miljöer sÃ¥ detaljerat – miljöer som jag alltsÃ¥ hade skapat själv, med min fantasi. Underbart ju!

Hur som haver så har jag alltså varit (tveksam) datorspelsrecensent i teve, tack vare min kreativa och modiga mamma. Och det är ju en skojig grej att ha på bucket listen. Programmet gick rätt bra och köptes sen över till TV4, och jag följde med. I den senare säsongen agerar jag datormeckare (skruvar av schassit och puttar dit extra minnen, typ) i snickarbyxor och permanentat hår. Men det mina vänner, är en annan #TBT.

Nu kan ni det här va? Att torsdagar betyder #TBT-inlägg! Denna gÃ¥ng slinker vi endast tillbaks en dryg vecka i tiden. Till förra onsdagen. Jag och Jossan skulle pÃ¥ ett tidigt morgonmöte, och sÃ¥gs utanför Åhléns City. Vi knatade bort till mötet, bara för att upptäcka att nÃ¥gon (*host host jag host host*) hade fÃ¥tt allt om bakfoten – mötet var nämligen onsdagen därpÃ¥!

När vi upptäckte det fanns det två val:

1) Bli sura över att vi jagats upp i ottan pga obefintligt möte, muttra lite och dra hem.

2) Ta tillfället i akt att käka en second breakfast och hänga lite – vi hade ju ändÃ¥ avsatt tid för mötet.

Vad tror ni att vi gjorde?

GIVETVIS valde vi happy clappy alternativ 2 och gjorde det bästa av situationen! Vi gillar ju det där med rosa glasögon, göra lemonad av alla rackarns citroner osv. SÃ¥ eftersom att vi hade en timma över huxflux slank vi till nyöppnade Haymarket by Scandic (ligger längst ner i PUB-huset pÃ¥ Hötorget) och NJÖT – snyggare ställe fÃ¥r man leta efter!

Eftersom detta var lite av ett impromptu-besök hade jag inte min kamera med mig, så ni får hålla till godo med några mobilbilder. Men OJOJOJ vad fint det var! En 20-talsdröm som man bara vill flytta rakt in i!

Den här ananaslampan – sÃ¥ sjukt fin! Älskar allt med det här stället – färgerna, formerna, känslan, maten – ni MÅSTE gÃ¥ hit!

Dagens #TBT fÃ¥r alltsÃ¥ bli en liten pÃ¥minnelse om den där lemonadklyschan – nej, morgonen blev inte som vi tänkt oss, men tack vare att vi gjorde det bästa av situationen sÃ¥ blev den till och med BÄTTRE än vad den hade blivit om allt gÃ¥tt enligt planerna.

LÄS MER:
En av de första gångerna jag å Jossan träffades
Se musikvideon från 2008 för låten jag skrivit till Niklas 

Eftersom jag inte hann med någon #TBT i går får det bli en #FBF denna vecka också. Den här gången letar vi oss tillbaka till 1992. Då var jag 14 bast, och min lillasyster Stina hade precis kommit till världen. Här är vi i Dalarna hemma hos min farmor, Stina är kanske någon månad gammal.

Att min pappa skulle ha barn med sin nya fru var nåt jag från början tyckte var jättejobbigt. Det här med brokiga familjer är inte alltid lätt när man är mitt uppe i förändringarna, men det fina är att så länge alla inblandade försöker sitt bästa att vara respektfulla mot varandra, så blir resultatet faktiskt fantastiskt.

Jag är idag sÃ¥ ENORMT glad att min pappa träffade sin ”nya” fru (som han nu varit gift med i en rackarns massa Ã¥r). Det resulterade i att jag fick en ny fin familjemedlem i form av Stinas mamma – och givetvis att jag fick en UNDERBAR lillasyster. Kan inte tänka mig ett liv utan Stina, och det är TOPPEN att fÃ¥ ett sladdissyskon.

Mellan oss var det ingen konkurrens, och det har egentligen aldrig varit nÃ¥got bad blood som det ju ibland kan vara mellan syskon. Förutom de där första mÃ¥naderna när hon lÃ¥g i sin mammas mage dÃ¥. För jag mÃ¥ste erkänna att det var lite trixigt. Att ens pappa ska FÅ BARN med den ”nya” blir nog ofta nÃ¥gon slags lojalitetskonflikt för de redan befintliga barnen. De nya familjekonstellationerna blir liksom sÃ¥ oÃ¥terkalleliga, och en viss konkurrenskänsla tror jag är oundviklig.

Men. Det blev sÃ¥klart hur bra som helst. Stina var den SÖTASTE lilla unge jag nÃ¥gonsin sett, med de godaste kinderna jag nÃ¥gonsin pussat pÃ¥. Jag flyttade hemifrÃ¥n när hon var tvÃ¥ Ã¥r, och minns hur det var när hon var hemma hos mig och hälsade pÃ¥. Vi lektelektelekte och byggde om hela min lägenhet till en koja. Hon badade i mitt badkar i mitt solgula yttepyttebadrum, och jag berättade om trollet i avloppet som sög ut allt vatten och gjorde sÃ¥ att det sa ”slörp”.

Stina och jag idag är superbra vänner och har så himla kul ihop. Är så sjukt tacksam att hon finns i mitt liv.

Och hörrni – spana in min fräsigt blommiga playsuit pÃ¥ bilden! Den skulle jag gärna ha i dag faktiskt. HÃ¥ret skulle jag nog däremot styla lite annorlunda. Men tur är väl det kanske – att ens hÃ¥rideal förändrats pÃ¥ de 24 Ã¥r som gÃ¥tt sen bilden togs. Otroligt kul dock, att modet i dag är nere och nosar pÃ¥ 90-talets stilideal. Är det dÃ¥ man förstÃ¥r att man är gammal – när man börjar vara med om modetrender för ANDRA gÃ¥ngen? Ha ha. Ha en underbar fredag!