Plötsligt händer det! Det odlas riskorn i munnen numera. Oerhört spännande upptäckt sÃ¥klart. Som inte gjordes av mig. Eller Niklas. Nä, det var glammis-Malin som först skymtade de smÃ¥ piggarna! Hon har riktiga falkögon, det är ett känt faktum, sÃ¥ självklart lyckas hon även hitta mitt barns första tänder. (När jag letar efter nÃ¥t pÃ¥ kontoret sÃ¥ hittar jag det oftast inte, dÃ¥ säger jag snällt  ”Maaaaaalin, vet du var X är?”, Ã¥ssÃ¥ hittar hon det pÃ¥ fem röda).

Spännande med tänder, tycker jag. Det kommer ju förändra hela Pigglys utseende. Ska bli roligt att se hur han kommer se ut med gaddar.

Hoppas innerligt att han brås på Niklas på tandfronten, som har kliniskt raka smajlrader. För min mun råder det kaosfest i. Det är snett, vint, utstående och trångt. Och inte blev det bättre av att jag sög på tummen tills jag var typ 20. (Okej, inte riktigt 20, men väldigt länge i alla fall.)

Har ju skrivit om det förut, att jag erbjöds tandställning gÃ¥ng pÃ¥ gÃ¥ng när jag var liten. Men tokvägrade. Envis som satan tackade jag nej varenda gÃ¥ng det togs upp, för jag ville ha kvar mina ”personliga” tänder.

Och det är lite sött ändÃ¥ tycker jag, att jag tänkte sÃ¥. Hollywoodsmajl lockade liksom inte. SÃ¥ det blev ingen tandkorrigeringsplan för unga fröken Wikström. Sen hade jag (sÃ¥klart) ett par Ã¥r där runt tonÃ¥rsangsten där jag förbannade mitt lÃ¥gstadiejag som förvägrat högstadietjejen raka flÃ¥diga tänder. Men sen blev man liksom vän med dem, och nu gillar jag att de är….eehhh, ”personliga”. FÃ¥r se vad för lott Piggly drar.

En frÃ¥ga – när börjar man borsta risgrynen?

Det här möttes jag av när jag kom i morse slank in efter lunch…! Vita rosor, saltlakrits (de känner mig, de fina glammisarna) och ett fräsigt kort – med glitter pÃ¥!

”Big Boss Vanja”.  *fniss* Undrar just om de lobbar för löneförhöjning?

Behöver jag säga att min första dag tillbaks pÃ¥ kontoret inte var (eller är – hänger här nu) direkt obehaglig? Tack fina glammisar! I love you Malin, Irica, ViKtoria (nöjd nu Picklan?), Camilla & Anja!

…spenderades hemma ironiskt nog. Niklas hade ju ett möte, sÃ¥ jag tog Iggly till klockan halv tre. Och dÃ¥ kändes det liksom lite för sent Ã¥ meckigt att packa ihop Ã¥ dra till kontoret, när jag likaväl kunde jobba hemma. SÃ¥ la familia slank ut, och jag körde ett jobbpass frÃ¥n köksbordet; mitt kontor sen ett halvÃ¥r tillbaka.

SÃ¥ det blev ingen gigantisk omställning direkt. Men i morgon, dÃ¥ ska jag till office. Ska bli mysigt att fÃ¥ hänga med mina fina glammisar igen. Och jag ser VERKLIGEN fram emot att kunna röja undan jobb pÃ¥ dagen (ostört – I ETT STRÄCK UTAN AVBROTT), sÃ¥ att jag helt kan koppla bort och koppla av pÃ¥ kvällen.

I och med att jag fått passa på att jobba lite här och lite där, så blir man så sjukt satans effektiv när man väl får till det. Antar att man blir det med det mesta när man har bebis; duscha, styra käk, ligga (hehe). Fort ska det gå!

Och det gör att jag vet att mina timmar på kontoret kommer vara så rackarns produktiva. Det kommer vara chockartat att få jobba ostört i flera timmar i sträck. Det känns i hela kroppen att jag kommer gå fram som en orkan, svisch svisch kommer det säga, åsså har jag tjoffat undan en massa grejs i ett NAFS!

SÃ¥ att gÃ¥ tillbaka till office ser jag som en ren lyx. Dels för att vi har sÃ¥ mycket kul att ratta pÃ¥ GlamMom den här hösten, men ocksÃ¥ för att jag vill kunna känna mig LEDIG när jag inte jobbar. Har inte känt mig LEDIG sen Piggly kom. Knappt en minut. Alltid saker som mal i huvudet som ”mÃ¥ste göras”. Som pÃ¥börjas, men inte hinner avslutas förrän magen blivit orolig och huvudet stressat.

Och dessa satans nätter. Nu är klockan 02.22 och jag börjar precis bli klar. Att köra igÃ¥ng ett jobbpass kl 23 som hÃ¥ller pÃ¥ till 02 (minst), sen avbruten sömn varje timme fram till 08, upp Ã¥ köra en dag med bebisrattande och smyga in lite jobb när bebis sover, äta middag, mysa en timme i soffan med min karl, sen jobba kl 23-02…osv osv. Varje dag. Det är fan inte hÃ¥llbart i längden.

Fattar faktiskt knappt hur jag fått ihop det, nu när jag tänker på det. Jag är väldigt bra på att bara kööööra utan att känna efter (på gott och ont), och just NU tror jag att jag tillåter mig att känna efter, eftersom jag hoppas att denna natt blir den sista jobbnatten för mig på ett tag. Nu kommer jag kunna jobba på dagen i stället. Med sån jäkla turbofart att jag kan gå hem tidigt och gossa med la familia. Eller ta en långlunch med dem. Eller vara hemma en dag, och ta Piggly själv. Bara för att det är så mysigt.

Sista jobbnatten på ett tag nu va? Vi håller tummarna för det.