Blogoliner! Mina fina, fantastiska, KLOKA, förstående, smarta, empatiska och rackarns underbara blogoliner! Jag vill bara säga ett stort jäkla FANKYUVERRYMUCHO för alla otroligt fina kommentarer (och mail) ni lämnat sen den senaste poddisen (där jag gråter som en Disney-mus). Jag känner kärleken och omtanken, vill jag säga. Och oron *host host Karin host*). Och det är SÅ fint.

TACK för att ni förstår, och för att ni gör mig så himla trygg i att ni inte kommer försvinna om jag ”bara” hinner posta två blogginlägg om dagen. För jag vill inte för mitt liv förlora er, jag känner att vi verkligen byggt upp en VERKLIG relation och jag får ut så oerhört mycket av att få ha er i mitt liv och i min vardag. I love you.

Sen i tisdags är det dock som om nåt har släppt. Den här känslan av att ständigt vara stressad och smått uppjagad har…försvunnit. Visst, jag har fortfarande sjuttifjorton grejer som jag BORDE GÖRA, men jag har på nåt sätt tillåtit mig själv att SKITA I DEM, när jag i alla fall inte kan eller VILL göra någonting åt dem.

Jag KAN inte svara på alla 50 viktiga mail samtidigt som jag har lunchmöte, så INGEN JÄKLA IDÉ att jag stressar över det inne i mitt huvud då. Och jag KAN inte spela in ett YouTube-klipp samtidigt som jag svarar på de där 50 viktiga mailen. Så ingen idé att jag stressar över det heller. Och jag VILL inte jaga försäljningssiffror efter middagen, för då vill jag mysa. Så lika bra att mysa då, och att skita i alla måsten och borden.

Och de senaste dagarna (inte så länge förvisso, sen i tisdags men ändå) har jag på nåt lurigt sätt lyckats släppa den där ständiga känslan av att JAGBORDEJAGMÅSTEJAGBORDEJAGMÅSTE. Jag har lyckats vara HÄR OCH NU i de olika momenten som jag befunnit mig i de senaste dagarna, och inte funderat på allt jag bordemåstegöra i nästa moment. Och det har varit SÅ SKÖNT. Jag känner mig på riktigt befriad på nåt sätt.

Jag kan ju inte lova att det håller i sig, men det känns lite som att jag ändå kommit till någon slags vändpunkt. Den som lever får se.

Jag har även pratat i telefon med mamma, och bjudit in mina tjejkompisar + kiddos till lyan nästa lördag för lite avslappnat fikahäng. Och det känns JÄTTEBRA. Tror att det är mycket det också som gjort att jag mått bättre – att jag tagit tag i sånt som är VIKTIGT PÅ RIKTIGT.

Nåväl, det känns i alla fall rätt bra just nu och förhoppningsvis kan det hålla i sig.

Hörrni. Måste bara ta tillfället i akt och uppmana ALLA att gå och göra sitt cellprov. Jag var och gjorde mitt i går, och jag vet hur lätt det är att ”inte hinna” med det, eftersom det ju faktiskt ÄR (tycker jag i alla fall) en makalöst knepig grej att en vilt främmande mänska ska GREJA RUNT I ENS FIFFI sisådär en vanlig onsdagsmorgon. Det är väldans lätt att komma på ursäkter för att…slippa. Men det är VIKTIGT att pallra sig iväg och ta det där rackarns provet, det är VIKTIGT PÅ RIKTIGT (för övrigt mitt nya livsmantra). Så kan vi inte lova varandra att ALLA VI HÄR PÅ EL BLOGGO tar ansvar för vår hälsa och går och gör cellprovet – deal?

Jag var som sagt och gjorde det i går, och det var INTE med stuns i stegen som jag begav mig till provtagningen. Jag AVSKYR att gå till gynekologen, och tycker det är helt VANSINNIGT att man hipp som happ ska slänga av sig alla kläder på underkroppen, klättra upp i en stol, sära brett på benen och låta en okänd mänska lysa med starka lampor och fingra och dona å greja I ENS RACKARNS FIFFI! Nej, usch. Så ni förstår – det här är ingen rutinmässig sak för mig, jag tycker det är direkt jobbigt. Så jag förstår verkligen de som drar sig för att ta cellprov, eller gå till gynekologen över huvud taget.

Men då får man ta sig själv i kragen och tänka att det ju går rackarns snabbt (provet i går tog väl omkring 2 minuter i ”undersökningstid”), och de obekväma minutrarna får man faktiskt stå ut med för att eventuellt rädda sitt eget liv. För JA – det är SÅ PASS VIKTIGT. Just do it – okej?

Barnmorskan som gjorde provet på mig i går får dock bara två stjärnor av fem. Hon var proffsig, men jag är en sån där (eftersom jag tycker det är så obehagligt att göra såna här typer av undersökningar) som gärna vill bli behandlad som om jag aldrig varit hos en gynekolog förut, trots att jag snart e 40 bast. Alltså att mänskan förklarar ”nu kommer jag göra såhär, sen såhär och då kommer det kännas såhär” så att jag är helt med på vad som händer hela tiden + att det inte bli lika stelt som det blir om det är helt tyst och nån GREJAR I MIN FIFFI för guds skull! Alltså, det är ju en SÅ märklig situation, så jag vill gärna ha så mycket bomullshandskar som det är möjligt att få.

Men barnmorskan som jag var hos var ingen fluffbarnmorska direkt. Hon var mer rakt på sak, no freebies liksom. Men det var väl ok, ska dock komma ihåg att jag nästa gång kanske kan ändra plats så att man får komma till en gynekolog man varit hos tidigare och har förtroende för, så man inte hamnar hos någon random.

En stjärna rök också för att hon (när jag har tagit av mig ALLA MINA KLÄDER och ligger UPPFLÄKT I STOLEN) tittar på mig och säger ”jag ser att du har fött med kejsarsnitt”. ”Ja”, sa jag. Och sen sa hon inget mer. Alltså, nu kanske jag är superkänslig och läser in alldeles för mycket i det här – men var det inte lite märkligt sagt? Om hon hade sagt nåt mer sen i stil med ”är du nöjd med det förlossningssättet” eller ”gick allt bra efteråt med läkningen osv” så hade jag ju aldrig reagerat över hennes kommentar. Men att bara säga det sådär, och sen inte säga ett knyst till – då blev det lite weird. Jag tvivlar på att hon skulle sagt ”Jag ser att du fött vaginalt” till en kvinna som låg i stolen utan snittärr. Eller?

Ja, jag tyckte helt enkelt bara att det var en märklig sak att säga, och fick flashbacks till när jag kände mig helt utlämnad till barnmorskors och läkares goda vilja att få föda på det sätt jag ville. Det sitter (tyvärr) så djupt rotat i mig, det där att jag automatiskt går in i försvarsställning när jag träffar en barnmorska i ett sammanhang där kejsarsnitt kommer upp. Hon kanske inte menade nåt alls med sin kommentar i går, men jag kände mig ändå lite dömd, och som en dålig mänska och mamma igen. Det sitter i mitt system tror jag, tyvärr.

Nåväl – det viktiga var att jag gjorde mitt cellprov i alla fall, och jag säger det en tredje gång nu bara för att ALLA NI verkligen MÅSTE gå och ta ert eget prov – just do it! Kram på er.

Man tycker att man mår dåligt. Tycker lite synd om sig själv. Känner sig missförstådd. Lite stött och besviken. Och sen läser man det här och får en reality check som heter duga. Det är INTE synd om mig. Nån-fucking-stans.

Att vara sjuk i cancer samtidigt som man precis fått lilla lilla barn, och sjukvården meddelar att de inte kan gör mer. Usch och fy och fan och DJÄVULSKT. Djävulskt är det. Så fint av hennes mamma att starta en Facebooksida och en insamling för att undersöka alla alternativa vägar att besegra denna vidriga sjukdomsbest.

Skänk pengar, och läs denna fantastiska tjejs blogg. Och känn hur viljan att gnälla över oviktiga struntsaker försvinner omedelbart. Det är INTE synd om mig, och det är med största sannolikhet inte synd om dig heller. Inte på riktigt.

Nu hoppas jag innerligt att denna modiga brutta blir FRISK och får se sin otroligt söta bebis bli ett barn, en flicka och en ung kvinna. Annars är det en pissig jävla värld vi lever i.