Hallå finisar! TACK så himla mycket för alla kommentarer, all pepp och all kärlek – I FEEL YOU! <3 Jag slås dels av klokheten som ni kommer med, och dels av obehaget att så många av er känner igen sig så väl i den här situationen. Att göra för mycket för länge är vår tids folksjukdom. Tyvärr.

Men. Jag ska göra mitt bästa för att minska sjukdomsfallen med åtminstone ett. Har tagit det SÅ lugnt i helgen, och haft det SÅ mysigt. Min mamma har varit här sen i fredags, och tillsammans har vi ätit gott, pratat och julpysslat med Iggy och hans kusiner. Ser ni att vårt magiska skåp begåvats med en extra skatt?

Jaaaa – ett pepparkakshus! Iggys allra första. Jag och min bror gjorde pepparkakhsus varje år ända tills dess att vi var omkring 20 (man BLIR ju aldrig för gammal, fortfarande SÅ kul ju – och GOTT!), och givetvis är det en tradition vi ska föra vidare i familjen. Är imponerad av att Iggy inte snaskade i sig hela huset, utan faktiskt använde godiset till att bygga. Bra där.

Att förklara att man inte får äta upp huset förrän efter jul har dock inte varit superlätt. I morse var ”äta pepparkakshuset” det första han ville göra när han vaknade, vi får se hur länge vi kan hålla honom stången. Mitt mål är att ha med det (helt) på julafton, så delar vi på det då med övriga julfirare. Alternativt att Iggy får äta det efter frukost på julaftonsmorgon.

Har kopplat bort mig ganska rejält (tom lämnat mobilen I KÖKET när jag befunnit mig i vardagsrummet! #KorsITaket), ätit lyxlunch med Niklas ute på lokal och gått på bio. Vi såg ”Fantastiska vidunder och var man hittar dem” i 3D, en PERFEKT film att se när man mår lite kymigt; sagodjur, magi, vackra effekter och fantastiska världar. Underbart.

Mår ganska bra tycker jag, kan känna igen mig mycket i det som flera av er nämnt; att man liksom blir stressad av tanken på att bli stressad – kanske snarare än att man faktiskt ÄR stressad. På samma sätt som panikångest funkar, antar jag. Så jag försöker mata mig själv med sånt jag mår bra av, och inte fundera för mycket. Så ska det nog bli bra det här.

Hoppas ni har en riktigt fin fjärde advent!

Förlåt om förra inlägget skrämde upp er, men behövde verkligen en paus och ville inte bara försvinna utan ett ord. Det känns som att jag haft en SÅ lång paus, men nu inser jag ju att den egentligen bara varat sedan tisdag eftermiddag.

I tisdags var hjärnan farligt nära att krascha, kände jag. Var tokstressad över x antal saker, och körde som vanligt på i 180. På eftermiddagen var det lussefika på Iggys föris, och där började jag känna mig märklig. Känner ju igen känslan nu eftersom jag tyvärr varit här förut; hjärnan känns suddig, tankarna slöa. Som att gå i klister. Och så en matthet som sprider sig i kroppen, i kombination med en slags känsla av att ha kolsyra i blodet. Usch.

Tog det på allvar omedelbart och har sen dess varit ytterst sparsam med jobb och skärmar. Gjort saker för mig själv som jag vet att jag mår bra av; ätit bra, tagit det lugnt – sagt NEJ.

Pratade med Niklas om det på tisdagkvällen, och han sa nåt som först gjorde att jag blev sjukt irriterad, men som jag sen insåg var 100% sant. Vilket förmodligen var anledningen till irritationen. Han sa att om han är stressad känner han att han har misslyckats. Med att planera sin tid, med att ha respekt för sig själv – och sin hälsa.

Som ni vet har han ju varit rätt illa ute, men tagit sig tillbaka. På grund av det har han större insyn i vad som faktiskt händer när det brakar hela vägen, och därmed också ett större incitament att ta det på allvar. Inte bara när det händer, utan framförallt i förebyggande syfte; att varje dag jobba för att ta hand om sig själv och sin hälsa.

När jag började argumentera emot och sa att ”Ja men det VAR ju bra, sen kom det här extraprojektet som jag inte valde men som jag varit TVUNGEN att ta hand om, det är ju därför det blivit för mycket igen!”, så sa han nåt annat som var så sant. Nåt som jag och Jossan pratar om i poddisen, men som jag uppenbarligen inte anammat själv. Nämligen livstårtan.

För om nu detta extraprojekt hamnat i mitt knä och äter flera timmar om dagen av min tid vissa dagar – ja men då måste jag ju TA BORT nåt annat. Då MÅSTE nåt annat stryka på foten under tiden. Blogg, samarbeten, uppdrag – whatever. Så att tårtan inte sprängs.

Och jag blir så trött på mig själv – hur svårt kan det VARA att inse detta liksom? SJÄLVKLART kan jag inte i flera månaders tid lägga väldigt mycket tid på en grej – utan att ta bort nåt annat. Suck.

Nä, nu får det vara nog känner jag. Att riskera sin hälsa är inte ok. Känner mig som en idiot inför er också, ni har ju liksom hört den här visan förut. Men sent ska syndaren vakna, antar jag.

Aldrig aldrig aldrig mer vill jag ha kolsyra i blodet och klister i hjärnan. Att vara stressad är att misslyckas, så måste jag börja se detta.

Alldeles för mycket att göra igen. Hjärnan krampar och huvudet känns ömt på insidan. Men i dag tryckte jag på paus. Hoppas på bättring i morgon, och ser fram emot att aldrig ha det såhär igen. Natt natt.