I går hängde vi hos Niklas mamma. Då hade vi också en liten utdelning av klappar, eftersom vi kommer fira jul på lite olika ställen. Niklas hade styrt väldigt braiga presenter (han fixar klappar från oss till sin familj, jag fixar från oss till min familj), men hade inget att slå in dem i.

Det ordnade sig dock, lite brunt papper som hittades i vår pappersinsamlingskasse + ett skosnöre = finfint paket.

 

Men, sen var det slut på såväl skosnören som brunt papper. Då började min man gräva runt i lägenheten, och efter ett tag kom frågan ”Älskling, var är…eehhhhh…..finpåsarna?”. ”MOOOUUHAHAHAHAAAAAAAAAAA!!!!” svarade jag då. Jag har nämligen blivit SÅ HÅNAD för att jag sparar på finpåsar, men nu upptäckte han alltså VARFÖR jag sparar på dem.

Man köper present. Man glömmer att man inte har presentpapper. Man ska ge bort presenten. Man hinner inte kirra presentpapper. Man får ångest. Man kikar in i garderoben, upptäcker kassen med finpåsar och VOILÀ SÅ HAR MAN EN SJUKT SNYGGT INSLAGEN PRESENT I ETT LITET LITET NAFS!

 

Tejp hade vi dock inte, så silvertejp fick duga. Men en finpåse väger upp en fultejp, tycker jag.

Visst finns det flera finpåse-sparare därute? Säg att jag inte är ensam om detta hamstrande.

TACK för alla kommentarer ang dessa rackarns läckande blöjor hörrni! Verkar helt klart som att fler haft problem med detta. Men det roligaste med kommentarerna var att ni lärde mig nått nytt, nåt jag ALDRIG skulle ha kommit på själv.

Nämligen att se till att snoppen ska peka nedåt när man sätter på små pojkblöjor! Ha ha ha, jag förstår ju absolut logiken och ska tänka på det från och med nu. Men jag hade aldrig aldrig ALDRIG tänkt den tanken på egen hand. Är ju trots allt tjej, och inte så bekant med de där små vattenspridarna.

Så TACK bästa (erfarna) ni! Från och med nu ska jag se till att allt som kan sprida bebiskiss omkring sig ska peka nedåt nedåt nedåt!

Alltså. Fy rackarns vad den här är smarrig! Jag köpte min första kaka för kanske ett halvår sen, och sen dess vet jag inte hur många som slunkit ner i min mage. Den är bara så jäklans god.

 

Men. Jag tror jag har blivit beroende. För om jag inte har ett par såna här kakor (nej, det räcker inte med EN då känner jag mig otrygg – den kan ju ta slut!) i kylen, så får jag lite lätt panik.

Det knäppa är, att jag köpte den här allra första gången för att ha nåt lite mer ”nyttigt” gotte hemma. Och I know – det är inte nötblandning direkt. Men det är heller inte lösgodis. Och det står 70% med stora bokstäver på framsidan, så kakaohalten är rätt ok.

Men bara för att den är lite ”nyttigare”, så blir det helt plötsligt så att jag liksom UNNAR mig….hela tiden. Dessutom är den ju 70%-ig. I princip en hälsokur att stoppa i sig en kaka ett par rutor om dagen alltså.

 

Problemet är bara det att jag på sistone känt mig lite ohärlig. Inte på topp på hetingskalan, om ni förstår. Jeansen är lite för tighta för att jag ska tycka att det är kul.

Eftersom vi inte har någon våg hemma så passade jag på att väga mig när vi bakade peppisar hemma hos farmor i helgen. Och då såg jag att det smugit sig på två stycken kilon som faktiskt inte brukar vara där. Inte så farligt såklart, men helt klart det som gör att jeansen är lite extra korvskinnstajta för tillfället.

Jag fnurlade på vad det kunde vara som orsakat dessa två nya kompisar på vågen. Äter faktiskt bara godis på helgen, och okej – våra utefrullar är väl inte alltid superhälsosamma, men SÅ onyttiga är de inte heller.

Så kom jag att tänka på mina vänner i kylen, tog fram en – och vände på den. Och då såg jag (givetvis) det jag nog visste innerst inne, men liksom inte vågat ta reda på. Hur mycket av mina smaskiga kakor som egentligen är 70%-iga. Och det mina vänner, var en försvinnande liten del. Skalet, typ. Chokladkakans skinn.

Allt det göttiga inuti var (såklart) inte bättre är en Marabou Mjölkchoklad. Snyft. Och jag är trött på att agera korvskinn åt mina jeans, så nu blir det nedskärning på chokladfronten. Hejdå ätaenhelchokladkakavarjedagmumsmums och hej kännamiglitehärligareochslippaskohornförattfåpåmigjeansen. Men det var ett härligt halvår.