Nu kommer jag bjussa på en inte alltigenom vacker – men desto charmigare! – bildserie på mitt lilla barn. Som äter glass. För jag tänkte nämligen berätta lite om hur vi tänker kring socker. Har fått en del frågor om det.

Vi tänker som såhär: vi tänker inte så särskilt mycket på det. Om vi har någon policy över huvud taget så är det att Iggy får smaka på allt som vi äter. Nästan. Han får såklart inte dricka vin och kaffe, och godis har han inte heller fått snaska i sig.

Men det vi äter, får han smaka på (om han visar att han vill det). Och tycker han om det så får han smaka mer.

Den här bilden alltså…! #Jaws

Eftersom jag och Niklas är rätt noga med vad vi stoppar i oss (för det mesta – det slinker såklart ner pizza å McDonalds i oss också när tiden/orken att kirra nåt bättre inte finns där) känns det som att Iggy får i sig rätt bra grejer oavsett vad han smakar på. Hade vi varit en familj som levde på pulvermos och läsk hade saken varit en annan.

Tycker också det är väldigt roligt att låta Iggy gå loss på allt vi käkar, eftersom han verkligen ÄLSKAR att äta. Och han tycker om det mesta. Det enda han inte har gillat (den spottade han faktiskt ut) var en rätt extrem koriandersås som vi hade till våra dumplings en kväll. Annars går det mesta ner med ett nyfiket leende.

Men okej, det var maten – sockret då? Det var ju det det skulle handla om. Well, jag är inte och kommer aldrig bli någon som maniskt skyddar mitt barn från socker. Är vi någonstans där det bjuds på tårta, så får Iggy smaka. Han får smaka bulle, kaka, glass. Inte smågodis dock (kanske dubbelmoral men det känns för konstgjort å sunkigt). Men choklad tror jag han fått smaka någon gång.

Anledningen till att det känns okej (tror jag nu när jag tänker efter, har som sagt inte tänkt så mycket på det här) är att de tillfällen när det erbjuds bakverk eller glass är rätt sällsynta. Det händer inte så ofta. Och då tycker jag att det känns helt okej, och roligt att han får smaka på nya saker. Vi har aldrig bullar hemma, och äter jag och Niklas glass gör vi det när Iggy sover. Så jag tror faktiskt att han nog aldrig fått vare sig bakverk eller glass hemma hos oss. Det är hos andra, när det är lite festligt.

Däremot har han och jag delat på en Tip Top på Nytorget, haft glasspicknick. Bara två gånger so far (nu har han ju käkat Sandwich med pappsen också som ni ser), men det kommer ske fler gånger. Ni vet, när man har såna där extramysiga tillfällen. Såna som inträffar då och då, men som är rätt sällsynta. Så glass blir det inte heller så ofta.

Jag tror att en av anledningarna till att vi känner oss lugna med att låta Igster käka gotte då och då är hur han reagerat på det. Om han hade fått tefatsögon, stirrig blick och sagt mija miiiijaaaa MIIIIJAAA (mija betyder mera) efter att ha fått glass eller kakor, så hade vi nog tyckt det varit lite obehagligt och känt att det inte…kändes bra.

Jag har hört från vänner vars barn blivit som besatta efter att ha fått provat något sött för första gången, och hade Iggy reagerat så hade vi blivit mer restriktiva. Men han har aldrig blivit mer exalterad över nåt sött än något ”matigt”.

Sen tror jag att den stora frågan om sockrets vara eller inte vara i Iggys liv kommer om några år. När det blir dags för kalas, och det bjuds på fiskdamm osv. Jag tror nog att vi kommer försöka minimera intaget av rent godis hemma och satsa på annat gotte som känns lite ”bättre” (typ ekologisk glass), men att det är fritt fram om man är på kalas.

Sen tror jag nog att det för oss kommer kännas bäst att begränsa med måtta. Iggy KOMMER äta socker. Såklart. Det är ju gott! Det tycker jag också. Det är bara en tidsfråga. Så det som känns viktigast är att han får med sig vettiga matvanor hemifrån. Att vi inte lever på pulvermos och läsk. Att vi inte har nutella på våra vita formbröd till frukost, sköljer ner dem med två liter juice och avslutar med sockeryoghurt med kalaspuffar.

För socker är ju inte bara godis och bakverk, det finns ju i allt möjligt. Och det värsta scenariot tror jag är de matvanor där socker inte ÄR just godis, utan har infiltrerat samtliga måltider i form av läsk, pålägg, flingor med mera. Kan få rejält med hjärtsnörp ibland när man ser på teve hur föräldrarnas usla matvanor (såklart) tas efter av deras kids.

Så – summan av kardemumman är alltså att jag tror att om man har schyssta matvanor i övrigt så är lite socker här å där no big deal. Så tänker jag. Hur tänker ni? Berätta gärna, sjukt intressant ämne det här!

Det här med att det händer megasuperdupermycket med kids utveckling efter att de börjar på föris får jag lov å skriva under på. Sen ett par veckor tillbaka ÄTER IGGY SIN GRÖT SJÄLV. SJÄÄÄLV! På egen hand alltså! Som en riktig person.

Jag kan inte med ord beskriva hur URGULLIGT det är att se detta. Denna förvandling. Från mini till mänska, typ. Min lilla bebis KAN SJÄLV. Håller på att bli pojke. Helt fantastiskt.

”Dish!” Det betyder ”Det är slut” (i Igsters öron låter väl det som dish), och när gröten är slut kommer alltid den line:en plus det internationella tecknet för densamma. #HandenILuften

Och på tal om tal, så är det en annan front där det speedas på i ljusets hastighet. Det kommer ord ord ord hela tiden. De fullkomligt bubblar fram ur honom, säkert ett nytt om dagen. Även det URGULLIGT såklart, men framförallt så JÄVLA COOLT. Att höra sitt barn kommunicera med ord som…låter som ORD är bara för roligt. Och okej, orden är väl kanske inte alltid supertydliga, men jag fattar precis.

Eftersom vi bor hos svärmor nu så åker vi tunnelbana varje dag fram å tillbaka till stan. Och lyssna nu vad töntig jag är – men jag blir SÅ STOLT när Iggy ber mig om grejer längs resans gång. För då får jag liksom visa att JAJEMÄN MIN UNGE SNICKSNACKAR SERRNI OCH JAG HAJAR PRECIIIIIS VAD HAN SÄGER!

Så jag hämtar gladeligen napp (”bappe”), snutte (”nene”) och vattenflaska (”kacke”), och inbillar mig att alla runtomkring blir störtimponerade av vår fantaaaastiska kommunikation.

Hursomhelst, så är det bara för jäkla coolt det här med snicksnackandet. Jag får anstränga mig för att inte dö gulldöden varje gång det kommer ett ord som jag förstår, och som gör att vi liksom pratar ”på riktigt”. Pratar ”med ord” kanske jag ska säga istället, för pratar på annat sätt gör man ju såklart ända sen födseln.

Men jag är så impad av Iggy och hans växande förmågor. Och det här är precis en sån där fin grej som är så härligt med att få barn; för de kommer ju fortsätta utvecklas hela hela hela tiden. Och man får följa med på resan, och stålsätta sig att inte dö gulldöden om och om och om igen.

Vad KUL att det var så många av er som delade med er av hur det ser ut hemma hos er vad gäller barn å kladd. Det var befriande att höra att det finns fler kladdfaschister därute, och peppande att höra bra idéer på hur kids kan kladda på ett sätt som ändå inte blir APjobbigt för kladdfaschisterna.

För det är inte att jag tycker det är äckligt med kladd på nåt sätt, det är det här med att man måste SANERA efter varje måltid som jag bara…inte orkar med. Det är så sjukt mycket meckande ändå, tycker jag, med att ha barn. Så om det finns nåt meck jag kan undvika, gör jag gärna det.

Men (som synes på tröjan…) får ju Iggy kladda loss rätt rejält på föris. Så jag tror nog han får sina behov tillfredsställda ändå. Och det är inte HELT kladdfritt här hemma. När jag å Niklas äter frulle brukar grodan gå på en second breakfast (Iggy äter nån timma före oss), och då ger vi honom lite allt möjligt att pilla med, så att vi kan äta litegrann ifred.

Han får bröd, leverpastej, ägg, skinka å sånt. Och det får han gå loss på bäst han vill, med sked eller hand. Vilket såklart innebär en sanering efter varje frukost. You´d be surprised (eller kanske inte ha ha – åtminstone inte ni som har kids!) hur LÅNGT en skinkbit kan ta sig från sin originalplats. Eller hur EXTREMT FINFÖRDELAD en brödskiva kan bli. Vojne vojne. Är inte så himla sugen på att köra samma saneringsrace ytterligare två gånger per dag, så jag tror Iggys kladdande får stanna där helt enkelt.

Men! Tack vare detta extremt fiffiga kommentarsfält med dess EXTREMT FIFFIGA kommenterare, så har jag nu fått lite nya idéer på sätt som Igster kan kladda loss på, utan att jag behöver få skurknän. Fingerfärg – I BADET! Perfekt, eller hur? En fantastiskt fantastisk gyllene medelväg.