Okej, nu ska ni få höra om min och mammas utflykt häromdagen som började i KAOS, men som faktiskt slutade med en massa fina minnen.
Vi ville åka till ett område här på Bali där det görs mycket guld- och silversmycken, och beställde därför en Uber (bästa och billigaste sättet att ta sig runt här). Det funkar i vanliga fall TOPPEN, men just denna dag var det förare på förare som antingen avbokade (efter att vi hade väntat i en kvart) eller helt enkelt inte hittade till vårt hus.
Efter EN TIMMAS väntan fick jag tag på en rackare, som vi drog i väg med. Men. Efter ett par minuter i bilen upptäckte vi att han kunde exakt noll engelska, och eftersom min och mammas Indonesiska inte är direkt på topp, så var kommunikationen körd i botten från första början. Och det orsakade milt sagt en del problem.
För att göra en extremt lång (och VARM, han hade knappt någon AC i bilen heller) historia kort, så hajade han absolut ingenting av vad vi sa, eller vart vi skulle. Men han ville inte säga att han inte hajade, så istället körde han runt oss lite överallt, i hopp om att liksom hamna rätt. Det funkade sisådär.
Efter nästan två timmars (tokvarm) färd fick jag syn på ett gäng turistbussar, skrek ”STOOOOP!” till chauffören och sprang ut och snackade med bussarnas förare. De förstod vart vi skulle, och förklarade för vår snubbe. Vi satte oss i bilen igen,
Men. Givetvis hade han missuppfattat även dessa instruktioner (som ändå var på Indonesiska), och när jag och mamma började se ”Silver & Gold”-skyltar lite här å vår, så körde han bara rakt förbi. Okej, tänkte vi – han kanske fick riktigt bra tips av turistchaufförerna, så att han vet vart vi ska. Men icke.
När alla ”Silver & Gold”-skyltar hade försvunnit lååååångt bakom oss, stannade han till slut framför ett yttepytte marknadsstånd med krimskrams, och tyckte att vi skulle gå ut å shoppa. Jag och mamma var då på gränsen till nervsammanbrott.
Eftersom Iggy fortfarande var sjuk så hade jag och Niklas delat upp dagen, och jag och mamma lovat att vi skulle vara tillbaka till 15. Nu var kl 13.30 och jag å mamsen var tokheta, törstiga, hungriga, frustrerade och en ganska stor smula irriterade. INGENTING hade vi fått ut av vår dag, förutom en rackarns massa bilåkande i vansinneshetta.
Eftersom det skulle ta en timma att komma tillbaka till Canggu hade vi nu exakt 30 minuter på oss att hitta silverstället och shoppa loss. Och den härliga lunchen vi hade planerat kunde vi bara glömma.
Nu hade vi två val: avbryta trippen, stressa tillbaka – och få en totalt misslyckad dag. Eller: meddela NIklas att vi tar hela den här dagen, så får han hela i morgon – och Make It Work. Vi valde det senare.
Vi hoppade in i bilen igen, styrde chauffören mot skyltarna vi hade sett med ”Silver & Gold” – och så fort vi såg en sån skrek vi ”STOOOOOP!” igen. Och så slank vi ut. Och då förvandlades flopparnas flopp till flipparnas flipp!
Vi gick in i ett hus där de sålde en massa vackra smycken – och så frågade jag om de gjorde dem själva. ”Yes, of course”, sa de. ”Can we see how you make it?” frågade jag. Och det fick vi SÅ gärna.
Hux flux fick vi en guidad tur i deras fantastiska lilla silverfabrik, där vi fick se steg för steg hur de fina smyckena ute i butiken gjordes. Sjukt intressant och magiskt kul!
Här ser ni ett gäng vaxformar. De omsluter man med gips, bränner bort vaxet – och smälter ner silver i.
I de här pastellfärgade lådorna görs vaxformarna.
Varje låda är en design, så inuti lådorna skapas ringar, halsband, armband och örhängen.
Såhär ser vaxformarna ut när de kommit ut ur lådorna.
De som jobbade på fabriken var så himla mysiga – och så glada att vi var så intresserade av vad de höll på med. Vi fick världens bästa guidning, och det var så otroligt kul att se hur ett smycke görs – från design till färdig produkt.
Här putsas alla färdiga silversmycken…
…så att de blir såhär blanka och fräsiga.
Fabriken gjorde även guldsmycken. Här är ett gäng ringar som väntar på att få stenar infattade.
Överallt på Bali finns små tempel. och givetvis hade varje fabriksrum ett eget litet minitempel på väggen.
Silver som ska smältas ner och bli smycken.
Det togs en hel del selfies med mig å mamsen, vi hade så jäkla roligt med det här gänget! Min mamma jobbar mycket med (smält) glas och keramik i sin konst, så hon var superintresserad av alla ugnar och bränngrader hit å dit. Vilket de som jobbade i fabriken tyckte var SÅ roligt.
Verktyg för att jobba med det brännheta silvret.
Färdiga smycken!
När vi gått omkring i alla delar av fabriken, så frågade vi om vi fick se även resten av området. Det fick vi, vilket var helt fantastiskt.
Att få komma in på en balinesisk familjs privata gård var PRECIS vad jag hade önskat mig, man ser inte de husen (och framförallt inte trädgårdarna) utifrån gatan riktigt eftersom de alltid har murar runtomkring sig.
Och helt plötsligt var vi mitt inne i smeten, och fick dessutom svar på alla frågor vi hade av världens gulligaste tjejer. HUR magiskt vackra boningshus har de inte?
Fabriken ägdes av en äldre kvinna, som vi också fick hälsa på. I fabriken arbetade delar av hennes familj. Balineser bor ofta i storfamiljer med flera generationer tillsammans, och precis just en sån familj fick vi besöka. Så galet spännande att se hur mänskor lever på andra sidan jordklotet ju.
Vi fick även äran att besöka deras tempel. Alla hus på Bali har ett eget tempel, är man fattig har man ett litet – är man rik har man ett stort. Här är ingången till gårdens tempel.
Denna silverfabrikörska var rik, så hon hade ett stort tempel med flera olika platser att tillbe de olika gudarna på.
En mycket lycklig la mama som fått se en mycket genuin del av Bali.
Så vansinnigt vackert tempel!
Vårat crew! Bästa brudarna som hade svar på alla våra små och stora frågor, och som så otroligt generöst visade oss runt i såväl fabrik som hem som tempel.
Selfien blev lite lurig, vi garvade nämligen så mycket åt att jag (för en gångs skull, wooohooo!) fick känna mig lång!
Ute i butiken låg sen de färdiga smyckena, som alla var handgjorda i familjens fabrik. Och det fanns SÅ mycket fint!
Det här fatet hade jag mer än gärna köpt med mig hem, men det var liiiiite över min budget. 14 lax gick det på. Hade jag varit rik hade jag köpt det på studs, och haft det som smyckesfat.
Eftersom de hade så mycket fint i sin butik tog det lååååång tid för oss att välja vad vi ville handla. Jag ville kolla på ALLT. För att hålla uppe energin blev vi bjudna på iskallt vatten och kakor. Mums!
Efter mycket övervägande hittade jag ett gäng favoriter bland smyckena som fick följa med mig ut genom dörren.
Dessa två MAGISKT fina ringar med pärlor blev jag kär i på studs, och även örhängena i snäckskal som ser ut som leopardmönster.
Hittade även det PERFEKTA silverarmbandet, och ytterligare fyra ringar var så fina att jag typ gick av. 8 pieces of jewellery blev det totalt som fick slinka med mig hem.
Fantastiskt roligt att veta exakt hur samtliga har producerats, och att jag dessutom fick träffa (de underbara!) mänskorna som gjort dem.
Totalt gick det på lite drygt 2 000 SEK, vilket kändes som ett bra pris för mig, och samtidigt som ett bra pris för dem (med tanke på hur extremt billigt det mesta är här på Bali).
Floppresan med vår lost in translation-chaffis hade nu vänts till en riktig flipp – och efter silverfabrikssuccén blev dagen faktiskt till och med ÄNNU bättre! Men det tar vi i ett annat inlägg.
Nu är det godnatt från Bali, kram kram!
Tryck gärna på hjärtat så att jag vet vilka inlägg ni gillar bäst!
