Här hemma fortsätter sjukstugan. Grodan hade feber även i dag, och ett tag var han så slö att vi var på väg till akuten. Det var kämpigt att få i honom vatten och mat, och vi började bli oroliga på riktigt.

Det här är första gången vi ser Grodan sjuk, och det är vidrigt. Han har knappt någon röst kvar, och är bara så jäkla ynklig. Det känns nästan som att han är ett spädbarn igen, en minibebis.

Vi är vana vid en spänstig och sprattlande Piggly. Alltid på väg någonstans, och aldrig stilla i famnen en sekund.

Nu vill han vara i famnen precis hela tiden, och är slak som en vissen tulpan. Men! Han blev tack å lov bättre i eftermiddags efter en intensiv lur. Då fick han lite energi igen, agerade mer som sig själv och bjussade till och med på några söta smajls där de nya tänderna i överkäken skymtade fram.

Vi passade på att få i honom mat medan energin var uppe, och då blev han verkligen bättre. Febern hade sedan sjunkit till 38,7, så då jublade vi nästan av glädje att det i alla fall verkade gå åt rätt håll.

Man tycker så himla synd om honom bara. Han har aldrig varit sjuk förut, och förstår inte vad som händer. Det enda han vet är att han mår dåligt, och att han helt plötsligt inte har någon röst. Måste vara superläskigt, han vet ju inte att rösten kommer tillbaka.

Vi försöker ösa kärlek, närhet och mys över honom precis hela tiden, och hålla hans lilla humör uppe. Det verkar som att han (tyvärr) åkt på min grej, och den har varit rätt omtumlande för mig som ju är vuxen. Måste vara tokjobbigt för honom som är så liten. Han följer precis samma mönster som jag, och nu har han också börjar hosta (jag hostar ur mig lungorna dagarna i ända här).

Fy bubblan alltså, för att se sin unge sjuk. Hoppas verkligen att han är radikalt bättre i morgon.