Skulle precis lägga upp ett Dagens Momspo-inlägg, så hör jag om vad som hänt i Bryssel – och allt känns bara så meningslöst. Kanske särskilt ett outfitinlägg. Jag blir bara så ledsen. Klyschigt uttryckt kanske, men vart fan är världen på väg? Sverigedemokraterna är ett av landets största partier. Donald Trump får massivt stöd för sina inskränkta, begränsande och gravt rasistiska åsikter i USA – på god väg att bli presidentkandidat dessutom! Man blir ju mörkrädd.
Och sen terrorn. Som breder ut som sig en aggressiv och skräckinjagande tsunamivåg över världen. Sprider rädsla och otrygghet – precis det som Trump, SD och deras likasinnade lever på. För utan rädslan finns inget behov av rätten till att bära vapen, bygga murar, stänga gränser. Många säger att motsatsen till kärlek är hat, men det stämmer inte. Det är rädsla. Det är den som sipprar in i våra celler och gör oss till misstänksamma, missunnsamma odjur. Usch.
Det gör mig så ont att en så liten del av världens befolkning ställer till det så enormt för den stora massan, via den påverkan den har på oss och vår rädsla. Och det gör mig liksom ännu ondare att vi mänskor ALDRIG LÄR OSS. Vi återupprepar ständigt historiens misstag, rusar in i nya krig om vems gud som egentligen är bäst, vems livsstil som alla ”borde” ha. Det är lätt att tappa hoppet om mänskligheten ibland, kan jag känna.
Men då brukar jag tänka på en dokumentär jag såg för många år sen. Den handlade om en familj som levde i USA, i ett samhälle totalt dominerat av rasism och vit makt-filosofi. Alla i familjen var också genomsyrade av det här tänket, och drog sig inte på nåt sätt för att uttrycka sina extremt rasistiska åsikter.
Men. I den här familjen fanns det en liten tjej som inte ställde upp på familjens och hennes samhälles värderingar. Hon var ett av fyra eller fem barn i familjen, och omkring elva år tror jag. Trots att familjen och alla hon kände tyckte att hon var vansinnig, så kunde hon inte förstå sig på rasismen. Logiken i att vissa mänskor var sämre enbart på grund av att de såg annorlunda ut ställde hon inte upp på.
Och det var SÅ fascinerande att se den här dokumentären, för den här lilla bruttan var så rackarns nyanserad i sitt sätt att tänka. Hon var analyserande och kritisk. Och hur sjuttsingen man kan behålla de karaktärsdragen när man är uppvuxen i ett samhälle genomsyrat av hat och rädsla förstår jag mig knappt på. Men hon lyckades i alla fall, och var den enda i sitt samhälle som ifrågasatte normen och tänkte själv.
Och det ger mig hopp.
