…för era fina kommentarer och kloka tankar på det förra inlägget. Det är svårt att inte undra vad sjuttsingen det är för värld som min unge kommer växa upp och leva i. Det är nästan så att jag vill spola ett decennium framåt i tiden och liksom se att allt är okej. Förhoppningsvis är det det. Men det går liksom inte att undgå tankarna på vad som kan hända om den här negativa spiralen fortsätter.

Nåväl, det är inget jag löser här och nu, men det känns ändå bra att få lufta tankarna – och se att det finns en massa kloka mänskor därute som INTE låter rädslan förgifta sina liv. Kram!