Läste precis Den Stora Blogglistan hos Elisabeth (TACK älskade gullplupp för alla fina ord, och JA – i höst SKA vi ses!) och blev nostalgisk. Jag har ju också gjort den listan (hittas här), men nu när jag läste den inne hos Elisabeth kom jag på att jag svarat ”fel” i mitt inlägg.

En av frågorna löd nämligen ”Vilken blogg har du läst längst?”. På den svarade jag Sofi, och på ett sätt stämmer det. Sofis ljuvliga inspirationsbomb till blogg har hängt med mig länge. Men innan jag började läsa den läste jag ju andra bloggar – men det känns nästan som att det var i en annan tid, i ett annat liv.

Det var innan bloggarna blev mer som magasin. När de var fult layoutade, när de innehöll små bilder av usel kvalitet, eller knappt några bilder alls. När man följde ”vanliga” mänskor, som man trillade över av en slump, eller fick tips om. När många bloggar var anonyma, och det var berättelsen man följde – inte personen. Detta var i bloggens linda, i mitten/slutet på 00-talet. Och då följde jag Anna, och jag följde Lina. Slaviskt.

Jag minns faktiskt inte hur jag hittade dem, men i flera år var deras vardag en del av min. Anna slutade blogga 2012, och Lina finns inte längre kvar på denna jord, så oerhört ledsamt. Men kanske inte oväntat, tyvärr.

Annas blogg utvecklades från att vara en ren pro ana-blogg där thinspo varvades med hätska inlägg mot ”slappa” mänskor som ”inte kunde kontrollera sitt ätande”, till en genomtänkt dagbok där hennes kamp mot anorexin och frustration över familjen som visste men inte hjälpte, fick utlopp.

Genom att läsa hennes blogg fick jag inblick i en värld där pengar var en självklarhet, men uppenbarligen inget som kunde ersätta självkänsla och lycka. Hon var välformulerad, vass, hade ett liv som var intressant för att det var så olikt mitt eget, och demoner att brottas med som jag var fascinerad av.

När min första singel släpptes mailade jag videon till henne, och hon la upp den i sin blogg med en väldigt fin kommentar. Då blev jag väldigt, väldigt glad. Har ingen aning om vad hon gör i dag, men jag hoppas att hon är frisk, mår bra och har mänskor runtomkring sig som tycker om henne för den hon är.

Lina hade också demoner. Många, många, många. Hon var också välformulerad och vass som satan. På grund av sina demoner hade hon hoppat från sin balkong för att ta sitt liv – men överlevde. Dock med svåra skador som innebar att hon skulle få sitta resten av sitt liv i rullstol.

Hon skrev naket, öppet och ärligt om sin ångest, sitt medecinintag, sina otaliga läkar/psykologmöten, sina tvångsintagningar. Hon delade med sig av sin konst, sina tankar kring att ha blivit rullstolsburen, sin obefintliga självkänsla. Hennes blogg gjorde ibland ont att läsa, men jag tror att alla vi som ändå gjorde det försökte att lämna så många fina kommentarer vi kunde, för alla ville vi nog HJÄLPA.

Ibland blev inläggen glesare, eller tog helt stopp. När de dök upp igen förklarade Lina att hon blivit tvångsintagen, att hon gjort sig själv illa. I juni 2014 skrev hon sitt sista inlägg. Från akuten. Hon hade ”Vart dum igen. Skadat mig.”. Hon ville att läkaren skulle ”komma och sy ihop mig” så att hon skulle kunna ”åka hem och göra om det”.

Och hon måste ha lyckats, så oerhört oerhört sorgligt. Att läsa Linas blogg var att få en insyn i psykisk ohälsa, och hur vården sviker. Nåt jag själv har erfarenhet av (inte jag personligen, men någon väldigt nära mig). I flera år levde jag bredvid någon som mådde så fruktansvärt dåligt, och som bara ville att allt skulle vara över. Och att leva nära någon med konstanta självmordsförsök är vansinnigt jobbigt, på alla plan.

Att därför få följa någon som var mitt inne i den världen gjorde att jag kunde få en insikt ”från andra sidan”, liksom. Hur GÅR tankarna när det är sådär mörkt? Varför blir det så? Vad kan jag som utomstående göra för att hjälpa?

Usch, blir ledsen av att skriva det här. Ledsen för Linas skull, för hennes familjs skull och för hennes vänners skull. Känner också skuld, kunde vi som läste gjort något för att förhindra att det gick som det gick? Den person i min närhet som mådde sådär dåligt mår bra i dag, tack och lov. Så ledsen att inte Lina också fick uppleva att Det Blir Bättre.

Har läst igenom delar av både Annas och Linas arkiv i dag, och blivit påmind om hur stor del av min vardag de faktiskt var. Undrar om någon av er kanske också läste deras bloggar?