God morgon hörrni. I dag är det nyårsafton, hoppas att ni kommer spendera den på ett sätt som gör er glada, oavsett om det är att mysa hemma i soffan med en låda praliner på magen eller dansa pjucksen av er på fest. Vår nyårsafton kommer framförallt bestå av att ta oss tillbaka till Estocolmo, för nu är tyvärr Portugallienvistelsen över för den här gången.

Jag har mått så himla, himla bra här. Har verkligen känt semestervibbar; kopplat av och ur. Varit I NUET på ett sätt som jag inte varit på mycket länge. Och den känslan har varit så…befriande.

Under den gångna veckan har jag inte ”klarat av” livet, jag har liksom levt det. Och jag känner starkare än någonsin att jag måste styra upp det kommande året på ett sätt som just innebär att jag får leva, inte klara av. Ska jag vara 100% ärlig har jag levt i klara av-mode sen Iggy föddes. Om nästan precis en månad är det tre år. TRE ÅR! Inte okej.

Ibland (okejrå alltför ofta) slås jag av hur jag har kommunicerat med folk de senaste åren. Jag ser Facebook-konversationer där jag skrivit ”Ledsen att det tagit så lång tid att svara, befinner mig i en virvelvind just nu men snart ska det lugna ner sig”, typ. Sen scrollar jag uppåt, och ser att jag inlett i princip VARENDA meddelande på samma vis, i tre års tid. Usch.

För ska man vara krass har jag befunnit mig i den där virvelvinden i tre år nu. Det är dags att låta stormen bedarra. Under 2017 vill jag känna att jag HAR TID. Tid att svara på vänners sms utan att stressa, tid att googla ”snyggaste matbordet everrrr” till Bara Vara-rummet, tid att njuta av att jag faktiskt får göra skitroliga grejer på dagarna och kalla det för jobb, tid att prata med Niklas när Iggy somnat, tid att känna ett lugn i vardagen, tid att uppskatta alla roliga saker jag får vara med om, tid att reflektera, tid att känna att jag lever.

2017, here I come. Gott nytt år alla fina blogoliner, vi ses nästa år.