God morgon hörrni. I dag är det nyårsafton, hoppas att ni kommer spendera den på ett sätt som gör er glada, oavsett om det är att mysa hemma i soffan med en låda praliner på magen eller dansa pjucksen av er på fest. Vår nyårsafton kommer framförallt bestå av att ta oss tillbaka till Estocolmo, för nu är tyvärr Portugallienvistelsen över för den här gången.

Jag har mÃ¥tt sÃ¥ himla, himla bra här. Har verkligen känt semestervibbar; kopplat av och ur. Varit I NUET pÃ¥ ett sätt som jag inte varit pÃ¥ mycket länge. Och den känslan har varit sÃ¥…befriande.

Under den gÃ¥ngna veckan har jag inte ”klarat av” livet, jag har liksom levt det. Och jag känner starkare än nÃ¥gonsin att jag mÃ¥ste styra upp det kommande Ã¥ret pÃ¥ ett sätt som just innebär att jag fÃ¥r leva, inte klara av. Ska jag vara 100% ärlig har jag levt i klara av-mode sen Iggy föddes. Om nästan precis en mÃ¥nad är det tre Ã¥r. TRE ÅR! Inte okej.

Ibland (okejrÃ¥ alltför ofta) slÃ¥s jag av hur jag har kommunicerat med folk de senaste Ã¥ren. Jag ser Facebook-konversationer där jag skrivit ”Ledsen att det tagit sÃ¥ lÃ¥ng tid att svara, befinner mig i en virvelvind just nu men snart ska det lugna ner sig”, typ. Sen scrollar jag uppÃ¥t, och ser att jag inlett i princip VARENDA meddelande pÃ¥ samma vis, i tre Ã¥rs tid. Usch.

För ska man vara krass har jag befunnit mig i den där virvelvinden i tre Ã¥r nu. Det är dags att lÃ¥ta stormen bedarra. Under 2017 vill jag känna att jag HAR TID. Tid att svara pÃ¥ vänners sms utan att stressa, tid att googla ”snyggaste matbordet everrrr” till Bara Vara-rummet, tid att njuta av att jag faktiskt fÃ¥r göra skitroliga grejer pÃ¥ dagarna och kalla det för jobb, tid att prata med Niklas när Iggy somnat, tid att känna ett lugn i vardagen, tid att uppskatta alla roliga saker jag fÃ¥r vara med om, tid att reflektera, tid att känna att jag lever.

2017, here I come. Gott nytt år alla fina blogoliner, vi ses nästa år.