I helgen var det ju Mors dag, och som den sociala mediemänska jag är borde jag ju kunna bjussa på glossiga bilder från den happy clappy-gaste av dagar; en lycklig mamma omgiven av en ännu lyckligare familj, som liksom är så rackarns glad att just HON är mamman i deras värld. Men jag blev inte firad. Eller, okej – jag och Niklas lagade en mysig lunch ihop, men det där man kanske ser framför sig med frukost på sängen, en blomkvast och kaaaaanske också en liten present uteblev.
Vaffödådå? …kan man ju undra. Jo, som vanligt när något stökar till sig i våra liv så handlar det om den där fördömda sömnen. Eller bristen på den, kanske man ska säga. På söndagen gick Niklas upp ur sängen efter ÄNNU en natt med i princip noll sömn. Det var dag fem eller sex på raken utan en större bit sammanhängande sömn, och då är man mör. Jävligt mör.
Då finns det ingen möjlighet att tänka på någonting annat än att försöka ta sig igenom dagen. Planerande, blommor och presenter hamnar liksom längst ner på priolistan. Såklart. Så vi sket i det.
Jag hajade på momangen när Niklas svarade ”Inte så bra, tyvärr” på min klassiska morgonfråga om hur sömnen varit, att det inte skulle bli något Mors Dag-firande. Och det var självklart HUR LUGNT SOM HELST. När vi har såna här perioder utan sömn handlar det bara om att ta sig igenom dagarna så smärtfritt som möjligt. Göra saker som inte kräver så mycket energi, gärna vistas utomhus (alltid bättre för humöret) och städa bort allt som kan ge upphov till ångest. För när det blir såhär uselt på sömnfronten blir psyket extremt skört.
Lite senare på dagen sa Niklas att han såklart hade tänkt att fira mig, men att de senaste dagarna varit så tuffa att det liksom inte varit möjligt att tänka på något annat än att försöka fungera som mänska. Vilket jag till 1000% hajar, och såklart sa till honom. Och så sa jag också att jag hellre har en partner som gör alla dagar till Mors Dag, än att bli firad en gång om året av någon som de övriga 364 dagarna inte bryr sig nämnvärt. Då blev han glad.
Och det fick mig att tänka en smula, för just precis så är det – hos oss är varje dag Mors Dag. I alla fall på så sätt att jag känner mig extra uppskattad, älskad och respekterad ALLA dagar om året – inte bara en. Kan ju låta smörigare än smörigast, men så ÄR det.
Alltför många förhållanden är lite sisådär, men en eller ett par gånger om året slår man på stort och ser till att uppskatta varandra lite extra. Och då är allt lugnt, liksom? Det räcker för att man ska fortsätta traggla på och liksom icke-trivas tillsammans. Ibland blir jag på riktigt mörkrädd när jag hör om hur folk har det. VAKNA! …vill jag skrika till dem. Livet är NU! Se till att dela det med en mänska som GER DIG NÅGOT – varje dag.
Givetvis kan man ha dåliga perioder i sitt förhållande (det vet ju ni att jag och Niklas verkligen har haft), men på det stora hela ska det alltid vara fler plus än minus. Det ska vara ROLIGT att prata med den man lever med. Man SKA känna sig uppskattad, lyssnad på, respekterad och älskad. Och man ska givetvis ge samma sak tillbaka.
Så även om jag och Niklas såklart inte på något sätt har en 100% problemfri relation, så finns ändå det grundläggande där som gör att vi fortfarande VILL välja varandra efter snart 12 år tillsammans. Och det handlar om att visa varandra kärlek, ömhet och respekt – VARJE DAG. Inte bara vid särskilda högtider.
Sen är jag GIVETVIS inte på något sätt emot att man firar varandra, men de tillfällena får liksom inte bli nåt som ursäktar resten av årets beteende. Livet är NU. Se till att dela det med någon som förtjänar dig.
