Som jag sa i det tidigare inlägget så är jag så ovan vid att vara borta från min lilla familj, att jag även är ovan vid den UNDERBARA känslan av att komma hem till dem igen. För OJ SÅ GÖTT det var. Rackarns bananer alltså.

Sent i fredags kväll slank jag innanför vår ytterdörr, kramades med Niklas i soffan – och fick höra att ALLT GÅTT BRA . Halleluja, kors i taket och allt annat sånt där. Visst, han hade sovit sämre än vanligt, men det hade inte varit katastrof (Iggy hade sovit nästan hela nätterna), och sen hade vi ju föris alla tre dagar jag var borta. Dessutom var grodan en redig guldgosse (nästan) hela tiden. Det blir ju ofta så tycker jag, när man är ensam med sin unge.

Så det var en trött – men inte utbränd och ångestladdad – skatt jag kom hem till i fredags. Fantastiskt.

Niklas berättade att jag varit väääääldigt saknad och efterlängtad (MYZ), och att han och Iggy pratat om att nästa morgon när Iggy vaknade så skulle jag vara hemma.

På natten vaknade grodan, och frågade ut i mörkret: ”Mamma?” Och när jag snabbt som en vessla slank upp och gick bort till hans säng (jag sover ju i hans rum) och sa ”Ja grodan, jag e här” så fick jag ett trött men lyckligt litet glädjetjut till svar. ”Maaaammaaaaaa!”

Jag frågade om han ville sova i min säng, och det ville han. Jag plockade upp honom i famnen och han kramade mig hårt hårt hårt med både ben och armar, och upprepade med sömndrucken men glad röst: ”mamma, mamma, maaaammaaaaaa!”. Alltså, då höll jag ju på att DÖ AV GULL.

Sen låg vi och kramades och mös i sängen tills han somnade om – och på morgonen kramades vi vidare. Ljuvlighetens ljuvlighet alltså.

På lördagen slank vi till Nytorget 6 och gick loss på lyxfrulle i form av brunchtallrik och fattiga riddare (med extra honung på Iggys begäran). Också SÅ LJUVLIGT!

Niklas tyckte ABSOLUT att han skulle smygas in på en utav frukostbilderna, eftersom han nu varit borta från el bloggo så länge. Som synes, så gick jag med på det. Voilà – Niklas ”photobomber” Malmqvist!

Iggy frös en smula, och byggde en frukostkoja av pappas jacka.

Den funkade finfint att sitta och mumsa i.

Efter frullen fick Iggy en present av mig. Kom på det när jag var på flygplatsen i Paris, att man ju såklart köper med sig en ”jag har varit borta”-present till sin goda unge när man varit ute och rest. Minns själv hur glada jag och min lillebror var för att få den där klassiska godislådan ”flygfrakt” när mamma eller pappa flugit. Kommer ni ihåg den?

Iggy bestämde att jag skulle öppna, och han skulle blunda och försöka lyssna sig till vad det var i paketet. Spännande strategi.

Besvikelsen var helt klart där en liten sekund när han upptäckte att det INTE var godis (han skulle ändå få Halloweengodis senare på kvällen, så ville inte att det skulle bli för mycket), men det vände rätt snabbt när han såg att han fått en Masha-docka!

Vi tittar ooofta och myyyycket på den tecknade barnserien ”Masha och Björnen” som handlar om en busig liten brutta och hennes kompis / ställföreträdande förälder som hon bor hos.

Så Iggy tyckte det var jättekul att få en liten Masha att leka med.

Lycklig unge!

Tänk hörrni – att nu är JAG den som får komma hem med en ”jag har varit borta”-present. Som en sån där…förälder. Livet alltså, så galet ju.

Summan av kardemumman är alltså att den här resan ändå måste ses som 100% succé. Jag fick åka iväg och uppleva saker på egen hand (vilket var lääääänge sen) och Niklas och Iggy fixade det rätt bra här hemma. Det personliga/emotionella priset som Niklas fick betala var INTE för högt, och han föreslog till och med att vi borde göra om det här…! Då hajar ni hur bra det gick ändå.

Tänk va, så fint det kan bli. Nåt man liksom trodde var OMÖJLIGT funkade faktiskt rätt bra. Det är precis sånt som gör att livet fortsätter att kännas spännande, utvecklande och HÄRLIGT.

Jag är ju i vanliga fall bra på att drömma stort och inte se saker som oöverstigliga. Men på just den här fronten har vi blivit så brända att det var extremt läskigt att försöka sig på det igen. Men nu vet vi att vi fixar det – med rätt förutsättningar. Tack för det, livet.