Nu är det kejsarsnittsdags i el bloggo igen! Som ni vet vid det här laget är rätten att få föda med planerat kejsarsnitt en hjärtefråga för mig. Därför var det väldigt spännande och intressant att få gästa Babyz Podcast, som leds av förlossningsläkaren Karin Ehn och barnmorskan Carina Rylander. Två extremt kompetenta mänskor, båda väldigt engagerade i kvinnosjukvården. Denna stackars kvinnosjukvård som förtjänar mycket mer respekt, uppmärksamhet och resurser av alla de slag.
Vi spelade in en livepoddis på Underbara Barn-mässan nyligen, och vårt samtal är verkligen väldigt intressant för alla som är intresserade av antingen kejsarsnitt, eller rätten att få föda tryggt överlag. Att vi ska få UTMÄRKT vård före, under och även EFTER våra förlossningar. Något som dessvärre inte kan erbjudas till fullo i dagens Sverige – oavsett om man föder vaginalt eller med snitt.
Det var ett respektfullt samtal, öppet och nyfiket. Och jag tror att vi alla tre lärde oss någonting av varandra. Jag till exempel, som alltid argumenterat för att planerat kejsarsnitt ska vara en juridisk rättighet fick en större förståelse för varför det är svårt att tillåta det, när Karin berättade om hur vissa faktorer (exempelvis extrem övervikt) kan göra en sån operation direkt farlig. Och att hon som ansvarig läkare måste känna sig trygg med att hon gör det säkraste för kvinnan och hennes barn.
Och Karin och Carina i sin tur fick en större förståelse för varför det för mig (och andra som känner som jag) inte är ett alternativ att föda vaginalt – det spelar liksom ingen roll hur många terapisamtal eller peppande ”You Can Do It”-workshops man erbjuds. Rädslan är på ett sånt djupt plan att det inte finns något som kan ”bota” den.
Det fina var, att vi alla var rörande överens om att det ABSOLUT VIKTIGASTE när det kommer till en förlossning – är att kvinnan ska känna sig trygg. Som Carina sa, så producerar inte kroppen de hormoner som behövs för att en vaginal förlossning ska ha bra förutsättningar om kvinnan är skräckslagen och föder vaginalt mot sin vilja. Då är risken att det hela ändå slutar i ett akut snitt överhängande, och resultatet blir då att man mer eller mindre tvingat en människa att genomgå något hon inte vill, som sen slutat på ett sätt som blir lite av ett misslyckande för alla inblandade.
För (precis som Socialstyrelsen rekommenderar) så ÄR DET BÄTTRE att tillåta ett planerat kejsarsnitt när kvinnan är livrädd och inte ser en vaginal förlossning som ett alternativ, än att vägra henne det och riskera akuta snitt och dåliga förlossningsupplevelser. Med förutsättningen då, att det inte finns faktorer som exempelvis extrem övervikt eller liknande som gör operationen direkt farlig.
Även om jag kanske modifierat min åsikt en smula (jag förstår att det pga dessa medicinska faktorer inte går att ha ett system där vi kryssar i en ruta på MVC-inskrivningen om vi vill ha vag eller ks förlossning), så är min bestämda uppfattning förstås fortfarande att hanteringen av den här frågan måste bli OÄNDLIGT mycket bättre.
I dag kokar det ofta ner till vad personen som sitter framför en tycker, och hamnar man med en läkare som är av den personliga åsikten att alla kejsarsnitt är av ondo, så är man mer eller mindre körd. Oavsett vad som står i Socialstyrelsens riktlinjer. Och så får det inte vara.
Det MÅSTE finnas tydligare regler och bestämmelser, som vården SKA rätta sig efter. Så att jag ska slippa få fler mail av förtvivlade kvinnor runtom i landet som antingen är gravida, har förvägrats planerats snitt trots extrem rädsla och därför är livrädda i sin graviditet. alternativt kvinnor som tvingats genomgå en vaginal förlossning mot sin vilja och fått fruktansvärda upplevelser som följd. (Jag får tyvärr minst ett eller ett par såna mail i veckan. ?)
Lyssna hemskt gärna på avsnittet, antingen för att få större förståelse för varför jag och andra som känner likadant MÅSTE ha rätt att föda med snitt, eller för att få pepp och argument kring hur man hanterar ifrågasättande av just precis denna önskan.
(Och som en disclaimer – ni som följt mig länge vet såklart att jag tycker vaginala förlossningar är fantastiska, och att mitt mål på intet sätt är att alla ska föda med snitt eller att jag tycker vaginala förlossningar är sämre på något vis. Mitt engagemang handlar uteslutet om att ALLA ska ha rätt till att få känna sig trygga med sitt förlossningssätt, för att kunna njuta på absolut bästa vis av den finaste stunden i livet.)
SparaSparaSparaSparaSparaSpara
Hej! Jag är 34 år, och alltid varit inställd på att föda vaginalt. Trott att min kropp fixar detta, såsom många kvinnors kroppar har gjort genom alla tider. MEN. Jag har det senaste året kämpat med analfissurer som har varit tvungen att opereras flera ggr. Ursäkta för för mycket info… Men den här resan är ännu inte över (inte läkt ännu, och en till OP kanske väntar). Och nu är jag fullständigt livrädd för att föda vaginalt. Jag kan inte riskera att gå sönder där nere, eller riskera att få tillbaka samma problem igen. Jag har pratat med min behandlande läkare som inte riktigt förstår min rädsla, men jag har samtidigt läst (på forum) att det finns fall där man fått snitt pga medicinska skäl med samma eller liknande historik. Jag försökte därmed få min läkare att skriva ett intyg till kommande förlossningsläkare men han var inte så sugen på det. Han menade väl att jag kan argumentera för det själv, men han såg som sagt inte nödvändigheten i att föda m kejsarsnitt.
Eftersom jag gärna vill bli gravid när detta helvete är över, vill jag vara säker på att jag slipper gå genom graviditeten med den här oron. Jag är inte ens gravid ännu men läser allt jag kan om kejsarsnitt, lyssnar på poddar (det var så jag hittade dig, guldkorn i denna djungel!), och pendlar mellan tillförsikt och fullkomlig panik över att bli nekad. Mest rädd är jag att de avfärdar mina medicinska skäl o därefter tvingar på mig en vaginal förlossning. Kanske är det bättre att hävda förlossningsrädsla enbart. USCH. Denna frustration o totala känsla av att man är helt utom kontroll för vårdens dom.
Jag förstår att du inte kan svara på detta utifrån min situation/medicinska historik, men jag undrar om du kan ge mig råd vad jag själv ska göra. Jag står liksom handfallen inför detta. Ska jag kontakta en BM innan en graviditet? Är det ens värt det, med tanke på hur man kan bli bemött? Tjata om att få intyg från läkaren iaf? Kanske man får bättre hjälp hos en privat BM. Jag bor i Göteborg o känner dessvärre liten tilltro till landstingsvården… :/
Till sist vill jag bara säga att jag blir så rörd när jag läser detta kommentarsfält. Ok, lite matt o skrämd också pga alla dessa kvinnor o alla historier vittnar om att problemet är ENORMT, men mest rörd över all värme. Tack för att du tar dig tiden. Som nån annan skrev, du hade lika gärna kunnat stanna vid att du vann din egen kamp. Men du fortsätter kämpa. Tack!! ❤️
Fina du! Vilket PISS du går igenom, fy satan vad surt. Jag förstår dig så VÄL, och enligt min mening har du ju nu TVÅ anledningar att vilja föda med KS. Mitt råd är att du så fort du blir gravid (ingen riktig idé att göra det innan, om inte för att reka efter någon som förstår dig) hitta en bm som lyssnar på dig och tar dig på allvar. Förstår hen inte (vilket hände mig) så byter du direkt. Tills dess att du hittar någon du kan kommunicera med på riktigt. Det går inte att få någn slags expressfil till ks, utan (iaf första gången) måste man gå via Aurorasamtal (exppertbarnmorskor som pratar med dig ang förlossningsrädsla) etc. Där får man stå på sig (förutsatt att man inte ändrar sig på vägen såklart, sånt händer ju absolut, och då ska man ju köra på den känslan istället), och visar att det enbart är ks du känner dig trygg att fäna med. INGET annat. Vägrar man vag så SKA man enligt Socialstyrelsens rekommendationer få ett ks, för då motarbetar hela ens varelse förlossningen, och förutsättningarna att den blir lyckad är då mycket små. Skulle du få nej av den läkare som till slut ska ge dig ditt besked, så ber du att få ett möte med en ny läkare. Det viktiga är att du hela tiden gör det klart hur du vill ha det, vad som känns bäst för dig. Stå på dig och ge inte upp, så SKA det gå. KRAM!
Och GRATTIS till bebis nummer 2!!!! YAY!
Alltså, fick en tår i ögat nu. TACK för all pepp. Fantastiskt att du lägger ner så mkt tid o engagemang på allas frågor mm, det är så sjukt grymt. Nu känner jag mig lugnare och den dagen det är dags går jag ut i krig (om så är nödvändigt) för att min kropp ska respekteras. KRAM <3<3<3
Hej! Jag håller givetvis med, vi måste värna om alla kvinnors mående under denna progress/process (graviditet och förlossning). Men det är en intressant diskussion, när det gäller känslor så finns inget rätt och fel! Men kan man kräva en operation (som baseras på human indikation)? Vilka andra typer av operationer gäller det? I Brasilien är kejsarsnitt mer regel än undantag, där (händer det att man) gör det på ekonomisk och tidsmässig indikation, d.v.s det blir billigare och tidsmässigt mycket smidigare att boka in alla på planerade kejsarsnitt + att de privata klinikerna tjänar enormt med pengar på dessa kvinnokroppar. Allt går att dra till sin spets… Där början man också ana negativa mönster i form av ökad andel allergier och lungproblem hos dessa barn. Aurora kanske inte är tillräckligt bra? Det hade varit intressant att testa aurora utifrån Ayurveda..
Precis, det ÄR ingen lätt fråga. Men huvudsaken för mig är att alla ska bli lyssnade på, och tagna på allvar – och att frågan ska vara levande förstås, att det ska vara en pågående och respektfull diskussion eftersom det är SÅ många kvinnor som känner sig otrygga i förlossningsvården på olika sätt.
Ditt engagemang i den här frågan är anledningen till att jag hittade dig på youtube och numera även läser din blogg då och då – kul med ett nytt inlägg om detta! Min förlossningsrädsla väcktes när jag var sex år, då jag började förstå hur barnafödande gick till och frågade min mamma om hur ont det gjorde; kunde det vara värre än att skrapa upp knäna (den dittills värsta smärtan jag kunde komma på)? Där och då bestämde jag mig för att om jag skulle bli förälder så var adoption det enda alternativet. När jag blev äldre bestämde jag mig för att jag inte ville ha barn alls. Nu är jag snart 27 år och ihop med en jättefin kille som jag vet vill ha barn i framtiden. Jag känner en oerhörd press och förväntan från min familj och samhället i stort på att jag någon gång ska bli förälder. Och visst, för all del, om det kom en stork som lämpade av en rödhårigt litet knyte utanför min dörr skulle jag verkligen inte tacka nej. Någonstans djupt inne verkar det alltså finnas en liten längtan även i mig. Jag försökt komma runt min rädsla genom tanken på kejsarsnitt, även om det också skrämmer mig mycket, om än lite mindre än en vaginal förlossning. Det är dock inte bara förlossningen som skrämmer mig utan även graviditeten i sig. Tanken på att ha något växande inuti sig som förr eller senare måste komma ut är för mig skräckinjagande. Detta i kombination med att jag känner mig så fruktansvärt otrygg och utelämnad när jag läser om personer som inte själva får styra över sina kroppar, att de bemöts med oförståelse och förminskande snarare än stöd och betryggande. Därför blir jag alltid lika glad och tacksam när jag läser eller hör att folk lyssnar och försöker förstå, framförallt personer med kunskap och makt, så som det låter som att det blev i det här podd-avsnittet. Tack för länken till Socialstyrelsens rekommendationer och TACK för att du fortfarande kämpar och sprider kunskap i den här frågan! Du har redan fött ditt barn och det vore så lätt att tystna. Så tack igen, tusen gånger, tack!
Å, du. Förstår dig så väl och känner verkligen med dig. Tror att det kanske skulle vara klokt att redan nu gå till en KBT-terapeut för att försöka få bukt med just rädslan av att något växer i kroppen, för tar du dig förbi den så kan jag nästan garantera att du får ett snitt, med tanke på din enorma rädsla. Får du ett nej får du höra av dig till mig så river vi upp himmel och jord tillsammans tills du får det du behöver. Men just biten med att vara gravid är nog bra om du försöker jobba med eftersom det är svårt för någon annan att hjälpa till där, förutom en terapeut av något slag. För det verkar ju ändå som att det finns en öppenhet för att få barn i dig. Och finns det det är det synd att inte ge det en chans tycker jag. Sen kan du såklart ändå välja att adoptera. Eller göra både och. 🙂 KRAM och tack för att du delar med mig, uppskattas!
Jag väntar mitt andra barn i början av nästa år, mitt första är fött med planerat kejsarsnitt pga förlossningsrädsla och jag vill ha det likadant den här gången. Jag hoppas innerligt att processen kommer att gå lättare den här gången iom att jag redan beviljats det en gång förut och ingenting förändrats sedan dess (förutom att jag hade ett underbart snitt och är ännu mer välvilligt inställd till det den här gången). Måste dock eventuellt tillbaka till samma aurorasköterska som sist (bor på en liten ort och det finns bara en här) för att ens få en tid hos läkare, och det mötet gick allt annat än bra sista graviditeten. Förstår inte hur så empatistörda människor får jobba med såna frågor. Hon ifrågasatte allt jag sa och jag uppfattade det som extremt kränkande eftersom jag är väldigt påläst. Så det var ju inte det bemötandet man hoppats på, tack och lov gick det bättre när jag väl kom till läkare senare. Men jag grubblar ofta över hur mycket jag/vi kommer att behöva bråka den här gången. Men allt du gjort för rätten till ks gav mig hopp sist och gör det nu också ❤
Finis, tack för att du delar med dig. Det SKA gå lättare andra gången, det ska det göra. Otroligt tråkigt att du fått en så dålig upplevelse på vägen till ditt snitt, jag känner igen mig alltför väl tyvärr. Men man får bara fortsätta kämpa och inte ge upp. Visa att man vet vad man ger sig in på och att det är det enda alternativet man är trygg med. Du fixar detta, KRAM! Och grattis till bebelino numer två såklart, woooohoooo!
Jag är så kluven.. Jag är i tidig 20-årsålder och längtar ihjäl mig efter ett barn. Har alltid velat föda barn vagnialt men har de senaste året nästan helt bestämt mig för att jag, när dagen är kommen, vill bli snittad. Mycket för att förlossningsvården har varit rent ut sagt kass ett bra tag nu och jag vill inte lägga mitt eller mitt eventuella barns liv i händerna på detta kaos. Hade någon kunnat garantera mig en trygg förlossning med bra eftervård hade jag gärna velat genomgå det. Men jag vågar helt enkelt inte. Min mamma har fött alla sina tre barn med snitt och det var på grund av förlossningsrädsla och jag och mina systrar är alla friska utan astma osv. Nu är det en stund kvar tills jag ska utsätta mig för detta, och jag hoppas att förlossningsvården hinner bli bättre och att kvinnor själva kommer kunna bestämma över sin födande kropp inom snar framtid (helst igår)
Ja, det är så himla tråkigt att det ska behöva se ut såhär. Vansinne egentligen, att förlossningsvården ska behöva vara så eftersatt i ett så rikt och modernt samhälle. Kram och tack för att du delar med dig av dina tankar!
Jag arbetar som sjuksköterska på neonatal-IVA och har sett barn som föds med snitt som inte är beredda på att födas, de får inte den stress de behöver för att bli beredda på livet utanför magen utan kan behöva vårdas hos oss för att de inte kommer igång att andas själva. Det finns fördelar med att föda vaginalt både för mamma och barn. Det är faktiskt viktigt att belysa den biten också. Jag födde mitt första barn för snart tre månader sedan och jag var rädd men samtidigt visste jag att det bästa är att föda vaginalt. Ja lyckades vända min rädsla till något positivt de sista veckorna av graviditeten och fick en bra upplevelse av själva förlossningen. Jag förstår varför man försöker peppa till vaginal förlossning då det för både barn och kvinna finns risker med snitt. Snitt är ingen enkel utväg som är rosenskimrande. Däremot är snitt det bästa ibland i det enskilda fallet. Är man så rädd så det absolut inte kommer gå att slappna av under en förlossning vilket är mycket viktigt tycker jag absolut att snitt är bättre precis som du skriver! Jag tycker absolut rädslan ska tas på allvar och att man ska få prata, aurora eller liknande för att få en chans att våga. Min kunskap hjälpte mig att våga. Om man kommer fram till att nej det känns fortfarande inte bra efter samtal då tycker jag att snitt skulle vara en självklarhet! ❤
Och grattis till bebelinon såklart!
Att få bli hörd och tagen på allvar är allt jag begär. Är helt med dig i ditt resonemang, och tycker det är fint att du kan se det från båda håll. Tack för det. 🙂 Kram!
Det här avsnittet kunde inte kommit mer lägligt. Första barnet började med igångsättning men slutade i akut kejsarsnitt och efter det skulle det inte bli något mer barn för min del. Men längtan efter ett syskon tog över och nu är jag gravid i v.22 och igår fick jag kallelsen till aurora samtal och då bröt jag ihop, det kom över mig igen och jag fattade väl antagligen att barnet ska ju verkligen ut på något sätt.
Det finns så lite att läsa framförallt positivt om planerat kejsarsnitt pga av förlossningsrädsla. Följt dig sen jag blev gravid med första och aldrig har dina inlägg varit så viktiga som nu när jag står inför det här. Du är bäst! ❤
Finis! Grattis till bebelino numer två! Förstår hur du känner dig dock. Hojta om jag kan peppa eller ge info till dig på något sätt. KRAM!
Finis! Grattis till bebelino numer två!
Så klokt skrivet. Ska lyssna på podden!
I våras fick jag min lilla dotter. Jag var inställd på en vaginal förlossning och hade ingen förlossningsskräck utan var pepp. I vecka 42 uppträckte man att bebisen låg med rumpan ner. Jag fick åka till förlossningen för ett vändningsförsök som misslyckades (bebis hade hunnit bli för stor). Då sa jag att jag INTE kände mig bekväm med en vaginal förlossning. Den manlige läkaren som gjort vändningsförsöket försökte då övertyga mig om att det inte var några problem att föda i säte, de var vana vid det i Skövde (men det är väl jag som ska föda barnet? tänkte jag) Jag kände att det inte blev mitt beslut utan att jag var tvungen att göra som han tyckte. Han visste väl bäst? Vi åkte hem och hela v42 hade jag ont i magen av oro. Några dagar senare fick jag av andra anledningar åka till förlossningen utan värkar. Ett dygn efter inskrivning fick jag träffa en ung kvinnlig läkare som lyssnade på mig och såg hur orolig och skräckslagen jag var inför att bli igångsatt och föda i säte. Det slutade med att jag fick ett planerat kejsarsnitt dagen efter och tur var det för operationsläkaren sa att det garanterat inte hade gått med en vaginal förlossning, min dotter var för stor i relation till mitt bäcken.
Så ja, heja alla som kämpar för kvinnans rätt till kejsarsnitt!
Men hjälp. Man blir ju mörkrädd. Så fint att det gick bra till slut, och grattis till din lilla dotter! TACK för att du delar din story, som himla viktigt.
Men hjälp. Man blir ju mörkrädd. Så fint att det gick bra till slut, och grattis till din lilla dotter!
Jag ville faktiskt från början ha ks. Men jag vågade egentligen aldrig ta diskutionen dit. Jag pikade lite på mvc (jag är 155 lång och hört att om man är kort så kan de vara lite svårare) men dom sa bara att allt såg bra ut och att det inte bör vara något fara. Så jag födde vaginalt, helt livrädd. Men det var fantastiskt och helt underbart. 2 gånger har jag gjort det. Men det stör mig att dom inte tog min rädsla seriöst. Och efter mitt andra barn så känner jag lite att jag absolut inte vill föda vaginalt igen. Kör hårt vanja! Du peppar folk! ☺
Tack finis för att du delar med dig, så himla viktigt att vi är öppna med hur vi känner och hur vi bemöts.
Så viktigt ämne och känner på mig att mitt inlägg blir långt. Jag föddd vaginalt mitt första barn nu i början av året – aldrig mer kommer jag vilja genomgå det. För mig gjorde det inte bara ont utav h*lvete då epiduralen inte tog, utan för de ångestpåslag jag fick vid varje värk. Trots att jag sa detta till barnmorskan stod det inget om det i förlossningsjournalen. Barnmorskan som mötte oss vid BB-hotellet såg nästan lite chockad ut när jag berättade. Får frågan om varför det är viktigt för mig att det står. Jo för att om vi någon gång skulle skaffa fler barn vill jag ha en extra tyngd bakom varför jag kräver planerat KS (även om jag inte tycker det ska behövas). Tycker den psykiska hälsan är minst lika viktig och fick känslan av att den helt förbisågs under min förlossning. När min son väl kom ut var jag helt slut och kände mig halvt likgiltig – inte alls som vissa beskriver om ”finaste ögonblicket någonsin”. Idag älskar jag honom mer än allt annat, men hade velat fått en bättre upplevelse.
TACK för att du delar med dig.
Heja dig Vanja!
Jag är så glad att jag hittade dig innan jag blev gravid första gången, du har ända sedan Gravid vecka för vecka varit min stora trygghet i den här frågan. Du har fett mig så mycket pepp och argument jag verkligen behövde gör att våga stå på mig. Födde min son med planerat KS förra hösten och det var så fint, mycket för att jag, tack vare dig, var så förberedd jag bara kunde vara på detta stora och läskiga.
Tack bästa bästa Vanja!!
Att kunna sprida information och skapa trygghet kring det här är mitt mål, så OERHÖRT fint därför att få läsa din kommentar. Tack tack tack! Och grattis till din fina lilla unge. ?
TACK.
Åh måste lyssna! Så tacksam att du engagerar dig i detta ❤️ Den dagen jag blir gravid vill jag föda med planerat snitt, men känner att man typ måste samla kraft innan man ens är gravid för att orka kämpa för snittet .. ?
Lite så är det. Men jag fortsätter väsnas, för allas vår skull.
Åh, vad kul! ska lyssna sen ikväll. det är ju en fråga jag liksom närmar mig från så många perspektiv. dels som läkare, dels som någon som själv fött med snitt (även om det inte var planerat) efter två tidigare vaginala förlossningar och såg både fördelar och nackdelar med att det blev så.
tycker också det är fint att du lyssnar till vissa fakta som läggs fram och liksom finjusterar dina åsikter efter det, det är ett väldigt moget sätt att hantera sina åsikter och hjärtefrågor. <3
Men TACK Ulrika för fin feedback angående finjusterandet. Dagen man slutar vara öppen och lyssna (eller vara för stolt för att ändra sig) är en sorglig dag. Återkom gärna med dina tankar om avsnittet, extremt intressant eftersom du ju är läkare + har erfarenhet av båda förlossningssätten. Kvällskram!
Men TACK Ulrika för fin feedback angående finjusterandet. Dagen man slutar vara öppen och lyssna (eller vara för stolt för att ändra sig) är en sorglig dag.