Usch. Vaknade med en riktigt vidrig känsla i kroppen i dag. Inte för att jag på nåt sätt inte var taggad på den här dagen, utan för att en dröm berörde mig så himla illa. Jag drömde nämligen att jag hade druckit, och alla ångestkänslor kring det kom tillbaks i sömnen och fullkomligen fyllde min kropp.

I drömmen var jag full, och pÃ¥ väg hem. Det var precis som en flashback frÃ¥n hur det kunde se ut efter att jag festat; allt var SÅ välbekant och SÅ obehagligt. Jag gick pÃ¥ en gata, nÃ¥gonstans i stan. Mitt medvetande hade precis liksom ”kommit tillbaka” efter att ha varit sÃ¥ dränkt i alkohol att det inte fungerade. De senaste timmarna var bara en enda lÃ¥ng minneslucka.

Jag tittade ner, och mina skor var borta. De hade jag tappat. ”Fan.” Den sedvanliga kollen började: Har jag min handväska? Mina nycklar? Min plÃ¥nbok? Helvete, kreditkortet saknas. ”Fan, fan, FAN!”

Backtrackingen: Hur började kvällen? Vad hände sen? När blev det för mycket? Vad har jag gjort? Vad har jag sagt? Var är jag? Och sÃ¥ mobilkollen: Har jag skrivit nÃ¥got konstigt till nÃ¥gon? Ring nÃ¥gon jag inte borde? Hur länge har jag varit ”borta”?

Och så ångest, ångest, ångest. Ångest över att jag trillat dit en gång till, ångest över vad jag kanske gjort eller sagt, ångest över min totala oförmåga att hålla alkoholen under kontroll. Ångest.

Och medan jag vacklade hem i Stockholmsnatten utan skor, med ett förlorat kreditkort och en rejält tilltufsad självkänsla vaknade jag. TACK Å LOV så vaknade jag. Det var bara en dröm. Men som kändes så fruktansvärt verklig, och som väckte alla obehagskänslor jag förknippar med alkohol till liv igen.

Och även om lättnaden över att allt var precis som det skulle – jag HADE inte trillat dit – sÃ¥ var hela kroppen indränkt i ”Jag har druckit för mycket igen”-Ã¥ngesten. Den lÃ¥g som en kletig hinna över hela sovrummet, hjärnan kändes dimmig och jag var fylld av självförakt. Trots att det inte hänt. Men alla känslor var ju pÃ¥ plats, sÃ¥ jag fick mig liksom en redig käftsmäll ändÃ¥.

Det har varit svårt att skaka av sig obehagskänslorna i dag faktiskt, men nu tycker jag att de börjar avta. Lättnaden över att jag förhoppningsvis ALDRIG mer kommer hamna i situationer liknande nattens dröm har så småningom ersatt ångestmolnet.

Det känns så enormt skönt att ha tagit beslut om att aldrig, aldrig, aldrig mer dricka alkohol i festsammanhang. En dröm är det absolut närmaste jag vill (eller helst inte) komma såna här situationer igen. Som ni hör är de inte mycket att sakna. Usch.