Vanja Wikström

                                                                                I stolt samarbete med Skånemejerier Hjordnära
[youtube id=”1lMYZo6sN5g”]
Här har ni vÃ¥r Luciadag i en vlogg! Dagen inleds med mumsig yoghurtfrulle, sen spelar jag Ã¥ Jossan in veckans poddis pÃ¥ Drömmis, efter det brÃ¥kar jag med ett gäng blÃ¥bär (ni som kollar hajar… #JobbaAldrigMedBarnDjurEllerBlÃ¥bär) och sen avslutar vi dagen med Lussefika pÃ¥ Iggys föris!

HallÃ¥ finisar! TACK sÃ¥ himla mycket för alla kommentarer, all pepp och all kärlek – I FEEL YOU! <3 Jag slÃ¥s dels av klokheten som ni kommer med, och dels av obehaget att sÃ¥ mÃ¥nga av er känner igen sig sÃ¥ väl i den här situationen. Att göra för mycket för länge är vÃ¥r tids folksjukdom. Tyvärr.

Men. Jag ska göra mitt bästa för att minska sjukdomsfallen med åtminstone ett. Har tagit det SÅ lugnt i helgen, och haft det SÅ mysigt. Min mamma har varit här sen i fredags, och tillsammans har vi ätit gott, pratat och julpysslat med Iggy och hans kusiner. Ser ni att vårt magiska skåp begåvats med en extra skatt?

Jaaaa – ett pepparkakshus! Iggys allra första. Jag och min bror gjorde pepparkakhsus varje Ã¥r ända tills dess att vi var omkring 20 (man BLIR ju aldrig för gammal, fortfarande SÅ kul ju – och GOTT!), och givetvis är det en tradition vi ska föra vidare i familjen. Är imponerad av att Iggy inte snaskade i sig hela huset, utan faktiskt använde godiset till att bygga. Bra där.

Att förklara att man inte fÃ¥r äta upp huset förrän efter jul har dock inte varit superlätt. I morse var ”äta pepparkakshuset” det första han ville göra när han vaknade, vi fÃ¥r se hur länge vi kan hÃ¥lla honom stÃ¥ngen. Mitt mÃ¥l är att ha med det (helt) pÃ¥ julafton, sÃ¥ delar vi pÃ¥ det dÃ¥ med övriga julfirare. Alternativt att Iggy fÃ¥r äta det efter frukost pÃ¥ julaftonsmorgon.

Har kopplat bort mig ganska rejält (tom lämnat mobilen I KÖKET när jag befunnit mig i vardagsrummet! #KorsITaket), ätit lyxlunch med Niklas ute pÃ¥ lokal och gÃ¥tt pÃ¥ bio. Vi sÃ¥g ”Fantastiska vidunder och var man hittar dem” i 3D, en PERFEKT film att se när man mÃ¥r lite kymigt; sagodjur, magi, vackra effekter och fantastiska världar. Underbart.

MÃ¥r ganska bra tycker jag, kan känna igen mig mycket i det som flera av er nämnt; att man liksom blir stressad av tanken pÃ¥ att bli stressad – kanske snarare än att man faktiskt ÄR stressad. PÃ¥ samma sätt som panikÃ¥ngest funkar, antar jag. SÃ¥ jag försöker mata mig själv med sÃ¥nt jag mÃ¥r bra av, och inte fundera för mycket. SÃ¥ ska det nog bli bra det här.

Hoppas ni har en riktigt fin fjärde advent!

Förlåt om förra inlägget skrämde upp er, men behövde verkligen en paus och ville inte bara försvinna utan ett ord. Det känns som att jag haft en SÅ lång paus, men nu inser jag ju att den egentligen bara varat sedan tisdag eftermiddag.

I tisdags var hjärnan farligt nära att krascha, kände jag. Var tokstressad över x antal saker, och körde som vanligt på i 180. På eftermiddagen var det lussefika på Iggys föris, och där började jag känna mig märklig. Känner ju igen känslan nu eftersom jag tyvärr varit här förut; hjärnan känns suddig, tankarna slöa. Som att gå i klister. Och så en matthet som sprider sig i kroppen, i kombination med en slags känsla av att ha kolsyra i blodet. Usch.

Tog det pÃ¥ allvar omedelbart och har sen dess varit ytterst sparsam med jobb och skärmar. Gjort saker för mig själv som jag vet att jag mÃ¥r bra av; ätit bra, tagit det lugnt – sagt NEJ.

Pratade med Niklas om det pÃ¥ tisdagkvällen, och han sa nÃ¥t som först gjorde att jag blev sjukt irriterad, men som jag sen insÃ¥g var 100% sant. Vilket förmodligen var anledningen till irritationen. Han sa att om han är stressad känner han att han har misslyckats. Med att planera sin tid, med att ha respekt för sig själv – och sin hälsa.

Som ni vet har han ju varit rätt illa ute, men tagit sig tillbaka. På grund av det har han större insyn i vad som faktiskt händer när det brakar hela vägen, och därmed också ett större incitament att ta det på allvar. Inte bara när det händer, utan framförallt i förebyggande syfte; att varje dag jobba för att ta hand om sig själv och sin hälsa.

När jag började argumentera emot och sa att ”Ja men det VAR ju bra, sen kom det här extraprojektet som jag inte valde men som jag varit TVUNGEN att ta hand om, det är ju därför det blivit för mycket igen!”, sÃ¥ sa han nÃ¥t annat som var sÃ¥ sant. NÃ¥t som jag och Jossan pratar om i poddisen, men som jag uppenbarligen inte anammat själv. Nämligen livstÃ¥rtan.

För om nu detta extraprojekt hamnat i mitt knä och äter flera timmar om dagen av min tid vissa dagar – ja men dÃ¥ mÃ¥ste jag ju TA BORT nÃ¥t annat. DÃ¥ MÅSTE nÃ¥t annat stryka pÃ¥ foten under tiden. Blogg, samarbeten, uppdrag – whatever. SÃ¥ att tÃ¥rtan inte sprängs.

Och jag blir sÃ¥ trött pÃ¥ mig själv – hur svÃ¥rt kan det VARA att inse detta liksom? SJÄLVKLART kan jag inte i flera mÃ¥naders tid lägga väldigt mycket tid pÃ¥ en grej – utan att ta bort nÃ¥t annat. Suck.

Nä, nu får det vara nog känner jag. Att riskera sin hälsa är inte ok. Känner mig som en idiot inför er också, ni har ju liksom hört den här visan förut. Men sent ska syndaren vakna, antar jag.

Aldrig aldrig aldrig mer vill jag ha kolsyra i blodet och klister i hjärnan. Att vara stressad är att misslyckas, så måste jag börja se detta.