Hörrni. TACK. Dels för alla fina kommentarer om skÃ¥pet (det lönade sig att gÃ¥ med hÃ¥ven, ha ha!) – vad KUL att ni ocksÃ¥ gillart! Men jag vill framförallt säga tack för all kärlek jag fick pÃ¥ det här inlägget. Det är trÃ¥kigt att sÃ¥ mÃ¥nga av er har gÃ¥tt/gÃ¥r igenom liknande perioder, men ocksÃ¥ väldigt fint att känna att man inte är ensam, och att det finns en massa rÃ¥d och knep att lyssna pÃ¥ och ta till när man känner sig som mest överhopad.
Det som känns bra (förutom att det var grymt skönt att få böla lite) är att det den här gången finns ett slutdatum för överhopningen. Snart är det över, och jag räknar faktiskt ner dagarna. Vissa grejer får man bara trycka sig igenom, och förhoppningsvis kan jag sitta och slösurfa en stund på arbetstid igen inom en inte alltför avlägsen framtid.
Tack för allt stöd och förståelse, ni e bäzt!
