Dags för barnprat – och nu fÃ¥r ni som vanligt MER ÄN GÄRNA dela med er av era egna erfarenheter kring det jag tänker ta upp – tvåårstrotsen. Pust.

De senaste veckorna har varit helt magiska för det mesta. Dels är sömnen SÅ mycket bättre (kommer mer om detta i ett annat inlägg), dels är Iggy den ljuvligaste av ljuvliga ungar just nu. Han säger saker som är sÃ¥ fina, och har börjat bli GOSSIG – nÃ¥t som jag längtat efter sen han föddes ha ha.

När han kommer hem frÃ¥n föris vill han gärna krypa upp i soffan och ”myyysa”, och ganska ofta kommer det (helt spontant!) smÃ¥ meningar som: ”Mamma, jag gillar dig!”. Eller: ”Mamma, jag tycker om att vara här med dig.”. Ja – dÃ¥ DÖR man ju av gull! Att fÃ¥ höra sÃ¥na fina saker som pluppar ur min goda unge med jämna mellanrum är MAGISKT.

Men – det finns ocksÃ¥ en annan sida. En rackarns bökig sÃ¥dan, med en unge som kämpar emot som ett djur vad gäller framförallt tre saker:

1. Byta blöja
2. Borsta tänderna
3. Sätta på/ta av kläder

Han VÄGRAR konsekvent ovan aktiviteter, och bökar och stökar nåt INFERNALISKT när han måste göra nåt av detta. Vilket blir rätt jobbigt, eftersom samtliga saker ju måste göras ett flertal gånger varje dag. Det innebär att det blir många kamper, och det är SÅ jobbigt.

Det springs iväg, det sparkas med ben, det fäktas med armar, det ormas, det skriks och ibland åker vi även på ett slag eller två. Vår taktik för att bemöta detta är att lugnt och sansat förklara VARJE gång varför man MÅSTE borsta tänderna/byta blöja/ta av och på kläder så att han ska förstå.

Men egentligen tror jag att han redan hajar (vi kan ju resonera med honom om precis allt annars), och att det handlar om nÃ¥t annat. Som till exempel att det här är grejer HAN kan pÃ¥verka, och dÃ¥ vill han se hur MYCKET han kan pÃ¥verka – och sätta sina egna gränser. Eller? Vad kan det vara, vad tror ni?

Det som känns oerhört tydligt är i alla fall att det här är en fas, och att målet för den här fasen (förutom att vi alla ska överleva he he) är att han måste lära sig att vi inte accepterar bråk och stök när vi ber om fullkomligt rimliga saker. Och givetvis att det aldrig, aldrig, ALDRIG är ok att slåss. Är det nåt man inte vill göra får man förklara det på ett bra sätt, och motivera varför.

Vi gör såklart så gott vi kan, och försöker ta dessa dagliga fajter med en bra inställning. Men ibland är man ju bara för trött och sur å stressad att man liksom tappar det. Då försöker vi bolla över till varandra (jag å Niklas alltså), och oftast är det någon som orkar med att vara förklarande och resonerande för sjuttioelfte gången i rad den dagen.

Men. Kan inte ni berätta – detta borde ju vara den klassiska tvåårstrotsen, eller hur? ”Terrible two´s” liksom. Vad är syftet, är jag inne pÃ¥ rätt spÃ¥r vad gäller det här att han vill testa vad han kan pÃ¥verka? Hur länge brukar fasen vara, och kan vi göra nÃ¥t mer för att hantera det extra bra?

Det är tur att dessa ”Jag gillar dig mamma” kommer med nästan lika jämna mellanrum som skrikmatcherna, sÃ¥ att man liksom inte ballar ur totalt. Please – dela gärna med er om hur det är i era familjer!