Vanja Wikström

Vad KUL att SÅ MÅNGA var peppade på att vinna den toksnygga skötväskan, det verkar som om ni aldrig blir trötta på den här tävlingen ha ha. Älskart! Well, nu är det dags att avslöja vem som knep den denna gång. Och nu säger vi alltså grattis till…..trumvirvel……HANNA! Grattis som attan Hanna, jag mailar dig inom kort!

Och ni andra – som vanligt får ni ett finfint tröstpris i form av 20% RABATT på skötväskan – HELA HELGEN, woopeliwoopwoop! Ange kod bagasi20 i kassan, skötväskorna hittas här!

I dag mår jag…kymigt. Iggy har varit krasslig några dagar, Niklas har varit rätt ordentligt sjuk i veckan – och nu ser det ut som att det är min tur att åka förkylningskarusell. HATAR´T!

För att minimera spridningen av mina bacillusker jobbar jag därför hemma i dag. Har precis varit inne på Verksamt.se och tagit bort mig själv som VD för Glam Mom (som för övrigt bjussar på finfin rabatt på massa snygga amningsbhar tom midnatt). Det var en milstolpe att få anmäla mig som VD för sex år sen, och ytterligare en milstolpe att avanmäla mig i dag. Så bitterljuvt det här alltså. Men Malin kommer ROCKA den där VD-titeln!

I går var jag på glammisoffice och hjälpte till med den månatliga lagerinventeringen. Då slog det mig att det här är min SISTA VECKA på Glam Mom. Nåt som blev än tydligare då min efterträdare Glammis-Caroline satt vid mitt skrivbord och jobbade – och jag satt vid matbordet. Så kommer det att vara i fortsättningen – jag kommer hänga vid matbordet när jag kommer över till office, min plats kommer att vara någon annans.

Och även om allt såklart fortfarande känns jättebra med alla de här förändringarna, så ÄR det ändå lite märkligt alltihop. Jag får lite samma känsla som när jag beslöt mig för att skita i musiken, och satsa på Glam Mom istället. ”Vaddå? Har jag slutat skriva låtar, och börjat kränga amningsbhar?!” slog det mig plötsligt. En lurig tanke i hjärnan, men som ändå kändes BRA i hela kroppen. Det kändes kul, det kändes rätt.

Och nu är det lite déja-vu. ”Vaddå? Har jag slutat kränga amningsbhar för att bygga upp två varumärken (Josefin & Vanja + Babyloonz) som jag tror på?!”. Kan kännas lurigt i hjärnan, men BRA i hela kroppen. Och det känns kul, och det känns rätt.

Men så är det ju – förändringar ÄR trixiga, det är därför man gärna undviker dem. Men, som tur är så har ju jag gjort förändringar många gånger tidigare i livet, så jag vet att det BLIR BRA. Och blir det inte bra – då förändrar man igen tills dess att det BLIR BRA.

Och precis som att musiken såklart inte försvann ur mitt liv bara för att jag slutade jobba med den, så kommer inte Glam Mom eller glammisarna försvinna ur mitt liv bara för att vi inte jobbar ihop på samma sätt längre. Mitt och Jossans kontor ligger ett stenkast från glammisoffice, så jag kommer slinka förbi titt som tätt för att fika, luncha – och såklart kolla att allt går som det ska.

I ett par veckor framöver kommer jag dessutom att vara med på alla måndagsmöten, så att överlämningen till Glammis-Caroline går så bra den kan, och så att företagsförändringen överlag går så bra den kan. Jag känner i hela kroppen att det här kommer bli SÅ BRA!

 

Men. Den här sjukdomen alltså. GO THE FUCK AWAY tack! Det sista jag behöver inför den här helgen som ju innehåller både livepoddis och loppis… Tror kanske att sjukdomen är resultatet av två veckors maniskt görande – jag tror att de senaste två veckorna kanske har varit de mest fullproppade i mitt liv hittills. Det har varit helt bananas, och jag har jobbat som en tok.

I dag är den första dagen på väldigt länge där jag inte känner en konstant stress över nästa och nästa och nästa och nästa grej som Måste Göras. Och när man slappnar av – ja men då brukar ju sjukdomarna trilla in. Innan jag somnade i går låg jag och tänkte på min torsdag och fredag – att de här två dagarna faktiskt INTE var överfulla, utan att jag nu skulle kunna NJUTA i två dagar innan den rätt hektiska helgen satte igång. Så just precis i detta nu är jag lite småsur över förkylningspisset. Kunde jag inte bara ha fått NJUTA lite liksom?

Oh well, jag gör det jag kan för att värna min förkylda vardagsglädje – det damp ner ett chokladbud från Lindt precis (BRA TAJMING LINDT!), så jag höjer humöret med att smarra i mig choklad. Och jag veeeeet att man inte ska äta socker när man börjar bli sjuk, men jag känner att den här dagen bara MÅSTE få bli lite lyxig, efter allt slit den senaste tiden. Så jag smarrar på. Nom nom. Och känner mig trygg i att det här BLIR BRA.

Som ni vet tycker ju jag att det är otroligt viktigt (av en massa olika anledningar) att även prata om det som inte blev som man tänkte sig, när man fick barn. Det som inte blev rosa fluff, liksom. Som kanske till och med blev ett stort jäkla åskmoln.

I dag vill jag därför ta upp ett ämne som jag (tyvärr) tror att ganska många av er känner igen er i: förlossningsdepression, katastroftankar och ångest. Hur är det att hamna på psykakuten en vecka efter att man fått sin lilla goda bebis? Hur känner man sig när man måste gömma undan alla vassa föremål hemma – för att man är rädd att man ska göra sitt barn illa?

Glammis-Caroline har tillsammans med sin kompis Madde en podcast som heter Två Bönor Och En Kaffe, och i avsnitt nr 19 ”Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva” berättar de om sina erfarenheter kring det här. Båda har tyvärr liknande erfarenheter kring den första tiden som förälder; att inte kunna njuta alls, utan snarare bli rädd för vem man är och för sina egna tankar. En fruktansvärd start på föräldraskapet, som inte blev bättre av att vården svek.

 

När det är SÅ många som råkar ut för någon typ av förlossningsdepression (var tionde kvinna!) borde det finnas mer hjälp att få, men kanske också mer information – vi MÅSTE prata mer om att detta existerar! Därav detta blogginlägg, för jag blev själv så berörd när jag lyssnade på deras avsnitt och hörde dem berätta om en vardag där man gömmer saxar och knivar, blir rädd för sina egna tankar och gråter sig igenom dygnet. För jävligt. Och det värsta kanske är att de behövde känna sig så ENSAMMA i det här – trots att SÅ MÅNGA upplevt liknande.

Jag känner därför att jag måste tipsa er om att lyssna på det här poddavsnittet där de berättar sina stories, vad de gick igenom – och framförallt att det BLIR BÄTTRE, och att DU ÄR INTE ENSAM. Att åtminstone slippa känslan av att vara den enda i världen som upplevt det här tror jag kan hjälpa enormt, så om någon går igenom detta just nu eller har någon i sin närhet som de känner kanske upplever nåt liknande tror jag verkligen att det kan hjälpa att lyssna på just det här avsnittet.

Lyssna här!