Som ni vet tycker ju jag att det är otroligt viktigt (av en massa olika anledningar) att även prata om det som inte blev som man tänkte sig, när man fick barn. Det som inte blev rosa fluff, liksom. Som kanske till och med blev ett stort jäkla åskmoln.
I dag vill jag därför ta upp ett ämne som jag (tyvärr) tror att ganska många av er känner igen er i: förlossningsdepression, katastroftankar och ångest. Hur är det att hamna på psykakuten en vecka efter att man fått sin lilla goda bebis? Hur känner man sig när man måste gömma undan alla vassa föremål hemma – för att man är rädd att man ska göra sitt barn illa?
Glammis-Caroline har tillsammans med sin kompis Madde en podcast som heter Två Bönor Och En Kaffe, och i avsnitt nr 19 ”Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva” berättar de om sina erfarenheter kring det här. Båda har tyvärr liknande erfarenheter kring den första tiden som förälder; att inte kunna njuta alls, utan snarare bli rädd för vem man är och för sina egna tankar. En fruktansvärd start på föräldraskapet, som inte blev bättre av att vården svek.
När det är SÅ många som råkar ut för någon typ av förlossningsdepression (var tionde kvinna!) borde det finnas mer hjälp att få, men kanske också mer information – vi MÅSTE prata mer om att detta existerar! Därav detta blogginlägg, för jag blev själv så berörd när jag lyssnade på deras avsnitt och hörde dem berätta om en vardag där man gömmer saxar och knivar, blir rädd för sina egna tankar och gråter sig igenom dygnet. För jävligt. Och det värsta kanske är att de behövde känna sig så ENSAMMA i det här – trots att SÅ MÅNGA upplevt liknande.
Jag känner därför att jag måste tipsa er om att lyssna på det här poddavsnittet där de berättar sina stories, vad de gick igenom – och framförallt att det BLIR BÄTTRE, och att DU ÄR INTE ENSAM. Att åtminstone slippa känslan av att vara den enda i världen som upplevt det här tror jag kan hjälpa enormt, så om någon går igenom detta just nu eller har någon i sin närhet som de känner kanske upplever nåt liknande tror jag verkligen att det kan hjälpa att lyssna på just det här avsnittet.
Så bra podd och ett så viktigt ämne att våga prata om!
Kika gärna in på poddkollen.se där jag dagligen kommenterar och skriver om poddar – eller följ poddkollen på insta 🙂
Tack Vanja för att du lyfter detta. Det var väldigt skönt att läsa det du skriver, jag känner igen mig. Jag har en son på ett år och har äntligen fått komma till en psykolog som jag har väntat i nästan två år på. Mådde alltså dåligt redan innan förlossningen, hela graviditeten. Fick alla möjliga katastroftankar och blev rädd att jag hade blivit en psykopat. Det är såna hemska tankar som far igenom huvudet att rädslan för att prata med någon om dem gjorde att jag blev ännu mer ”knäpp”. Detta gick över i en förlossningsdepression efter förlossningen och det är först nu jag känner att jag kommit upp över ytan.
Det är skönt att känna att man inte är ensam – för det var jag helt säker på att jag var. Tills min psykolog sa att jag inte var en psykopat utan bara var som alla andra 🙂
Dör för hörlurarna! Vart är de ifrån? 🙂
Så otroligt viktigt ämne som du och tjejerna i podden tar upp. Det måste lyftas!
När min förste föddes mådde jag lite dåligt. Chocken att gå från inget barn till ett kolikbarn som skrek dygnet runt i fyra månader, var så otroligt vidrigt.
Det fick nog mig in i en lättare depression, kan jag se i efterhand. Där och då såg jag inte det och ingen annan heller, men i efterhand.
Med barn nummer två var det inte alls på det viset, då var det just de där rosa molnen istället.
Jag återhämtade mig bra på egen hand efter första barnet och idag med två barn mår jag jättebra!
Tack fina Vanja, för att du lyfter upp detta. Stor varm kram! ♥
Så himla viktigt! Jag förstår inte att det inte finns någon bra plan för när (om) det händer. Det är ju som sagt så himla vanligt!! Ska lyssna på det. Tack för tipset!
Vad bra att du berättar om detta! Allt är inte bara fluffiga moln och lycka. Så bra att uppmärksamma då det, som du säger, är så pass vanligt!