Vanja Wikström

Vad KUL att SÅ MÅNGA var peppade pÃ¥ att vinna den toksnygga skötväskan, det verkar som om ni aldrig blir trötta pÃ¥ den här tävlingen ha ha. Älskart! Well, nu är det dags att avslöja vem som knep den denna gÃ¥ng. Och nu säger vi alltsÃ¥ grattis till…..trumvirvel……HANNA! Grattis som attan Hanna, jag mailar dig inom kort!

Och ni andra – som vanligt fÃ¥r ni ett finfint tröstpris i form av 20% RABATT pÃ¥ skötväskan – HELA HELGEN, woopeliwoopwoop! Ange kod bagasi20 i kassan, skötväskorna hittas här!

I dag mÃ¥r jag…kymigt. Iggy har varit krasslig nÃ¥gra dagar, Niklas har varit rätt ordentligt sjuk i veckan – och nu ser det ut som att det är min tur att Ã¥ka förkylningskarusell. HATAR´T!

För att minimera spridningen av mina bacillusker jobbar jag därför hemma i dag. Har precis varit inne på Verksamt.se och tagit bort mig själv som VD för Glam Mom (som för övrigt bjussar på finfin rabatt på massa snygga amningsbhar tom midnatt). Det var en milstolpe att få anmäla mig som VD för sex år sen, och ytterligare en milstolpe att avanmäla mig i dag. Så bitterljuvt det här alltså. Men Malin kommer ROCKA den där VD-titeln!

I gÃ¥r var jag pÃ¥ glammisoffice och hjälpte till med den mÃ¥natliga lagerinventeringen. DÃ¥ slog det mig att det här är min SISTA VECKA pÃ¥ Glam Mom. NÃ¥t som blev än tydligare dÃ¥ min efterträdare Glammis-Caroline satt vid mitt skrivbord och jobbade – och jag satt vid matbordet. SÃ¥ kommer det att vara i fortsättningen – jag kommer hänga vid matbordet när jag kommer över till office, min plats kommer att vara nÃ¥gon annans.

Och även om allt sÃ¥klart fortfarande känns jättebra med alla de här förändringarna, sÃ¥ ÄR det ändÃ¥ lite märkligt alltihop. Jag fÃ¥r lite samma känsla som när jag beslöt mig för att skita i musiken, och satsa pÃ¥ Glam Mom istället. ”VaddÃ¥? Har jag slutat skriva lÃ¥tar, och börjat kränga amningsbhar?!” slog det mig plötsligt. En lurig tanke i hjärnan, men som ändÃ¥ kändes BRA i hela kroppen. Det kändes kul, det kändes rätt.

Och nu är det lite déja-vu. ”VaddÃ¥? Har jag slutat kränga amningsbhar för att bygga upp tvÃ¥ varumärken (Josefin & Vanja + Babyloonz) som jag tror pÃ¥?!”. Kan kännas lurigt i hjärnan, men BRA i hela kroppen. Och det känns kul, och det känns rätt.

Men sÃ¥ är det ju – förändringar ÄR trixiga, det är därför man gärna undviker dem. Men, som tur är sÃ¥ har ju jag gjort förändringar mÃ¥nga gÃ¥nger tidigare i livet, så jag vet att det BLIR BRA. Och blir det inte bra – dÃ¥ förändrar man igen tills dess att det BLIR BRA.

Och precis som att musiken sÃ¥klart inte försvann ur mitt liv bara för att jag slutade jobba med den, sÃ¥ kommer inte Glam Mom eller glammisarna försvinna ur mitt liv bara för att vi inte jobbar ihop pÃ¥ samma sätt längre. Mitt och Jossans kontor ligger ett stenkast frÃ¥n glammisoffice, sÃ¥ jag kommer slinka förbi titt som tätt för att fika, luncha – och sÃ¥klart kolla att allt gÃ¥r som det ska.

I ett par veckor framöver kommer jag dessutom att vara med på alla måndagsmöten, så att överlämningen till Glammis-Caroline går så bra den kan, och så att företagsförändringen överlag går så bra den kan. Jag känner i hela kroppen att det här kommer bli SÅ BRA!

Men. Den här sjukdomen alltsÃ¥. GO THE FUCK AWAY tack! Det sista jag behöver inför den här helgen som ju innehÃ¥ller bÃ¥de livepoddis och loppis… Tror kanske att sjukdomen är resultatet av tvÃ¥ veckors maniskt görande – jag tror att de senaste tvÃ¥ veckorna kanske har varit de mest fullproppade i mitt liv hittills. Det har varit helt bananas, och jag har jobbat som en tok.

I dag är den första dagen pÃ¥ väldigt länge där jag inte känner en konstant stress över nästa och nästa och nästa och nästa grej som MÃ¥ste Göras. Och när man slappnar av – ja men dÃ¥ brukar ju sjukdomarna trilla in. Innan jag somnade i gÃ¥r lÃ¥g jag och tänkte pÃ¥ min torsdag och fredag – att de här tvÃ¥ dagarna faktiskt INTE var överfulla, utan att jag nu skulle kunna NJUTA i tvÃ¥ dagar innan den rätt hektiska helgen satte igÃ¥ng. SÃ¥ just precis i detta nu är jag lite smÃ¥sur över förkylningspisset. Kunde jag inte bara ha fÃ¥tt NJUTA lite liksom?

Oh well, jag gör det jag kan för att värna min förkylda vardagsglädje – det damp ner ett chokladbud frÃ¥n Lindt precis (BRA TAJMING LINDT!), sÃ¥ jag höjer humöret med att smarra i mig choklad. Och jag veeeeet att man inte ska äta socker när man börjar bli sjuk, men jag känner att den här dagen bara MÅSTE fÃ¥ bli lite lyxig, efter allt slit den senaste tiden. SÃ¥ jag smarrar pÃ¥. Nom nom. Och känner mig trygg i att det här BLIR BRA.

Som ni vet tycker ju jag att det är otroligt viktigt (av en massa olika anledningar) att även prata om det som inte blev som man tänkte sig, när man fick barn. Det som inte blev rosa fluff, liksom. Som kanske till och med blev ett stort jäkla åskmoln.

I dag vill jag därför ta upp ett ämne som jag (tyvärr) tror att ganska mÃ¥nga av er känner igen er i: förlossningsdepression, katastroftankar och Ã¥ngest. Hur är det att hamna pÃ¥ psykakuten en vecka efter att man fÃ¥tt sin lilla goda bebis? Hur känner man sig när man mÃ¥ste gömma undan alla vassa föremÃ¥l hemma – för att man är rädd att man ska göra sitt barn illa?

Glammis-Caroline har tillsammans med sin kompis Madde en podcast som heter TvÃ¥ Bönor Och En Kaffe, och i avsnitt nr 19 ”Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva” berättar de om sina erfarenheter kring det här. BÃ¥da har tyvärr liknande erfarenheter kring den första tiden som förälder; att inte kunna njuta alls, utan snarare bli rädd för vem man är och för sina egna tankar. En fruktansvärd start pÃ¥ föräldraskapet, som inte blev bättre av att vÃ¥rden svek.

När det är SÅ mÃ¥nga som rÃ¥kar ut för nÃ¥gon typ av förlossningsdepression (var tionde kvinna!) borde det finnas mer hjälp att fÃ¥, men kanske ocksÃ¥ mer information – vi MÅSTE prata mer om att detta existerar! Därav detta blogginlägg, för jag blev själv sÃ¥ berörd när jag lyssnade pÃ¥ deras avsnitt och hörde dem berätta om en vardag där man gömmer saxar och knivar, blir rädd för sina egna tankar och grÃ¥ter sig igenom dygnet. För jävligt. Och det värsta kanske är att de behövde känna sig sÃ¥ ENSAMMA i det här – trots att SÅ MÅNGA upplevt liknande.

Jag känner därför att jag mÃ¥ste tipsa er om att lyssna pÃ¥ det här poddavsnittet där de berättar sina stories, vad de gick igenom – och framförallt att det BLIR BÄTTRE, och att DU ÄR INTE ENSAM. Att Ã¥tminstone slippa känslan av att vara den enda i världen som upplevt det här tror jag kan hjälpa enormt, sÃ¥ om nÃ¥gon gÃ¥r igenom detta just nu eller har nÃ¥gon i sin närhet som de känner kanske upplever nÃ¥t liknande tror jag verkligen att det kan hjälpa att lyssna pÃ¥ just det här avsnittet.

Lyssna här!