Vanja Wikström

Tack hörrni. Vilket vansinnesfint gensvar pÃ¥ det här med egentid och disclaimers pÃ¥ familjefronten. Kul att höra ytterligare intressanta perspektiv pÃ¥ det ocksÃ¥. Flera av er som kommenterat bÃ¥de här i el bloggo och pÃ¥ inspirationstagram nämnde nÃ¥t jag faktiskt helt sett förbi – nämligen BARNETS synvinkel. Att det är tippetopp även för kidsen att fÃ¥ vara utan mamma och pappa dÃ¥ och dÃ¥. Att fÃ¥ uppleva sig själv genom andras ögon än föräldrarna, att fÃ¥ känna sig självständig, att fÃ¥ längta. Det här med egentid är viktigt för välmÃ¥endet hos alla – inte bara för päronens del.

I går kom alltså min lilla familj tillbaks (efter nästan fyra timmars försening pga en trasig bro), och det var tamejtusan RACKARNS LJUVLIGT att få plocka upp Iggy ur vagnen och kramakramapussapussakramapussakramaosv. Vilken god unge jag har! Och vilken härlig snubbe jag har! Himla bra att vara utan dem så att man blir påmind om hur fint man har det alltså.

Hursom, nu gÃ¥r vi vidare! Tänkte visa er en del av det jag roat mig med här i min fantastiska ensamhet – inredningsfiff! Alldeles strax kommer ett mastodontinlägg, men som förrätt fÃ¥r ni det här minififfet som ändÃ¥ gjorde rätt mycket i vÃ¥rt vardagsrum. Gamla böcker använder jag alltid när jag inreder, de är vackra som tusan och gÃ¥r att använda pÃ¥ tusen olika sätt. Som blomhylla till exempel!

Hello där och happy clappy SUNday pÃ¥ er! Vad skönt att det var sÃ¥ mÃ¥nga som kände igen sig i mitt ensamnjut. Underbart! Det är lite fÃ¥nigt, men när man skriver inlägg som handlar om hur vansinnesmycket man uppskattar att vara för sig själv, sÃ¥ känns det nästan som att man liksom MÅSTE slänga in nÃ¥gon slags disclaimer. Typ ”Men sÃ¥klaaaaaaaart älskar jag min familj över allt annat” och/eller ”Men livet är förståååååååås mycket härligare nu än innan jag hade barn”.

Men det gjorde inte jag i gÃ¥rdagens inlägg, för jag känner att nääää – sÃ¥ mÃ¥ste man inte alls skriva. För man MÅSTE kunna fÃ¥ uttrycka att det är SVINHÄRLIGT att vara utan sin familj, att det är SKITJOBBIGT att ha barn och att man mÃ¥r PRIMA utan nÃ¥got annat sällskap än sitt eget.

Sen betyder inte det att man ALLTID tycker detta, ständigt och jämt i alla situationer. Nää, för precis som med allt annat i livet sÃ¥ är familjegrejen och föräldraskapet en maaaaaaaassa saker – all rolled into one. Det finns inget svart eller vitt, det finns inget ”sÃ¥här är det jämt”. Det är en massa saker, en massa känslor, upp och ner och ner och upp – Ã¥ssÃ¥ lite mittemellan – pÃ¥ samma gÃ¥ng.

Alla som på något sätt är vid liv har med all säkerhet upplevt detta, och därför känns det lite som att dumförklara mänskor när man känner behovet av att konstant klistra på de här disclaimer-svansarna, som i alla fall jag reagerat på när jag själv läst inlägg som liknar det jag skrev i går. Att man älskar att vara för sig själv utesluter inte att man också älskar att vara med sin familj. Att man tycker saltlakrits är skitsmarrigt betyder inte per automatik att man hatar choklad. Osv.

SÃ¥ himla skönt att fÃ¥ förklara hur man känner just I DEN HÄR STUNDEN. I nästa stund kanske jag känner nÃ¥got helt annat, men om man ständigt ska klistra pÃ¥ disclaimersvansar pÃ¥ allt blir det ju ohÃ¥llbart: ”Å vad mysigt det ska bli med helg – men jag älskar förstÃ¥s mÃ¥ndagar ocksÃ¥ eftersom de är en sÃ¥n härlig nystart!”. Eller: ”Vad drömmigt med skidsemester i vinter, men givetvis är en solsemester heller aldrig fel!”.

Nää, sådär håller vi ju inte på. Men så fort det kommer till barn och familj, då är det disclaimerdags. För av någon märklig anledning tassar man liksom gärna på tå kring det som INTE är ljuvligt, fantastiskt och optimalt med att bilda familj. Man ska ju vara så TACKSAM att man ens fått möjligheten att få barn.

Och visst ska man vara det, men det blir OHÅLLBART om man inte ska fÃ¥ uttrycka det man känner och tycker och upplever. Och som sagt – sÃ¥här hÃ¥ller vi ju liksom inte pÃ¥ inom nÃ¥gra andra omrÃ¥den, sÃ¥ varför har det blivit legio pÃ¥ familjefronten? Lite som att man heller inte ”fÃ¥r” böla för mycket när man är preggo eller när man föder barn. För man ska ju vara sÃ¥ TACKSAM.

Nä, vi släpper allt sån tycker jag och försöker vara trygga i att mänskor förutsätter att vi har kapacitet till fler känslor och upplevelser än bara svart eller bara vitt.

Hursom. I dag kommer Niklas och Iggy hem. Hur känns det dÃ¥? JodÃ¥, men rätt bra faktiskt. Var ju rädd att jag skulle ha Ã¥ngest och tycka att jag fÃ¥tt alldeles för lite tid – men sÃ¥ känns det inte. Det känns mysigt att de ska komma hem i dag. Jag har dock inte hunnit känna nÃ¥gon panisk saknad, de hade helt klart behövt vara borta längre för att jag skulle kunna hinna dit.

Men det känns ändå bra att de kommer hem i dag. Jag har hunnit sova, grisa, äta, njuta, pyssla med projekt i min egen takt och så länge jag vill, lyssna på all musik jag varit nyfiken på (ni som vill ha lite happy upptempo-musik MÅSTE spana in den här plattan som varit den här veckans soundtrack) och bara fått VARA IFRED.

Niklas har varit superduktig pÃ¥ att skicka snaps pÃ¥ grodan, och det har varit FAB. Precis det jag velat ha de där här dagarna – jag har liksom fÃ¥tt det allra göttaste av min lilla unge – men sluppit det som är mindre göttigt. Perfa, och bästabästa grejen att kika pÃ¥ innan man somnar.

Jag har ocksÃ¥ hunnit vandra runt ganska mycket här pÃ¥ söder helt ensam, och fÃ¥tt vibbar av mitt ”gamla” liv. Livet innan barn, till och med livet innan Niklas. När jag bodde pÃ¥ Södermannagatan i min 20-kvadratsetta som var SÅ fin, hade tid att stÃ¥ framför spegeln i tvÃ¥ timmar om jag ville för att fÃ¥ till en rolig outfit som gjorde mig glad, när jag Ã¥t bacon varenda morgon till frukost och hade otaliga tjejmiddagar och fester pÃ¥ de där fÃ¥ rackarns kvadratmetrarna.

Och nÃ¥t som blivit rätt uppenbart är att jag inte vill tillbaka. Hur fantastiskt det än har varit att kunna gÃ¥ vart man vill när man vill hur man vill de här dagarna, sÃ¥ är det lite…tomt. För även om jag inte har hunnit sakna min lilla familj, sÃ¥ har jag känt avsaknaden av den – förstÃ¥r ni skillnaden?

För mÃ¥nga av er är det här säkert självklart, men för mig som knappt haft fem minuter för mig själv pÃ¥ snart 3 Ã¥r var ett sÃ¥nt här avbrott SÅ nyttigt. För om man aldrig hinner stanna upp och känna hur livet UTAN familjen är – hur sjuttsingen ska man dÃ¥ veta att man INTE vill ha det? Kanske rörigt förklarat (?) men det jag menar är att det i alla fall för mig varit livsnödvändigt att fÃ¥ andrum och en paus – för att inse att jag trivs i det liv jag har.

MEN – det betyder inte att jag aldrig mer kommer behöva fler pauser, nej tvärtom sÃ¥ känner jag att jag och Niklas omedelbums mÃ¥ste bli bättre pÃ¥ att ge varandra längre intervaller där vi bara fÃ¥r vara oss själva – inte mamma, inte pappa.

Det blev en lÃ¥ng utläggning det här, men summan av kardemumman är alltsÃ¥ att jag är SÅ glad att jag fÃ¥tt de här dagarna med me, myself & I, och jag är SÅ glad att Niklas och Iggy kommer tillbaka i kväll. Och jag är SÅ säker pÃ¥ att den här typen av pauser mÃ¥ste komma oftare – för oss bÃ¥da.

Oj. Ojojojoj. OJ! …vad ljuvligt det är att fÃ¥ vara HELT för mig själv. Oj. Det är nästan skrämmande hur mycket jag njutit och njuter, och det säger väl en del om hur mycket jag behöver det här.

Jag har verkligen maxat eremitbehovet och inte träffat NÅGON. Att boka in dejter med kompisar de här dagarna vore slöseri med tid, näää jag vill umgÃ¥s med MIG SJÄLV. Och SOM jag umgÃ¥tts! Jag och my fabulous self har nu hängt i tvÃ¥ dagar. Vi har sovit till klockan 10, grisat med mobilen i sängen till kl 11, ätit frulle i godan ro – framför SATC som jag börjat kolla pÃ¥ frÃ¥n första avsnittet – och sen har vi grejat med enbart sÃ¥nt vi tycker är skoj.

Vi (jag Ã¥tergÃ¥r till ”jag”, detta blir för förvirrande) har fullkomligt vänt upp och ner pÃ¥ en massa ytor här i lyan, för jag har känt att det är SÅ mycket som inte känns hundra här hemma. Och nu när jag har TID sÃ¥ tänker jag göra nÃ¥t Ã¥t det. SÃ¥ jag har rivit bort allt jag inte tycker om, och sen börjat fiffa om pÃ¥ nytt. NÃ¥t som är totalt omöjligt att göra med Iggy hemma – att fÃ¥ koncentrera sig pÃ¥ EN sak PRECIS SÅ LÄNGE MAN VILL är tamejtusan magiskt.

Har kirrat en massa fint här i lyan som ni såklart ska få se senare. Kolla på min tokfina nya växt, den har hittat en perfekt plats i vardagsrummet!

Den stress som jag konstant har i kroppen annars – är som bortblÃ¥st. För jag känner alltid att jag liksom aldrig HINNER GÖRA FÄRDIGT. Att för nÃ¥gra dagar känna att man har obegränsat med tid är därför crazy bananas-fantastiskt.

Det känns helt galet att jag faktiskt hade ett liv tidigare, där tid fanns I ÖVERFLÖD. Jag kunde göra VAD JAG VILLE – NÄR JAG VILLE! Men precis som med allt man tar för givet, sÃ¥ uppskattar man det inte förrän det är borta. Trixigt att till exempel vara toppenglad för sina händer hela tiden, men rackarns vad man kommer sakna dem om man helt plötsligt vaknar upp en dag och upptäcker att de är borta, typ.

Jag säger inte att jag inte aldrig vill att Niklas och Iggy ska komma hem igen, men SATAN I GATAN vad skönt det är att bara få vara för sig själv. Jag har en kväll, en natt och en dag kvar som eremit. I morgon kväll kommer de tillbaka. Ska bli spännande att se om jag vaknar upp och tycker att det ska bli mysigt att de kommer tillbaka, eller om jag kommer känna att det mest känns jobbigt. Vi får se.

Nu ska jag fortsätta fiffa runt här hemma, sen väntar en fantastisk middag i Vanjahetens tecken – 1 kg svenska kräftor. Efter det blir det kaffe och och en Brillat Savarin med grön tomatmarmelad. I sällskap av me, myself & I. Kommer bli EPISKT.