Under de här dagarna i Portugallien då vårt internetz var så pass uselt att det blev fysiskt omöjligt att blogga, funderade jag en hel del – kring just bloggande. Var det kanske SKÖNT att INTE KUNNA blogga? Kände jag en lättnad? Skulle jag (som så många andra) kanske sluta med bloggandet, och bara köra vidare på Instagram?

Att fundera över det var nyttigt. Jag tror det är generellt sett nyttigt att fundera över det mesta här i livet med jämna mellanrum. Det är farligt att sluta ifrågasätta; att bara göra nåt för görandets skull – för att man alltid gjort det, typ. Summan av kardemumman var dock att NEJ – jag vill INTE sluta blogga.

Instagram i all ära, men för mig är det en helt annan sak. Där kan man inspirera med fina bilder och skriva nåt kort och snärtigt. Ett fantastiskt verktyg och en ljuvlig plattform. Men för mig är Instagram ett komplement – inte en ersättare.

Bloggen är det medie som har störst plats i mitt cyberhjärta. Här kan jag posta hur många bilder jag VILL i följd, här kan jag utveckla tankar och resonemang och här kan jag ha en dialog – med ER. Det är det viktigaste av allt. På Instagram älskar jag såklart också att få kommentarer, men eftersom innehållet inte är lika omfattande där som här, så reflekteras det såklart även i kommunikationen.

På Insta är det mer korta kommentarer med glada tillrop (vilket jag såklart ÄLSKAR – vilken rackarns PEPP!) men det här är i el bloggos värld som det blir ett verkligt utbyte. Jag utvecklar mina tankar, ni reagerar med era. Jag slänger ut en undring – ni svarar utifrån era referensramar. Det ÄLSKAR jag.

Jag ÄLSKAR vårt virtuella tjejgäng. Jag ÄLSKAR att jag fått ”riktiga” kompisar härinne. Jag ÄLSKAR att ni ALLTID har svar när jag har frågor, och jag ÄLSKAR energin och peppen jag får när ni tar er tid att skriva en rad eller två.

Nej, det var INTE en lättnad att ha ett blogguppehåll. Jag saknade bloggen nåt enormt. Hade uppehållet varit självvalt hade det såklart varit annorlunda, men nu kände jag mest bara att ”Men ååååhh, jag vill ju visa det här å det här å det häääär för blogolinerna!”. För ni har verkligen blivit en del av min vardag, en del av mitt umgänge – en del av mitt liv.

En del som jag INTE vill vara utan.