Först och främst måste ni ju få lite mer av det LJUVLIGA hus som vi spenderade vår Portugallien-vecka i! Det är Niklas mammas hus som sagt, och vi har varit där många gånger förut. Men varje gång man kommer dit slås man av vilket fantastiskt ställe det är.

 

Huset heter Villa M (efter Malmqvist såklart), så lakan, badrockar, tofflor och handdukar är monogrammerade med ett M. Fräsi fräsi! Men vet ni vad jag kommit på? Jo – om man vänder de där kuddarna uppåner så blir det ju Villa W – som i Wikström, woohooo! Eller så behåller man ett M och ett W – för Wikström Malmqvist…

 

Niklas föräldrar har gjort ett sånt strålande jobb med att inreda huset. Allt är snyggt, snyggt, snyggt.

 

Och det som är så rackarns bra är att varje sovrum har ett eget badrum. SÅN himla lyx – och precis just det som gör att huset är PERFEKT att hänga många i. Att vänta på ”sin tur” i badrummet kan förpesta de flesta familjesemestrar, eller att behöva stress-poopa för att det står ett helt gäng utanför och väntar. Nää, att ha ett eget badrum är det som gör att man kan hänga i Villa M i princip hur länge som helst. Älskart!

 

Senaste gången vi var här var för två år sen, alldeles för länge sen. Men det har inte riktigt känts bra att resa långt med grodan förrän för typ ett halvår sen. Mellan åldern 1 och 2 år upplevde i alla fall vi det som rätt bökigt. Vi var ju en vända till Verbier i mars 2015, och den resan var rätt kämpig. Inte att vara där, men att ta sig dit och hem. Och då var det ändå en rätt kort resa.

Portugal ligger längre bort än vad man tror och det tar drygt fyra timmar att flyga dit. Så därför har vi undvikit det. Men sen nåt halvår tillbaka känns det hur lugnt som helst att resa med Iggy, och vi har redan planer på att åka tillbaka till Portugal i september.

Min upplevelse överlag angående att resa med barn är so far att det är nemas problemas mellan 0-1 år (då är de ju inte så mobila eller krävande), rätt så kämpigt mellan 1-2 år (de vill gå och stå men kan inte riktigt, de vill prata men kan inte riktigt = mycket frustration och svårt att kommunicera med sin unge) och nemas problemas igen mellan 2-3 år.

Så fort vi kunde börja prata med Iggy och kände att vi kunde förstå varandra, så blev allt mycket lättare – på alla plan. Tror att det borde vara easy peasy att resa med honom nu framöver, så egentligen var det bara det där året mellan 1 och 2 som inte var optimalt. Det är min/vår upplevelse. Men alla barn är ju olika såklart.

 

När man vaknar på morgonen blickar man rakt ut över havet och en fantastisk lagun. Helt magiskt.

 

Det tar bara några minuter att gå ner till stranden, men oftast när vi är där hänger vi faktiskt mest i huset. Det är så himla ljuvligt. Vi spelar alltid soft jazz som även är på utomhus vid poolen, och så…hänger man runt.

Att vara där med två stycken 2/3-åringar innebär såklart att det inte blir så rackarns mycket liggandes-i-solstol-läsandes-böcker, men tack vare att kusinerna har varandra så kunde vi vuxna faktiskt koppla av en del också. Är så himla glad att Oliven och vi fick kids nästan samtidigt, och att Ruben och Iggy trivs så sjukt bra ihop.

 

Solnedgångarna är MAGISKA. Här ser ni lagunen nere till vänster. Och det är så himla fiffigt, för till höger är det vågor och surfbart, men i lagunen är det kav lugnt och perfekt för kids. Bästa kombon!

 

Längtar redan tills vi är tillbaka i detta ljuvliga hus!