Ska jag berätta nåt? Blir nervös bara av tanken att säga det högt, men ska försöka mota bort min vidskeplighet om att jag jinxar läget om jag berättar om det. Okej, nu kör vi: Iggy har SOVIT HELA NÄTTER – i snart fem veckor i sträck! Hallef*ckingluleja!

Mitt barn som alltid vaknat ett flertal gånger varenda natt (och det är inga små ”stoppa i  napp”-vakningar heller, nej nej – min unge klättrar ur sängen, rusar ut till vardagsrummet och skriker ”Jag vill inte sooooooova!”) har sovit lugn som en filbunke sen i början på juni. Vad jag vet har vi inte gjort någon förändring som bidragit till detta, det verkar ha kommit av sig självt.

VÅGAR jag börja hoppas nu? Finns det en chans att jag inte ska behöva dras upp ur sömnen x antal gånger varje natt för att lugna/söva/natta min unge? Finns det en chans att jag kommer kunna få sova som normala mänskor? Finns det en chans att jag ska slippa vara snurrig av trötthet och sluta se på alla möbler som möjliga sängar att däcka i?

Jag vågar inte riktigt tro att sömnkaoset är över, men en liten strimma hopp har slunkit sig in. Och om sömnkaoset är över betyder det mer än att jag får sova – det betyder att jag kan flytta tillbaka in i MITT sovrum igen, vilket som ni förstår är bra på fler sätt än ett.

Nu håller vi tummarna.