Okej hörrni, nu tänkte jag att ni skulle få ta del av mina tre värsta ovanor! Är ni beredda? Då kör vi!
Nr 1 – Jag biter på naglarna!
Jupp, har varit en hängiven nagelbitare sen jag var yttepytteliten. Tyvärr. När jag gick i mellanstadiet testade jag Stopp & Väx – ett medel som man penslade på naglarna och som smakade urrrrk (och som därmed skulle avskräcka från nagelnafsning), men det funkade inte alls. Det enda som hände var att jag bet och bet med urrkig smak i munnen tills dess att medlet var borta och jag kunde tugga på som vanligt. Hua.
Jupp, har varit en hängiven nagelbitare sen jag var yttepytteliten. Tyvärr. När jag gick i mellanstadiet testade jag Stopp & Väx – ett medel som man penslade på naglarna och som smakade urrrrk (och som därmed skulle avskräcka från nagelnafsning), men det funkade inte alls. Det enda som hände var att jag bet och bet med urrkig smak i munnen tills dess att medlet var borta och jag kunde tugga på som vanligt. Hua.
Jag förstår att för er ickebitare verkar det såklart vidrigt att äta på sina fingrar. Men det är SÅ GOTT! Jag är dessutom en sån där som tycker om att gå loss även på huden runtomkring, och drar gärna loss långa hudflikar (shit vad äcklig jag låter nu alltså gaaaaahh), så mina fingrar blir krigsområden om jag inte håller tillbaka mina bitinstinkter.
Men! Nu har jag faktiskt hittat nåt som gör att jag håller mig borta från bitandet ganska bra, och det är att jag ALLTID har gelélack på naglarna. Dels är det så fint att jag inte vill förstöra manikyren, och dels smakar det blä. Så det funkar faktiskt. Började med gelélack när jag var preggo, och blev helt fast. Så sen dess går jag varannan vecka till en salong och kirrar det. Slår ju två flugor i en smäll då jag både får fina naglar, och slutar tugga i mig mina händer. Win win.
Nr 2 – Jag tvättar håret EXTREMT sällan!
Jag AVSKYR att tvätta håret, och gör det därför så sällan det är fysiskt möjligt. Det gör att det ofta kan gå två veckor mellan mina hårtvättar. Jupp – TVÅ VECKOR! När jag berättar det för folk kan de bli nästintill chockerade, men så är det.
Jag AVSKYR att tvätta håret, och gör det därför så sällan det är fysiskt möjligt. Det gör att det ofta kan gå två veckor mellan mina hårtvättar. Jupp – TVÅ VECKOR! När jag berättar det för folk kan de bli nästintill chockerade, men så är det.
Jag drar mig in i det längsta för att gå loss med schampot, och pushar ofta mitt redan skitiga hår några dagar till genom att bära keps. Världens bästa knep.
Anledningen till att jag avskyr att tvätta håret är att det är meckigt. Det ska blötas, schamponeras, sköljas, schamponeras igen (måste köra dubbelt när man har så skitigt hår som jag he he), sköljas igen, puttas i balsam, sköljas IGEN. Och sen ska det torkas, fiffas och stylas. Blä. Hate it.
Om jag någon gång kommer bada i stålars kommer jag lägga dem på att få massage varje kväll tills jag somnar, och få håret tvättat och stylat av någon härlig och kompetent mänska med jämna mellanrum.
Folk brukar dock inte märka av mitt extremt sällsynta hårtvättande, och jag får ofta kommentarer som ”Ooooooj, det syns inte aaaaalls!” när jag säger att det var två veckor sen min senaste tvätt. Antingen är de ljugiga, eller så har mitt hår utvecklat en rytm i fas med mitt tvättande – det blir helt enkelt inte fett så snabbt. Men skitigt blir det såklart, det visar sig i vattnet när jag sköljer ur schampot. He he.
Nr 3 – Jag äter extreeeemt mycket godis!
Det här är i och för sig en ovana som jag får massiv njutning av, så jag är ändå glad för den på någe vis. För jag ÄLSKAR socker. Jag skulle lätt kunna byta ut både ett och två mål mat om dagen mot godis om jag gjorde precis som jag ville. Och det gör jag ibland, mums mums.
Det här är i och för sig en ovana som jag får massiv njutning av, så jag är ändå glad för den på någe vis. För jag ÄLSKAR socker. Jag skulle lätt kunna byta ut både ett och två mål mat om dagen mot godis om jag gjorde precis som jag ville. Och det gör jag ibland, mums mums.
Jag blir stissigt glad i hela kroppen när jag får sätta i mig en efterlängtad bit saltlakrits, och jag är väl medveten om det beroendesunkiga i det. Men det är ju bara SÅ GOTT!
Niklas är en sån där som kan äta två tre bitar – sen är han nöjd. Nej nej, så funkar inte jag. Jag köper en BISARRT vällastad påse godis, sen äter jag tills jag mår illa, väntar tills illamåendet sjunkit undan – och så äter jag igen. Så håller jag på tills dess att godiset är slut.
Om jag verkligen känner att NU FÅR DET VARA NOG, så slänger jag det som är kvar i toaletten. Det är det enda sättet (sjukt, jag vet!) att försäkra mig om att jag inte kommer gräva upp godiset ur soppåsen tio minuter senare. För så funkar jag.
Eftersom det inte känns så bra på ganska många plan att kasta godiset i toaletten, har jag och Niklas försökt oss på en ny metod det senaste året. Den går ut på att han får gömma det godis som blir över, när jag inte vill ha mer. Och så länge han gömmer det bra så funkar det. Problemet är bara att jag nu snokat reda på hans bästa gömslen, och då tar det inte många minuter innan jag slukat det som låg där.
Finns det godis hemma som jag vet om och kan leta reda på, så MÅSTE jag liksom tugga i mig det. Rätt knäppt, men så är det. Jag kan inte ta det lugnt förrän jag ätit upp det, får en stressad känsla i kroppen om jag vet att det ligger där å lurar men att jag inte mumsar på det.
Okej hörrni. Känner mig smått störd när jag läser igenom vad jag skrivit här ovan. Kan inte ni dela med er av ERA värsta ovanor, så att jag kan få sällskap i min stördhet? Please?
