Veckans pinfärska poddis har landat – och den här gånget är temat VÅGA! Vi pratar om varför det är så viktigt att våga göra saker som man av olika anledningar är rädd för, och hur man kan bli bättre på det om man är en person som har svårt att ta steget utanför sin comfort zone.

Ämnet känns ständigt aktuellt, och ni vet ju att just det här med att få (framförallt brudar) att VÅGA är nåt jag brinner enormt för. För att VÅGA är att utvecklas, oavsett om det handlar om en relation, om jobb eller andra typer av livsval.

 

För min del känns det här med att VÅGA extra aktuellt just nu, för i morgon ska jag nämligen göra nåt som jag är LIVRÄDD för. Bara jag tänker på att jag sagt ja till detta bubblar det i magen av oro, jag ryser över hela rumpan (yes det är där rysningarna koncentreras när jag känner starkt obehag – har vi fler rumprysare därute månntro?) och blir smått panikslagen.

Vad är det jag ska göra då? Jo, jag ska vara med i Opinion Live på SVT – ett debattprogram där jag ska representera oss som vill föda med planerat kejsarsnitt. En av mina absoluta hjärtefrågor, det vet ni ju, och jag har inga problem att säga vad jag tycker i ämnet. Men att göra det i en DIREKTSÄND rackarns DEBATT inför en LIVEPUBLIK och en SATANS MASSA TEVETITTARE på fucking SVT gör att det känns…ja, det är helt enkelt upplagt för kraftiga rumprysningar.

Jag har så många farhågor kring detta. Jag är givetvis rädd för det uppenbara – att få tunghäfta, blackout eller råka ut för en hostattack och få bäras ut ur studion kippandes efter andan. Eller tänk om jag svimmar av nervositet? Men jag är också rädd eftersom jag känner ett sånt enormt ansvar – nu ska jag upp å representera en rackarns massa kvinnor som liksom jag tycker att det borde vara vår juridiska rätt att få föda med planerat kejsarsnitt om vi vill det. Jag ska tala även för DEM, och det skrämmer mig. Jag vill så gärna att folk ska FÖRSTÅ oss, och jag är livrädd för att göra ett dåligt jobb på den fronten.

Jag är rädd för att uppfylla folks fördomar av att kvinnor som vill föda med planerat kejsarsnitt är fåfänga kontrollfreak som är rädda för smärta, inte bryr sig om sin bebis (för alla ”vet” ju att det är så enormt mycket sämre att föda med snitt #GetYourFactsStraightPlease) och mest av allt vill veta att bebisen kommer på torsdag klockan kvart över tre.

Jag är rädd att uttrycka mig på ett sätt som gör att jag kan uppfattas som dåligt påläst. Jag är rädd för att min ”motståndare” ska svinga sina argument som en sylvass yxa och hugga ner allt jag kommer med. Jag är rädd för att våga ta plats i diskussionen. Jag är rädd för att INTE våga ta plats i diskussionen.

Jag är rädd för att säga nåt som brassar på elden kring denna oerhört stigmatiserade fråga, istället för (som är min mening) gjuta olja på vågorna och få folk att förstå min sida av saken. Att jag inte är en dålig mänska, kvinna och mamma för att jag ville föda med planerat kejsarsnitt. Att jag hade skäl. Som var VIKTIGA och värda att tas på allvar. Skäl som gjorde att jag borde få ha fått avgöra själv hur jag ville att min förlossning skulle gå till. Utan att behöva utsättas för övertalningskampanjer, skuldbeläggande och onda ögat. Och utan att vara i någon annans händer.

Jag är rädd för hur det kommer att kännas om jag inte blir nöjd med min insats. Jag är rädd för trollen som jag misstänker kommer hitta hit efter programmet (tänker publicera ett inlägg om rätten till planerat kejsarsnitt på torsdag som får ligga högst upp i bloggen i 24 timmar så att de som hittar mig också hittar ett forum där jag i lugn och ro får uttrycka mina tankar kring detta stigmatiserade ämne).

Jag är rädd för att göra mig själv besviken, jag är rädd för att behöva skämmas när debatten är över för att jag inte fick fram mina åsikter på ett vettigt sätt, jag är rädd jag är rädd jag är RÄDD. Men. Jag tänker VÅGA i alla fall.

Jag tänker ta mig själv på orden och kasta mig ut – för vad ÄR egentligen det värsta som kan hända? Ja, förmodligen att jag gör en helt okej insats. För så mycket vet jag – att jag fixar faktiskt det mesta. Och det måste jag försöka komma ihåg. Att hur dåligt det än går, så kommer det inte bli kaosuselt, för jag VET att min lägstanivå är rätt hög.

Och om det värsta ändå händer – om jag känner att jag verkligen gör bort mig, säger fel saker och gör ett dåligt jobb för alla snittkvinnor. Ja, men då får jag återigen ta mig själv på orden och ta på mig min bästa FUCK IT-attityd. Vem minns detta om en vecka? Och jahapp, jag presterade dåligt en gång – men de allra flesta gånger presterar jag ju bra. Fuck it, fuck den här gången!

Och oavsett om jag känner att det går bra eller dåligt så kommer jag att ha VÅGAT. Och på grund av det kommer jag ha växt som mänska och utvecklats som person. Jag kommer känna mig en decimeter längre och automatiskt gå med mer pondus i mina steg. För att utmana sig själv och sina rädslor är det viktigaste man kan göra. Och det ska man ge sig själv cred för.

Det är ju precis som Bamse säger – det är väl ingen konst att vara modig om man inte är rädd! Så i morgon kl 22 på SVT kan ni se en (LIV)rädd men modig Vanja på teve. Som garanterat har väldigt mycket rumprysningar.