…det är verkligen, verkligen inte lätt. Några av er som kommenterat på mitt förra inlägg ser inte alls det jag ser i de kommentarerna som jag publicerade. Andra förstår precis vad jag menar. Otroligt intressant tycker jag, och givetvis nåt som innebär en tankeställare.

Kommentarernas avsändare har själv gått in och svarat på mitt inlägg. Hon har skrivit ett välformulerat, vettigt och tankeväckande svar – och jag är enormt glad att hon tog sig tid att göra det. Diskussion och utbyte tycker jag om, och jag har inga problem att ändra åsikt eller synvinkel om någon har en mer genomtänkt tanke än jag. Tvärtom – det är ju så man utvecklas.

Ingen annan än kommentarslämnaren själv vet ju vad som var syftet med de frågor som hon ville väcka. Det enda jag vet är hur det kändes i magen att läsa dem, gång på gång. Men det är givetvis MIN tolkning – utifrån ett skrivet, platt ord som ger utrymme för allt och inget. Och häri ligger problematiken.

Ett klassiskt sätt att missuppfatta varandra är ju att skriva saker, istället för att säga dem ansikte mot ansikte. När man enbart ser något i skrift försvinner det som såklart faktiskt ingår i det som sägs – men som nu blir osynligt. Ansiktsuttryck, gester, kroppspråk, tonalitet och melodispråk – ALLT som gör att man tillsammans med det som sägs faktiskt FÖRSTÅR det som sägs. Detta tror jag att alla som någonsin fått ett mail eller ett sms kan relatera till.

Hade jag och kommentarslämnaren suttit på ett fik tillsammans, sippat på varsin cappo och snickesnackat så hade hon kanske kunnat säga exakt det som stod i kommentarerna – utan att jag på något sätt tog illa upp. För då hade jag fått hela paketet, och förstått på riktigt. Så jag är absolut öppen för att jag missuppfattat henne till 100% – och då vill jag verkligen be om ursäkt.

Vi uttrycker oss mycket olika, och har olika trösklar och uppfattningar för vad som känns ok att skriva till någon annan. Men återigen – nyckelordet är att SKRIVA. Jag tolkar in MIN världsbild i det skrivna ord som ju kommer från HENNES världsbild, utan möjlighet att se och uppleva de tillhörande nyanserna. Svårt.

Hursomhelst så känner jag att det här är väldigt viktigt att prata om. Men det känns lite som att så länge kommentarsfält består av skrivna ord istället för videoklipp, så kommer den här problematiken alltid kvarstå. Och jag vet inte riktigt vad man kan göra åt det?

En bloggvärld där folk inte vågar kritisera den som bloggar känns inte som ett särskilt lyckat alternativ. Framförallt inte med tanke på att jag är övertygad om att de flesta bloggare sätter kontakten med sina läsare som antingen nummer ett eller möjligtvis nummer två på listan över vad som gör det intressant för dem att dela med sig av sina liv. Så är det i alla fall för mig. Utan er – ingen blogg.

Och jag vill att ni ska veta att jag får ut MINST lika mycket av er, som ni får ut av mig. Har sagt det förr men säger det gärna igen; jag har sen länge tappat räkningen på hur många smarta tips och intressanta resonemang som ni har berikat mitt liv med sen jag började blogga för två år sen. Jag vill aldrig ha ett liv där jag INTE bloggar, just på grund av utbytet med er. En bloggvärld utan kommentarer (såväl positiva som ”negativa”) är ingen bloggvärld för mig.

Förmodligen är det hundra gånger lättare för mig att rättvist tolka ”negativa” (knepigt uttryck, men jag hoppas ni förstår vad jag menar) kommentarer som är formulerade på ett sätt som jag kan känna igen mig i (och därmed läsa in min egen världsbild i) – och på så sätt verkligen FÖRSTÅ vad kommentarslämnaren menar. Men alla kan ju såklart inte uttrycka sig på precis det sätt som är lättast för mig att förstå. Och oavsett hur mycket jag övar på att ha ett öppet sinne och vara objektiv, så kommer jag aldrig kunna utesluta min världsbild ur min egen hjärna när jag läser något, utan möjlighet att få tillgång till personens melodi- och kroppsspråk.

Pust. Svårt det här, som sagt. Önskar att jag hade kunnat avsluta det här inlägget med en härlig punchline, och knyta ihop säcken med något förträffligt insiktsfullt – men det kan jag inte. Det är FÖR svårt. Tycker jag i alla fall. Vad tycker ni?