Vanja Wikström

Men HALLÅ! Det känns sjukt fräsigt att vara nyinflyttad här pÃ¥ snajdiga Modette! Vanja heter jag – tänkte att jag skulle introducera mig själv en smula sÃ¥ ni vet vem ni har att göra med här i el bloggo!

Jag är 37 år, en entreprenör ut i fingerspetsarna och driver flera företag. Bland annat GlamMom.se som jag är medgrundare och VD för. Vi erbjuder toksnygga gravid- och amningskläder samt amningsunderkläder för nyblivna och blivande mamas. Det mesta som går att hitta i butik när man är preggo eller ammar ser nämligen ut som nåt ens mormor skulle ha ratat, så vi glammisar ser till att styra upp plagg som är snygga på RIKTIGT.

Jag är också inblandad i Babyloonz.com som precis ligger i startgroparna för lansering. Babyloonz gör sjukt bra appar och barnteve, så tipsa gärna vidare till folk med kids!

Eftersom jag ÄLSKAR mitt/mina jobb sÃ¥ är mitt jobb mitt liv som är mitt jobb som är mitt liv som…, ja ni fattar. Därför blir det en hel del businessprat här i el bloggo, och det är inte direkt ovanligt att mina blogoliner fÃ¥r följa med till glammiskontoret. Där händer det ganska sÃ¥ mycket skoj prylar kan jag meddela.

Mitt mÃ¥l med livet är att styra upp en sÃ¥ schysst vardag som det bara gÃ¥r (screw semester – vardagen är ju 99% av livet liksom), och bloggen handlar därför ocksÃ¥ ofta om sÃ¥nt som gör vardagen härligare. Värna Vardagsglädjen är nÃ¥t jag tjatar om hela tiden, och jag är faktiskt olympisk mästare i vardagslyx.

NÃ¥t annat som utmärker mig är…mitt hÃ¥r. Det är rosa. Eller lila. Eller regnbÃ¥gsfärgat. Ja, jag gillar luriga hÃ¥rfärger, helt enkelt. Det är en del av att Värna Vardagsglädjen. För livet blir faktiskt roligare med märkligt hÃ¥r – jag lovar!

Jag är också rackarns förtjust i fräsiga kläder, så ett återkommande inslag här i el bloggo är Dagens Momspo. Typ Dagens Outfit, fast för mamas. Mamma + Inspiration har jag så fiffigt slagit ihop till Momspo nämligen. Är ni med? Man måste såklart inte vara mamma för att bära kläderna, men jag tycker det känns lite härligt att vi som fått kids har en egen liten outfithashtag.

PÃ¥ tal om kids – det här är min lille rackare till son! Han heter Iggy och är drygt ett Ã¥r gammal. Han är det godaste jag vet pÃ¥ hela jorden, och jag misstänker att han kommer utveckla puss-allergi, sÃ¥ mycket som jag gÃ¥r loss pÃ¥ honom.

Han kom till världen med planerat kejsarsnitt, och just rätten att få föda med kejsarsnitt är något av en hjärtefråga för mig. För er som är intresserade av detta hittar ni alla blogginlägg om snitt i kategorin Kejsarsnitt (logiskt nog). Jag har också samlat en massa mer vettig info här där ni även hittar ett gäng videoklipp. Till exempel filmades min förlossning, då jag var med i YouTube-serien Gravid Vecka För Vecka när jag var preggo. Se alla mina avsnitt från serien här!

Mannen med det tjusiga leendet och de fina glasögonen på bilderna ovan kommer ni också få se en hel del av här i el bloggo. Han heter Niklas och är min livspartner in crime. En himla härlig typ, som dessutom är sjukt snygg, jäkligt smart och världens bästa pappa till Iggy. Scoooore!

Okej, det var lite om mig. Hoppas att ni känner att ni har fÃ¥tt lite koll pÃ¥ vem jag är, och vad som kommer gÃ¥ att läsa om här i el bloggo. Har ni nÃ¥gra andra funderingar är det sÃ¥klart fritt fram att frÃ¥ga loss i kommentarsfältet. Jag är en nitisk kommentars-svarare, sÃ¥ alla som skriver nÃ¥t…fÃ¥r svar.

Vill ocksÃ¥ passa pÃ¥ att hälsa mina ”gamla” blogoliner välkomna hit till vÃ¥rt nya hem! Jag tror vi kommer trivas tip topp-fint här! Nu köööööör vi!

Ikväll var jag på en extremt trevlig tillställning – det var nämligen invigning av ATP Atelier´s sprillans nya butik. Den ligger på Sofiagatan 3 (precis vid Nytorget), och det bjöds på bubbel, härligt mingel och 25% RABATT PÅ HELA SORTIMENTET!

Eftersom jag har blivit maniskt besatt av ATP´s pjucks, så passade detta mig aaaalldeles utmärkt. Tror ni jag fick med mig nåt hem…? Fortsättning följer i morgon, kan jag väl säga.

Magiskt begåvade (och sjukt trevliga) Maj-La är en av de som står bakom detta fantaaaastiska skomärke!

Glammis-Lovisa var med och minglade. Och högg ett par pjucks!

Hon slog till på samma raringar som jag köpt, fast i blankt läder istället för snakeprintat.

Obehagligt snygga skor! Ångrar nästan att jag gick på invigningen… #LyxfällanNästa

Glammis-Malin var också där, och bubblade loss med Lovisa.

Lovely Linda var på plats hon med. Så sjukt mysigt, som en tjejkompis-AW med RABATTERAD SKOSHOPPING som plus i kanten. Kan det BLI bättre? Don´t think so.

Blev ledsen för nÃ¥gra dagar sen när jag läste att Knavis mÃ¥dde dÃ¥ligt. Vi smÃ¥känner ju varandra litegrann, och hon är en sÃ¥n där superduperduktig tjej som gör tusen saker, driver eget och rattar sin snart ettÃ¥rige son – allt med den äran.

Men nu har det blivit för mycket, tempot blev ohÃ¥llbart och hon…ja, jag ska inte försöka mig pÃ¥ att försöka beskriva hur hon mÃ¥r, det gör hon allra bäst själv. Läs hennes inlägg här!

Nu är hon en toksmart tjej som inser att det här är kroppens sätt att säga ifrån, och hon tar detta på allvar. Fokuserar på det som är viktigt i livet, viktigt på riktigt. Jag vet att hon hanterar detta på allra bästa sätt, och tycker att hon är fantastisk som berättar hur läget är. Med tanke på hur mycket respons det gett på hennes blogg, så är det många som känner igen sig. Obehagligt många. Det är faktiskt skrämmande hur många som mår dåligt.

Och det är sÃ¥ trÃ¥kigt att det ska vara sÃ¥. Men även om mänskor mÃ¥tt dÃ¥ligt i alla tider, sÃ¥ känns det som om det skett en ökning nu. Jag kan tänka mig att en förklaring är alla dessa MÖJLIGHETER som finns, överallt. Möjligheter är sÃ¥klart nÃ¥gonting positivt, men i vÃ¥r moderna värld finns det sÃ¥ mÃ¥nga att det nästan blir…för mycket.

Att som mänska (ung som äldre) inte känna sig pressad och stressad av alla dessa MÖJLIGHETER tror jag nästan är omöjligt. Det finns liksom inga ursäkter att inte LYCKAS (på alla plan!), med alla dessa MÖJLIGHETER inom räckhåll.

Vill du bli rockstjärna finns det ett specialgymnasium för det, vill du bli florist finns det en skola för det, vill du bli fotbollspelare finns det en utbildning för det. Vilket är lovely sÃ¥klart, men ocksÃ¥ stressande – just för att drömmar inte längre bara behöver förbli drömmar.

Jag har ocksÃ¥ trillat dit – stressatpressatstressat för att hinna ta vara pÃ¥ alla MÖJLIGHETER. Jag vill driva företag (jag vill driva FLERA företag!), jag vill blogga, jag vill Instagramma, jag vill YouTuba, jag vill hinna svara pÃ¥ alla fina kommentarer jag fÃ¥r, besvara alla fantastiska mail som skickas till mig, jag vill resa, jag vill vara världens bästa mamma, jag vill hinna intressera mig för ytligheter, jag vill läsa, jag vill vara en rolig vän, en bra chef, en härlig livskamrat, en engagerad familjemedlem, jag vill hinna ta vara pÃ¥ alla skojigheter som just nu verkar slinka in pÃ¥ min livsstig, jag vill jag vill JAG VILL…inte missa en endaste en av alla dessa MÖJLIGHETER!

Och det är väl precis just sånt här som gör att det är lätt att bara KÖÖÖÖRA, tills man en dag helt enkelt har kört slut på sig själv. Jag får rätt ofta höra från såväl vänner, som familj som från mina lovely glammisar att jag måste Ta Det Lugnare. Tagga Ner. Akta Mig För Den Berömda Väggen. Till och med ni blogoliner är på mig ibland (*host host* Karin *host*).

För tydligen smyger den sig pÃ¥ en pÃ¥ ett särdeles fult sätt, utan förvarning. En dag vaknar man och dÃ¥ har man redan kraschat in i den, med huvudet före. Den kommer som en obehaglig baksmälla – när det redan är för sent. Spriten är redan drucken, liksom. Nu gäller det bara att hantera sviterna av skadan.

Att tänka sÃ¥na tankar skrämmer skiten ur mig. För mig som älskar att göragöraGÖRA känns det som ett öde värre än döden att…inte KUNNA göra. För det är ju sÃ¥ det blir – kroppen och psyket strejkar, just för att man inte SKA kunna göra nÃ¥t. Som ett försvar, en självbevarelsedrift.

Men ändå kör jag på. Jag vet att jag rattar för mycket saker periodvis, men tänker såklart att Det Händer Inte Mig. Idiotiskt, jag vet. Särskilt eftersom jag har mänskor i min absoluta närhet som både nosat och även totalkraschat in i den där väggen. Jag VET hur fruktansvärt det är, och att det för vissa aldrig blir bra igen.

Därför blev jag kanske lite extra berörd av Knavis inlägg. Vi är lite lika varandra, hon och jag. Och om HON kan känna att hon är vid väggen å nosar, då kan jag helt plötsligt relatera. Jag blev uppriktigt rädd när jag läste vad hon skrev. Just för att den där väggen då blev lite mer På Riktigt, i min värld.

Nu verkar det som att hon mÃ¥r bättre (tack Ã¥ lov – love you Knavis!), men mitt obehag sitter kvar. Vilket är…bra. Jag har fÃ¥tt ett skrämskott, och det är nyttigt. För jag kan inte heller hÃ¥lla pÃ¥ och ratta en triljon grejer konstant. Man är ju bara mänska liksom.