Vi har ju haft en liten sjukling här hemma som ni vet. Nu är han på benen igen, och i dag är han tillbaks på föris, men innan dess har han varit hemma och hängt med mamsen å pappsen. Och det har varit SÅ JÄVLA MYSIGT. (För det mesta i alla fall, nu ska vi inte bli alltför blogg-bubbliga…)
Tänkte bjussa på några pics från vår SÅ JÄVLA MYSIGA DAG i måndags och skriva en liten…reflektion.
När jag å Jossan sågs i tisdags så frågade hon om jag ”verkligen var så lugn som jag verkade” på Snapchat, där jag (som vanligt he he #snapberoende) snappat loss som tusan, och därför visat ganska mycket av min å grodans gossiga måndag. Hon vet ju hur mycket jag har att göra, så att se mig stå och titta på båtar, flygplan, helikoptrar, mer båtar, hitta hundar att klappa och blommor att titta på, spana in flera båtar etc etc etc tillsammans med grodan hela dagen kändes….ja, hon undrade om jag var stressad som en gnu inombords, egentligen. Men det fina är att jag ärligt kunde säga att nej, det var jag inte. För det VAR jag inte.
Och på det här området är jag faktiskt rätt stolt över mig själv, för trots ett rätt extremt schema så är jag ganska bra på att släppa alla måstebordemåsteborde-tankar när jag är med grodan. Dels för att barn liksom har den förmågan (på gott och ont) – de liksom SUGER in en i nuet. Det är nästan omöjligt att inte vara HÄR Å NU när man är med sitt kiddo. I alla fall om man ska vara engagerad. Och ska man då hålla på å streta emot i huvudet och böka omkring med annat inne hjärnan blir det bara mycket jobbigare. Så att hänga på och (präktigt nog) VARA I NUET MED SIN UNGE är det absolut enklaste – och roligaste!
Och vi hade ju (okej tredje gången jag säger det nu men det var ju bara) en SÅ JÄVLA MYSIG DAG! Inte bara mysig, den var rackarns snajdig också – titta bara vad naturen bjussade på för ögongodis:
HUR F*CKING FAB? Rätt så snajdigt, som sagt. Försökte få Igster att uppskatta flådigheten, men han ville mest uppsöka nya platser där vi kunde spana på – just det – mera båtar.
Nu ser han ju väldans putt ut på de här bilderna, men jag kan lova att han var en rackarns happy camper alltså. Trots blåsor i munnen och prickar på benen. Vi hade SÅ JÄVLA MYSIGT (fjärde gången, nu lovar jag att hålla snattran).
Och jag är så glad att jag kunde svara ett ärligt NEJ på Jossans undringar om jag var tokstressad inombords, för det är nåt jag har jobbat lite på. För att släppa alla jobbtankar och bara vara med Iggy är SÅ JÄVL…nej, just det – skulle inte säga det igen. Men ni vet vad jag menar. I love it.
Jag har lyckats med min önskan att så mycket och ofta som det bara är mänskligt möjligt vara HÄR Å NU när jag är med grodan, dels för att han får mig till det såklart. Han är så rolig och intressant och annorlunda och SÖÖÖÖT och spännande att man ju inget annat VILL än att hänga fullt ut. Eftersom han går på föris kanske jag får extra mycket såna känslor – jag vill inte MISSA NÅT när vi väl hänger, typ.
Det andra skälet till att jag har blivit väldigt bra på det där med nuet och grodan är att min stora skräck är att bli en förälder som nickar frånvarande med glasartad blick när han vill visa mig nåt han tycker är spännande. En förälder som mailar på telefonen medan jag gungar honom i parken. En förälder som kollar Snap och Insta medan jag sjunger godnattsånger för honom. Usch.
Eftersom jag blir så uppslukad av det jag gör, så vet jag nämligen att jag kan bete mig sådär i vissa situationer. Glida ut från verkligheten och in i jobbet. Men INTE med mitt barn. Never. Det får liksom inte hända. När vi hänger, då vill jag hänga for real, liksom. Jag vill att han ska känna sig som solen i universum, att mamma ser allt och tycker att han är intressant och spännande. Det förtjänar han – för det ÄR han ju. Och om inte jag som älskar honom mest i hela världen (okej delad förstaplats med Niklas då) visar att jag tycker det, hur ska han då kunna känna att han ÄR spännande? Att han ÄR intressant? Att han förtjänar att vara solen i någons universum?
Jag tror det är tokviktigt, det där med att verkligen hänga for real när man hänger. Kanske inget som är nytt under solen, men känner ändå att jag vill nämna det. Kan nog inte sägas för mycket eller för ofta. Man har ett så enormt ansvar för den här lilla personen och man vill ge honom den bästa start och den tryggaste grund som kan köpas för energi, kärlek, blod, svett och tårar på föräldrabanken.
Sen är såklart alla olika, och är man till exempel hemmaförälder med sitt kiddo och ses 24/7 är såklart lite instascrollande och smygmailande no big deal. Men iom att Iggy går på föris så mycket (vilket både han och vi tycker är toppen och älskar, skulle vi inte vilja ha det så skulle vi såklart ändra på det) så blir det viktigt för mig att maxa den tid vi har ihop.
Ooooooojjjj vad låååångt det här blev nu. Egentligen ville jag kanske mest skryta lite om att jag faktiskt KAN koppla bort jobbet ibland, att Iggy är världens roligaste unge att hänga med och att vi hade en SÅ JÄVLA MYS…nej, just det. Men ni fattar.
