WE MADE IT! Nu är vi här hos mamsen, och den tre timmar långa tågfärden gick typ en miljard gånger över förväntan! Precis som någon kommenterade, så var det ju en ny plats med massa spännande grejer att spana in och mänskor att flörta med. Så det gick TOKBRA!

 

Tog en selfie precis när tåget drog igång, tänkte att det är lika bra att ta den nu innan helvetet (kanske) bryter lös. Jag ser väl rätt lugn å harmonisk ut, men egentligen kände jag mig…

 

…såhär! Rätt så skräckslagen, faktiskt.

 

För även om det är vansinnesmycket skönare att vara instängd på ett tåg än på ett flyg med en sån här minimänska, så var det ändå lite nojigt. Är ju van att ha Niklas som kan ratta om man behöver paus eller så, men nu var ju jag på solokvist. Ni som flugit niotimmarsflighter med era småttingar garvar nog åt min skräck, men jag skulle ljuga om jag sa att jag tyckte det kändes easy peasy.

 

Jag hade med mig en rejäl partypåse, full of tricks! Där fanns paddan, banan (FAVORIT!), fruktpåsar, majskrokar, älsklingsleksak, älsklingsbok med mera med mera. Jag var FÖRBEREDD PÅ ALLT!

 

Men det knäppa var, att jag behövde inte ens öppna min partypåse. Grodan roade sig väldigt länge bara med att kolla på alla knappar å grejer som fanns omkring honom på detta nya spännande ställe. När det började bli tråkigt drog jag mitt ess i rockärmen – leka med mammas ringar! Funkar alltid.

 

Det FINNS typ inget skojigare än att få sätta på alla mammas ringar på mammas fingrar. Och sen ta av dem, och sätta på dem igen. Och igen. Och igen.

När det var tråkigt gick vi upp och ner för trappan (vi satt på tågets övervåning) ett par gånger. Sen var det dags för lunch (alltid en hit för min matglada groda). Jag hade köpt en färdig pastasallad dagen innan och kryddat upp den och piffat till den med smarriga räkor å lite annat, som vi hade med oss (ingen serveringsvagn tyvärr). Och den delade vi på. En stor hit såklart, och vi roade oss med att mumsa räkor, kyckling, soltorkade tomater och pastaskruvar i säkert 40 minuter.

Sen körde vi ett par varv i trappan igen, och sen var det faktiskt dags att börja packa iordning alla grejer (vagn, väska, vagnväska, bilbarnstol, mammas datorväska *pust*) och göra oss redo för att stiga av.

 

Och alldeles lagom till att jag hade placerat grodan i vagnen för avstigning slocknade han som en liten söt stock. Jäkligt vältajmat, för det var bara att lyfta in honom i bilen, så sov han hela vägen hem till mormor och slapp reta sig på det rackarns bilåkandet.

Summan av kardemumman är helt enkelt att det var MYCKET lättare att åka tåg med grodan än jag nånsin kunnat tänka mig. Är faktiskt ganska så duktigt förvånad. Men man märker att det är en HELT annan grej att utsätta sig för lite ”läskiga” situationer nu när vi kan kommunicera så bra med talet. Det går att resonera med honom, och frustrationen har minskat med ungefär 90% sen vi kunde börja snicksnacka på riktigt. Så jäkla skönt.

Kommer vara lugnare inför hemresan, och det känns bra att jag inte brände alla tricksen i partypåsen på ditresan, för nu har vi dem ju kvar om hemresan skulle bli bökigare. Hurusom – åka tåg med Mr Grod får MVG!