Min dag började lite småpissigt i dag. Och sen blev den sämre. För att vända och bli helt fantastisk. Vad hände? …undrar ni kanske. Jo, detta:
Jag och Niklas skulle gå å lämna Grodan på sommarföris (yes han går på ett sånt, inlägg om detta kommer) i morse. Utanför porten säger jag att det ju regnar, vi borde gå tillbaka upp till lyan och byta kläder på grodan (som inte var rustad för regn). Näää tyckte Niklas, det regnar så lite, och det ska ju typ sluta snart. Okej då, tänkte jag, och så gick vi mot föris.
Eftersom jag skulle lämna skildes jag å Niklas åt strax efter, och jag knatade iväg. Denna föris ligger inte alls lika nära, och man måste gå uppför en lite småjobbig och ganska lång backe för att komma dit. När vi kommit nästan ändå fram känner jag att näääää det REGNAR ju för satan. Inte kan jag släppa av grodan såhär! Jag vänder vagnen, och traskar hela vägen hem igen.
Väl hemma möts jag (som vanligt) av ett byggkaos och ett allmänt kaos; alla våra grejer ligger spridda lite hursomhelst i lyan. Jag hittar inga gummistövlar till grodan. Jag hittar inga lekbyxor (galonisar) till grodan. Efter en kvarts stress och svett och febrilt letande nöjer jag mig med regnjackan som jag i alla fall hittar, och sätter av mot föris igen.
Nu är jag stressad (vi skulle ha en mysig start på veckan så Niklas sitter och väntar på Nytorget 6 på att jag ska komma), svettig och sjukt irriterad. Jag skulle hämtat regnkläderna omedelbart när vi stod utanför porten och inte lyssnat på Niklas. Jag blir arg på situationen och sur på Niklas. Jag är dessutom sjukt varm och stör mig på att jag nu måste traska hela vägen tillbaks till föris, uppför backen.
Tankarna spinner iväg och det blir mer och mer negativt surr i huvudet. Jag svettas floder i det tryckande regnvädret så sliter av mig kappan och slänger den över vagnen. Knatar på, och anländer efter ett slag till föris.
Iggy går måndag till torsdag på sommarföris, och eftersom han precis haft tre dagar hemma med oss blir det lite gnälligt. Och ni vet alla hur ohärligt det är att lämna ett gnälligt barn på föris. Så jag stannar såklart kvar där, leker och grejar tills dess att det känns lugnt att lämna.
När jag går därifrån är jag nöjd över att Iggy känns lugn, men stressad över att den här morgonens meck tagit extremt mycket längre tid än det var tänkt. Och jag är fortfarande blöt, svettig och sur. Ska fiska upp mobilen för att dra iväg ett mess till Niklas om att jag är på väg – och upptäcker att jag tappat den. Den låg i fickan på kappan – som jag slängde över vagnen när jag blev sådär varm. Panik.
Kan säga att jag INTE var i ett bra mode för att åka på nåt sånt. I vanliga fall är jag rätt bra på att inte hetsa upp mig över grejer som FAKTISKT INTE BETYDER NÅT. Men nu hetsade jag så in i helvete. Tankarna hann spinna iväg åt alla håll: Dyrt! Måste ha ny telefon NU! Meckigt som fan! När gjordes senaste säkerhetskopian? Kan inte jobba utan telefon! Vem ska jag låna en lur av tills jag fått min nya? Måste ringa försäkringsbolaget! ORKAR INTE MECKA MED DEN HÄR SKITEN, HAR INTE TIIIIIIIIID!
På darrande ben gick jag tillbaka samma väg jag kommit och letade som en tok efter min zebramönstrade mobil. Listade ut att jag måste tappat den precis utanför porten, och chansen att den skulle ligga kvar där mitt på Folkungagatan 30 minuter senare var väl lika stora som att Madonna skulle sluta släppa skivor. Typ. Så jag visste att det var kört. Men jag letade ändå.
När jag gått hela vägen hem ger jag nästan upp. Men tar mig ändå in i porten, mentalt svärandes över hur pissig den här morgonen blev. Och hur allt hade kunnat undvikas om jag bara hade hämtat de där sabla regnkläderna direkt.
Jag går in i porten, och tänker att jag måste kolla hemma i lyan också, innan jag ger upp helt. Och vad ligger i hissen? Jo – min lilla zebra. BLEV SÅ GLAD. Och lättad. Tusen jobbiga tankar upplöstes i ett nafs och jag blev så rackarns lättad. Att slippa rådda med en tappad mobil och allt meck det innebär när man som jag redan lever på minustid är INTE ett härligt sätt att starta dagen på. Särskilt inte med allt annat småjobbigt, sm tillsammans blivit lite storjobbigt.
Tar upp zebran, ringer Niklas (som messat och frågat om jag fortfarande är vid liv eftersom det gått så lång tid sen vi sa hejdå) och bölarbölarbölar. En jävulsk huvudvärk har intagit min skalle och jag ber honom beställa in en STOR kaffe till mig, medan jag går ett varv runt kvarteret för att lugna ner mig. Vill inte sitta på Nytorget 6 och lipa.
Nu kanske inte det här låter som en så värst hemsk morgon, men alla de här småsakerna staplade på varandra gjorde liksom att jag bara tog slut.
Men. Så kommer jag till Nytorget 6. Där möts jag av underbara Camilla (en av de som jobbar där) som säger att de har en överraskning till mig. Jag går in, men slinker först ner på toaletten eftersom jag fortfarande hulkar litegrann (börjar jag gråta så slutar jag liksom inte, kan hålla på hur länge som helst).
Tvättar händerna i iskallt vatten, tar tio djupa andetag och känner att ALLT ÄR JU BRA egentligen, inget gick ju fel. Iggy fick sina regnkläder (jackan åtminstone), han var glad när jag lämnade på föris och jag hittade ju mobilen. Det är LUGNT. Känner mig tillräckligt okej för att gå uppför trappan och sätta mig vid bordet med Niklas. Då möts jag av detta:
Jaha? En meny? Inget speciellt med det, tänker ni kanske nu. Men titta noga! Vad hittar ni i mitten? Jo – THE VANJA! Jag har förärats en egen macka på Nytorget 6! HUR UNDERBART?! De har tagit min specialare som jag alltid beställer, och lagt in den på menyn. SÅ. STORT.
Jag blev så glad och rörd och stolt att jag nästan började gråta, igen. Fast av en glad anledning. Det är så fint att jag fått den här mackan, så jag vet liksom inte vart jag ska ta vägen. Det är världens godaste smörgås, på världens bästa ställe. Och där har jag fått EN EGEN RÄTT PÅ MENYN! Det är ju helt crazy bananas! En milstolpe. Nåt för bucket listen. Sånt som händer i filmer, typ. Så känns det.
Jag beställde givetvis in en ”The Vanja” (fick dessutom höra att den gått jättebra, många som hade valt den till frukost!), lutade mig tillbaks i restaurangens fina röda soffa, sippade på min latte och NJÖT. Min morgon gick från hundra minus till tusen plus, på grund av detta. Älskar älskar ÄLSKAR Nytorget 6, älskar älskar ÄLSKAAAAR min underbara macka och älskar älskar ÄÄÄLSKAAAAR att livet kan bjussa på såna här överraskningar!
Strax kommer ett inlägg enbart dedikerat till ”The Vanja”-mackan, så får ni se hur den ser ut. Den är….underbar.
Nu kommer ett sjukt bra tips på hur man på ett billigt, lätt och snabbt sätt förvandlar en tråkig garderob till en härlig garderob! Jag tackar blogolinen Malin som tipsade om detta trix för ett tag sen och gjorde oss sugna på detta.
Såhär såg våra garderober ut tills för lite sen. Helt okej garderober, men de extremt ocharmiga plastknopparna till handtag gjorde att de kändes supersunkiga. Men! Det kirrades lätt som en plätt med detta kit:
Ett skärp, en sax, en skruvmejsel och en lång skruv med tillhörande bricka och mutter.
Planen var alltså att byta ut de fula platsknopparna mot fräsiga skinnflärpar. Och det är superenkelt! Ta ett skärp som du tröttnat på (eller fynda ett på typ Röda Korset), mät ut hur långa du vill att flärparna ska vara, och klipp av bitar i rätt längd.
Gör hål rakt igenom skärpbiten, trä igenom skruven och fäst med bricka och mutter på garderobens insida. Det är bara att använda samma hål där den fula platsknoppen brukade sitta. Sen är det klart! HUR lätt?
Blir hur fint som helst (våra garderober kändes helt plötsligt lyxiga och nu vill vi inte alls byta ut dem som vi hade tankar på innan), och flärparna är praktiska också. Går jättebra att slinka in ett finger å öppna. Eller så grabbar man bara tag i hela flärpen.
Tadaa! Blogolin-Malin hade gjort detta på köksluckor också, så man såklart köra samma trix på olika typer av skåp. Blir toppenfint i badrummet också. Heja budgetrenovering!
