I veckan fick vi ett samtal från föris. Iggy hade ”blivit utsatt för en klösattack”. ”Av en hund?!” undrade vi. ”Nej, av ett annat barn” svarade de. Tydligen hade ett annat barn smugit sig in i vilorummet, och börjat klösa Iggy i ansiktet när han låg och sov. Han blev såklart jätteledsen och det tog en timmas kramande och gosande innan han slutade gråta.

Ni förstår ju, det här är inget samtal man vill ha som förälder. Det gäller såklart alla inblandade.

Personalen sa inte vilket barn som var ansvarigt (vilket jag tycker är helt rätt), men känner man barnen på sin föris så var det rätt uppenbart vem det var i alla fall. Niklas sprang av en slump in i det barnets ena förälder dagen efter, och hen var såklart förkrossad. Jag kan tänka mig att det nog faktiskt är värre att vara på den sidan av händelsen.

Anledningen till klösattacken var svartsjuka. Iggy är yngst på föris och får därför extra mycket uppmärksamhet och hjälp. Nåt som är tufft för de andra yngre barnen såklart, som inte längre är minst. Vill inte lämna ut den andra familjen för mycket, men det finns även andra skäl till varför just det här barnet just nu inte är så bra på att hantera konkurrens.

Så jag förstår varför det hände, och jag är absolut inte arg. Inte på barnet, och självklart inte på hens föräldrar. Förispersonalen var så ledsna att det här hade kunnat hända, tydligen har andra incidenter gjort att de just nu behöver ha extra koll på just det här barnet just nu, men de hade bara släppt hen med blicken i tre sekunder så var klösattacken att faktum. Är givetvis inte heller arg på dem, eller klandrar dem för det här. Det GÅR inte att ha koll på alla ungar hela tiden. Det är omöjligt.

Så – det finns ingen skuld i det här som jag känner att vi ska slaska omkring i, inte alls. Ingen ilska heller. Men. Däremot är jag orolig för hur en sån här sak påverkar ett litet barn. Det är framförallt därför jag skriver det här inlägget, jag undrar nämligen om någon av er vet?

För det känns som en skräckfilm. Man ligger och sover på ett ställe där man känner sig trygg, och vips vaknar man av att någon klöser en i ansiktet tills dess att den som klöser formligen slits bort från en. Att tänka på att Iggy behövde uppleva det får mig att må illa. Kan tillägga att bilderna ovan inte riktigt gör klösandet rättvisa, det ser (tyvärr) mycket värre ut i verkligheten.

Efter att han hade tröstats och lugnat ner sig var han i princip som vanligt resten av dagen. Och varken på föris eller hemma har han varit annorlunda än han brukar. Tänkte att han kanske skulle sova dåligt, men så har det inte varit. Han har heller inte varit rädd för det andra barnet på föris vad de har uppmärksammat. Sovit bra i vilorummet också.

Jag och Niklas vill absolut inte göra någon grej av det här, så vi har varit precis som vanligt med honom (efter att han fått gråta ut ordentligt efteråt såklart). Vi vill inte göra det till nåt större än vad det är, det hände – men nu går vi vidare. Om vi märkte att han började bete sig underligt skulle vi såklart ta tag i det, men han har som sagt varit precis som vanligt.

Det får mig att hoppas att såhär små barn inte riktigt greppar det hela på samma sätt som ett äldre barn hade gjort. Förhoppningsvis har han redan glömt hela händelsen. Men känslan gnager ändå i mig, och så fort jag tänker mig in i hur han måste ha känt när det hände blir jag så himla ledsen. Men framförallt blir jag orolig att han på nåt sätt blivit påverkad för alltid av det här. Traumatiserad på nåt sätt.

Vad säger ni? Har ni någon koll på hur sånt här påverkar eller inte påverkar i det långa loppet?