Jaha hörrni. Såhär göttigt hade jag det i går. Finfin bloggplats va? I går var det ju verkligen högsommar, så när grodan sussade passade jag å Niklas på att få lite semesterkänsla. Nåt som inte är så svårt i detta underbara hus som min svärmor bor i.
Vi hann ligga lite i solstolarna, och till och med bada. Det värker faktiskt lite i hjärtat att man inte får spendera mer tid med att slöa, när man liksom är så nära det hela tiden, utan att kunna njuta. För det blir inte direkt så mycket lounge:ande när grodan är vaken. Vi försöker skifta lite jag å Niklas, så att man kan få snika åt sig lite slötid.
Givetvis är det mysigt att hänga med grodan också, men jag skulle blåljuga om jag inte erkände att jag med glädje skulle byta bort en helg med barn för en helg utan barn. Inte alltid, men med jämna mellanrum skulle det sitta fint.
Det var så länge sen jag kände mig FULLKOMLIGT lugn i kroppen, jag kommer knappt ihåg hur det känns faktiskt. Och visst, jag har mycket projekt å jobb å så, men det är inte det jag menar. För när man har barn är det (tycker jag) lite av en ständig stress som bubblar runt under huden.
Det känns lite som att leva på lånad tid, typ. Inte på jobbet, men när man är hemma. Och det är ju när man är hemma som man vill kunna slappna av, ladda om, boosta energi. Det jag menar är att jag inte minns hur det är att ta en dusch utan att känna tidspress. Sminka mig utan att känna tidspress. Göra nånting alls egentligen, utan att känna tidspress.
Eller utan att be om lov. ”Är det okej om jag tvättar håret älskling?” ”Kan jag slinka ut å handla godis?” ”Jag skulle verkligen behöva behöva tvätta, funkar det om jag råddar med det ett slag?”
Eftersom grodan inte leker så självständigt (än så länge) krävs det att antingen jag eller Niklas är rätt ordentligt engagerad i honom i princip hela tiden, och det är det som utgör grunden för den här bubbelstressen. På helgerna blir det såklart extra tydligt, eftersom man spenderar så mycket tid tillsammans. Som SÅKLART också är APMYSIGT.
Men ni är ju smarta, känns inte som om jag behöver förklara för er att jag ju givetvis också älskar att hänga med min roliga och goda unge. Men jag kan sakna det där med att till 100% få bestämma över min egen tid SÅ IN I BÄNGEN. Att få komma hem, lägga mig i soffan, placera en påse saltlakrits på magen och plöja åtta avsnitt av Girls på raken. För att jag behövde det. NJÖT av det.
Nu finns ett fönster på omkring 2 timmar varje kväll (längre än 22 orkar vi aldrig vara uppe) där man får bestämma själv över sin tid. Men ändå inte, för den tiden är fylld av en massa måsten. Då ska det lagas mat, ätas, hinnas mysas med Niklas (inget jobbigt måste såklart men ni fattar), fixas sånt som behövs fixas (räkningar å annat skoj) samt göra sig iordning för natten. Vips säger det, sen är den tiden borta.
Som sagt, missförstå mig rätt här nu. Jag älskar mitt goda lilla barn och han är jätteskojig att hänga med. Det är en sak. Att jag saknar min möjlighet att göra vad jag vill med min tid är en annan. De hör inte ihop. Och min tidssaknad ”stjäl” ingen kärlek från Iggy. Men tanken på att få en hel vecka HELT SJÄLV gör mig gladare än tanken på…typ nåt annat.
Kanske att jag känner extra mycket för det här, just för att jag har en eremit-gen. Har alltid trivts enormt bra i mitt eget sällskap, och får jag välja mellan Fest och Hemma Själv så väljer jag Hemma Själv elva gånger av tio.
Hur tänker ni kring det här med tid och barn – är det någon som känner igen sig? Vore väldigt intressant att få höra lite om hur ni upplever det här dilemmat – om det ens är ett dilemma för er? Och ni med äldre kids – tycker ni att ni fått mer tid ju äldre barnen blivit? För det är lite min tröst när jag tycker att det känns jobbigt – att ju äldre och mer självgående Iggy blir, desto mer tid frigörs åt mitt håll. Eller? Berätta!
[…] En av mina favobloggare just nu: Vanja W, som skriver mycket om det här med mama-livet och bebisar, satte fingret på det alldeles p (Bild på bloggaren Vanja, lånad från hennes blogg: http://nyheter24.se/modette/vanja)å pricken exakt här: http://nyheter24.se/modette/vanja/2015/06/29/jag-saknar-min-tid/ […]
Åh, detta inlägg var verkligen spot on! Har en liten Olivia som är född (med kejsarsnitt) 30 jan 2014 så hon är nästan exakt lika gammal som Iggy. Och nästan exakt lika, hm, ”livlig” som honom. Så skönt att läsa din blogg, känner att Olivias sätt är helt normalt när ni har det likadant och att mina tankar och känslor är helt normala när du beskriver samma sak. Tack för en bra blogg!
[…] Otroligt intressant och givande att läsa era reaktioner på inlägget om barn och tid. Eller rättare sagt. avsaknaden av […]
Jag förstår också vad du menar och känner igen mig så i det du beskriver. Fick tvillingar när jag var rätt ung och vännerna, som inte alls var i skaffa barn-fas, fortsatte sina roliga, galna och slappa studentliv. Min och barnens pappas högsta önskan var då att få ligga skavfötters i soffan på söndagar, vara lite lagom bakis och turas om att läsa kvällstidningarna med alla bilagor.. Åh vad jag önskar att jag visste då hur fort tiden gick. Vips sa det så var mina små, gulliga, rultiga, snoriga småungar stora självständiga individer som inte alls vill hänga med morsan och farsan längre.. Jag saknar den tiden så in i bomben mycket, önskar att jag kramats mer med dem, läst fler sagor, sovit i tält, haft matkrig, klättrat i trän, cyklat med dem… Ja allt som de nu inte har nån lust att jag gör med dem längre.. Nu har vi fått en liten sladdis som stjäl all min tid men vad jag njuter.. Önskar jag gjort det mer med mina fina stora snart tonåriga barn.. Usch vad sentimental jag blev..sorry..
Njut av Iggy!!! och stryk annat på alltmanmåstegöra- listan så du får tid för dig själv, så att du sen orkar vara den där mamman som du säkert sett framför dig att du skulle vara innan du fick barn, sen är det för sent…. Man hör aldrig folk säga;
-Vad jag önskar att jag spenderade mindre tid med mina barn när de växte upp….
Jag berättade om det här inlägget för min sambo, vi satt och diskuterade det en lång stund. I vanlig ordning är det olika för alla och det beror så klart på hur ens barn är. Det vi landade i, och som gäller för oss, är att dra ner på stressen från jobbet. Antingen genom att gå ner i tid eller genom att se till att inte ha för hög belastning mer än högst tillfälligt.
Du skriver att din stress inte beror på jobbet, men det kanske kan påverka hur du känner dig resten av tiden? För mig blev det väldigt tydligt när jag under en period på ungefär två månader hade väldigt hög arbetsbelastning. Jag hade riktigt roligt på jobbet, roliga arbetsuppgifter och ett underbart gäng att jobba med, men all min energi gick åt till att prestera och leverera på jobbet. När jag kom hem var jag så slut att jag inte orkade med alla måsten, vilket gjorde mig stressad och mindre tålmodig. Inget av detta såg jag då. Under den här perioden önskade jag att någon kunde avlasta med att ta hand om sonen, så att jag kunde få ligga på soffan och glo på film, sen sova EN HEL natt.
Det lugnade ner sig på jobbet och jag blev åter den mamma jag vill vara. Det stör mig inte att han vaknar på natten, det stör mig inte att han behöver konstant passning. Jag kan njuta för att jag inte är stressad över något annat. Behovet av, eller snarare önskan om, att ligga på soffan och glo på en rad filmer eller en massa avsnitt av någon serie en hel dag är som bortblåst.
Livet är för kort för att vara stressad över någonting alls egentligen! Hoppas att du hittar en bra balans och att du kan få avlastning för att ta hand om DIG, om det är vad du känner att du behöver!
Massa kramar fulla av energi!
Lägg I lite tidigare, vi lägger våra kids runt 18-18,30 och de funkar super. Då är allt färdigt kl 19 & vi har tid för middag och mys tillsammans eller var för sig. Låter kanske ynkligt med 1 extra timma men på en vecka blir det 7 timmar osv. Tar kanske någon dag att vänja sig vid den nya tiden men rätt som det är funkar de och han vänjer sig. Lycka till
Skulle kunna skriva en novell i ämnet. Typ. Tror att jag skrev senast du lyfte detta och jag tror faktiskt att jag har ändrat mig lite sedan dess.. Men idag skippar jag själva sakfrågan, du har fått många andra bra svar 😉
Jag hajar till på de du skriver om den bubblande stressen… Jag trodde att jag var i det närmsta frisk nu, och igenom det värsta. Så är det säkert också men jag fick mig ändå en jäkla kalldusch när jag fick provsvar som visade duktigt förhöjda nivåer av stresshormon i kroppen. Det är inte lätt att koppla av då och det är en bubblande stressad känsla konstant. Hur som helst, efter en massa tårar och ”jag ooorkar fan inte mer det har gått 2.5 år jag viiiiill vara frisk” så har jag nu samlat ihop mig och börja med akupunktur och en behandling som ska få ner mina kortisolvärden (=stress) genom andning och någon datormackapär.
Ja.. nu kanske detta känns lite off the topic men ändå inte. En måste ju vara jäkligt i balans för att kunna njuta av den där lilla egentiden som en får i duschen eller på tjotta. Jag är alldeles för stressad för det. Och kanske är det samma med dig? Fast jag mycket väl förstår att du vill kunna göra mer än bara kunna skita i fred.. Kanske känns det helknasigt att jag skriver ”prova detta nya också” när du skriver att du inte hinner med något eget. Men jag skriver det ändå -det kan vara välinvesterade minuter, både NU och SEN!
Kram
Mittiprick! Just så känner både du och jag och många fler. Saknar det spontana. Vara ensam eller tvåsam utan att behöva tänka efter före. Gud vad jag saaaaaknar det. Min syrra o jag bor supernära, så vi har ganska enkelt att få till det med barnvakt. Men det kräver ju lite planering. Vi är fortfarande hemma med vår lille F. Jag börjar jobba i augusti, så det blir väl först då jag får känna hur det känns att behöva tänka till kring hur jag vill fördela min tid på.
Åh perfekt inlägg i exakt rätt rid för mig. Exakt så känner jag med och har tänkt på det extra mycket senaste tiden. Kanske sommaren som gör det oxå. Vill bara umgås med mig själv ett tag som förr. När jag och mitt ego bara va. Bara va, när hände det senast. Ja klockrent som du skriver ! Å detta om att ständigt pussla ihop liiiite egentid och fråga om det går bra att man typ exempelvis går på toa LR duschar. Nä jag har oxå ett så stort behov av få pyssla om mig själv just nu.
Någon som har tips hur man kan göra, så att man inte kör över sin partner?
/Mamma till 11 månaders bebis
Ja. Så känner jag med. Ibland på gränsen till att jag ångrar barnbeslutet. När jag kollar på gamla bilder på mitt ”gamla liv” så saknar jag den där känslan av stillhet så oerhört mycket. Jag är själv en lugn hemma-person som vill ha det ganska tyst, städat och härligt omkring mig. Jag vill kunna slösurfa, slökolla på tv för att sen få spring i benen och dra och käka middag på nån kul restaurang med min snubbe, komma hem ganska sen men ändå klämma in två avsnitt av något innan mys och läggdags. Känns som DET aldrig kommer tillbaka igen, inte så länge man känner för det – kanske när man blir pensionär.
Vad ska man göra åt det. Får väl se, många säger ju att man får så mycket tillbaka av barnen men oftast, än så länge känner jag mig bara så dränerad på energi och den här puttrande stressen är så energikrävande. TACK för ett ärligt inlägg.
Hej Vanja!
Nu kan ja bara prata utifrån mig själv. Men detta är lite typiskt ”barn nr 1 stress”
Ja känner igen mig till punkt och pricka! Att få sitta på ett café i lugn och ro, ligga på soffan och slappa, ta en tupplur en lördag efter man har tränat eller ens få kissa i lugn och ro! Känner igen den ständiga stressen. Stressen över att bebisen ska bli missnöjd.. Tack för att du delar med dig, så skönt att se att man inte är ensam om denna känslan! KRAM till dig!
Ont om tid! Ont om tid! Bråttoooom!
Fast tid att….. http://www.densaboterandeekorren.se/2015/06/var-tids-syn-pa-tid-brist-pa-tid-eller-tiden-brister-ut-i-skratt/
Bra skrivet! Känns lite tabu att skriva om, men många kan nog känna igen sig. Jag känner väl lite både och måste jag säga. Jag älskar bebistiden känner jag, men ibland blir man ju tokig! Jag har dessutom våran nästan helt ensam då pappa jobbar jättemycket och släkten inte bor nära alls. Vårt barn (första) på 11 månader är också krävande. Hon leker lite själv ibland. Men mest är det apstilen – bärabärabära. Jag känner dock att jag är lite ”lutrad” och tycker inte det är så jobbigt för jag har haft eget stall med massa hästar hela livet, och att ha häst är typ som att ha ett spädbarn. Nu känner jag att jag skulle vilja ha mer egentid i stallet dock! Hoppas liten blir lika hästtokig som mamma 😉 lycka till med jakten på mer tid Vanja!
Mina barn är 7 och 4 år. Jag kunde i bland känna precis som du gör nu när barnen var yngre. Men ju äldre de blir desto mer självständiga blir de också.
Ibland i vissa perioder har det verkligen kännt så som du skriver. Man tänker nästan att livet måste väl vara för så mycket mer än att lasta in och ur ungar ur bilen, laga mat och betala räkningar? Man vet nästan inte hur man ska stå ut om man inte får komma ifrån lite. Jag tänkte t o m stt mammalivet nog ändå inte var något för mig och då är jag också den där ensamvargen som väljer en hemmakväll 11 av 10 ggr.
Men . Som allting med barn så vaknar man plötsligt en morgon och barnen har blivit stora (större) och den där tiden finns i överflöd igen. Jag bryr mig väl inte om någon ensamtid utan jagar tid med barnen som hellre leker med kompisar. Eller med varandra . . Typ. Och istället längtar man nästan tillbaka till den där intensiva tiden när man inte gjorde något annat än att rodda med vardagspusslet.
Sedan ska det inte glömmas att det är okej att städa när barnen är vakna, eller göra sysslor när barnen är vakna. Man behöver inte vänta tills dom somnar utan involvera dom. . 🙂
Åh vad jag känner igen mig i mycket av vad du skriver! Jag och min man bor själva i London med dom närmsta släktingarna fyra timmar i bil bort = no babysitting!
Jag hade samma problem att min dotter tyckte det var så tråkigt när jag var tvungen att göra något (diska, tvätta osv) men efter ett mindre ”sammanbrott” över att ingenting blev gjort var jag tvungen att ändra på något…
Numera är allt en ”lek” hon får sitta i tvätthögen (ja sån ohygienisk mamma är jag!) och hjälpa(?) till och nu verkar hon faktiskt tycka att det är kul! Det jag tror har hjälpt mest är att jag hela tiden berättar vad det är vi gör!
Hon hatade när jag diskade för då stog hon vid mina ben och gnällde -väldigt frustrerande!! Nu får hon sitta på diskbänken och vara med.
Hoppas det funkar för Iggster också 🙂
Kraaaam
Vi känner igen oss till 100%. Självklart är barn och föräldrar individer… men vi tycker att det var tuffast mellan 18 – 30 mânader. Efter 3,5 âr har familjelivet blivit ganska behagligt? Men antar att det väntar nya utmaningar… Jag tror att du själv kommer förändras. Man slutar sakna det gamla livet? Och samtidigt blir barnet mer självständigt. Jag tror även att man kan jobba lite med att uppmuntra barnet att bli lite självständigare och leka mer själv men jag tror det är lite tidigt för Iggy kanske, samt hitta familjeaktiviteter som alla gillar. Det behöver inte vara särskilt speciellt… Men kanske ett café med lekhörna, eller en park med lekplats där man kan ligga pâ filt samtidigt som barnet leker. Läsa tidinigar och bilder böcker pâ biblioteket. Turas om att passa barn med en annan familj… Det blir lite enklare med tiden tycker jag i alla fall!
Hejja dig Vanja som lyfter detta! Håller, precis som såmånga andra, helt med här. Tänk att få bara slippa tänka ”hinner jah?”, ”älskling är det ok att…”, ”hmm…nu ska jag bara slötitta på tv heeeela dagen, för stt jag känner för det”.
Jag fick faktiskt magkatarr, eller början till det pga den ständiga stressen med barn (och då är jag stresstålig som få, som har jobb som kräver mycket….men som inte givit mig denna stress alls!) och bristen på tid för sig själv eller att kunna ta saker i en lugnare takt.
Jag och min man har nu mer eller mindre bestämda tider för egen-tid. Låter kanske skittråkigt och inrutat, men just nu behövs det. Annars är det så lätt att ”ähhh, men jag kan ta henne” eller ”jag fixar detta när jag ändå håller på” och vips så är man nära den berömda väggen,.
Bebis är underbart, men att få vara dig själv och även partner och inte bara mamma är så viktigt för mig för att vara en bra mamma.
Hejja dig Vanja, fortsätt lyfta dina tankar och reflektioner så hoppas jag att responsen du får kommer vara positiv och/eller konstruktiv och att du slipper nättroll, som så lätt kan göra att man lägger locket på viktiga frågor.
Dunderkram!
Jag bara älskar det du skriver i din blogg! Du beskriver verkligen hur livet är, det är inte alltid en dans på rosor med barn som många vill få det till! Precis som du, jag älskar mitt barn över allt annat på denna jord! Men min tid som jag hade innan, den finns inte längre o visst saknar man de lite! Visst jag får egentid, där jag kan göra precis vad jag vill. Men just det där spontana saknar jag ibland!
Jag skulle aldrig valt bort mitt barn, jag älskar att hänga med honom, göra saker med honom, leka med honom, jag älskar verkligen allt med honom!
Men som sagt, de spontana i livet saknar jag!
Vi har 4barn, klart vi är ju vana och ha det 100 hela tiden och gillar det. Klart det blir lite lättare när dom är äldre men då kommer annat, dom sover inte på dagen, dom måste aktiveras mera med aktiviteter efter skolan tex med olika tider hit och dit och kanske åka till olika kompisar om dom inte finns i närheten. Och är dom runt 10 och uppåt då sover dom ju inte på kvällen så man kan se en film själv. Så jag vet faktist inte om det blir bättre med tiden. Små barn små beskymmer brukar det heta och jag tror nog det. Klart det blir bättre i skolåldern på ett sätt men det kommer andra beskymmer också. Så den där egnetiden blir inte så ofta men när man väl får den så är den guld väld 🙂 men käka godis i soffan ensam får man nog glömma tills dom har flyttat hemifrån.
Vanja – huvudet på spiken!! Du nailar det och lyckas sätta ord på det som så många känner tror jag. Jag känner igen mig så galet mycket. Att gå från inget barn till ett barn var en sådan omvälvande omställning för mig och perioder var det rätt jobbigt, även om jag älskade mitt barn över allt annat. Precis som du säger, är det två helt olika saker.
Vi valde ändå att skaffa ett barn till, haha..
Men nu då när vår förstfödde är fem år så är ju livet med honom galet enkelt. Han är ju så stor och tiden dit har gått fruktansvärt fort. Vår minsting är nu elva månader och vi har allt det där framför oss en gång till nu.
Dock är omställningen från ett barn till två ingenting i jämförelse med från noll barn till ett (för oss). Jag är mycket mer ödmjuk denna gång och vet liksom vad som komma skall och att det faktiskt går över. Det är ju det som gör det så mycket enklare. Små barn ÄR jobbigt, skitjobbigt faktiskt. Våra barn sover heller inte på natten när de är små. Med Milton (vår förstfödde) var det vidrigt och jag hatade varje sekund av vakennatt. Med Dante (vår lillebror), som om möjligt sover ännu sämre än vad storebror gjorde, är till och med det enklare att ta sig igenom och till och med glädjas åt.
Stor kram fina Vanja och tack för din blogg. Du är så jäkla cool!
Mina barn är 9 år, 7 år och 11 månader. Känner igen mig mycket i det du skriver när vi fick första barnet. Men inte nu med tre.. låter kanske märkligt och jag tror att det beror på flera saker. Dels så är jag ju ”van” vid livet med barn. Dels så har jag kännt på det här att få tiden tillbaka när barnen blir större. Som många med barn konstaterar växer de upp ohyggligt fort och vipps kan man sitta och läsa sin tidning i solstolen (MEN så är det svårt att känna när man är mitt i småbarnskaoset..)
Vänta lite bara så kommer du märka att tiden (eller ok en del av den..;) kommer tillbaka!
Många kramar
Blev ensam med mina tre när minsta var ca 4 mån. Fanns ingen möjlighet att ständigt underhålla barnen, dom har helt enkelt fått leka själv. Men så var det även när vi hade ett barn och levde tillsammans. Min syster har barn som ständigt ska underhållas och ha föräldrarnas uppmärksamhet, tycker det verkar jätte jobbigt. Man har ju lite annat att syssla med. Så bryt det ständiga underhållande för annars håller det ev i sig när han blir stor, det har jag sett hos andra.
Jag kan inget annat än att hålla med dig Vanja, till 100%. Jag sörjer mitt ”gamla” liv vilket man får lov att göra. Men jag sörjer inte allt som innefattar mitt gamla liv, utan just de stunderna man kunde ägna en hel kväll åt serier eller bara vara…
Jag sa innan jag blev mamma till vår idag, 11 månaders son, att vi skulle lämna bort honom minst 2 ggr i månaden för att vi ( min man och jag ) skulle ut på dejt. Men så har det inte blivit. Det ska bli skärpning på den fronten! Glada föräldrar glada barn! Man får inte glömma bort sig själv i detta, jag är Vibeke, mamma, fru, vän osv. Alla delar måste få plats annars kommer man ur balans!
Tack superduper mycket för en underbar blogg! Och era youtube klipp – Love them!
Stoooor kram
Jag kan både hålla med och inte hålla med. Det var en vis kvinna som sa till mig ”man skaffar barn för att umgås med dem”, och det där fastnade i mitt huvud. Visst är det jobbigt med småbarn ibland och visst är det stressigt. Men 11 av 10 gånger väljer jag hellre att vara med henne än utan. Jag blir genuint lycklig av att spendera tid med henne. Även i de jobbiga stunderna, det stärker vår relation och kärleken växer.
Jag tror det handlar om balans. Är man aldrig själv så blir man galen. Kanske borde du försöka mes nån form av mindfullness och verkligen njuta av de stubder du har? Som duschen t ex. Om N har Iggy. Duscha i en halvtimme då och njuuuut! det är också egentid 🙂 kramar!
Hej! Jag håller helt med! Hade kunnat varit jag som skrivit texten! Jag tycker det är skitjobbigt att ha så liten egentid och försöka få ihop livspusslet på så få timmar! Jag är föräldraledig me en ettåring som är underbar men väldigt energisk 😉 jag saknar att kunna ligga i soffan i tystnad och läsa tidningar, köra filmmaraton utan att någon väntar på att man ska bli klar. Saknar att bara vara utan att behöva tänka 10 steg framåt. Jag tror inte det är konstigt att man känner så här, man har ju gått från 100 till 0 typ och det känns lite bittert när man inser att värsta sommarn är här och man bara vill hänga och sörpla på en drink men man istället får jaga en liten i 10 timmar hehe! Mysiga men ack så jobbiga småbarnstid
Precis så känner jag med. Nu är min lille kille 1 år och när vi är två här hemma måste någon ständigt leka med bebis och den andre kan göra något annat i stil med att tvätta eller laga mat. Sambon jobbar borta på veckorna så när jag och lillen är själva är det stress o stress såfort jag vill göra något annat än att sitta på golvet eller bära. En liten stund kan det gå bra att leka själv med oftast står jag och försöker sminka mig så fort de bara går med en bebis hängandes i byxbenen. Jag hoppas att han kan bli liiite mer självständig när han börjar gå. Hoppas hoppas 🙂 sååå krävande att ha barn men såååå värt det såklart.
Åååh vad jag förstår dig! Är så slut efter att ha kalas för att ungen fyllt 1 år och bråvallafestival. Har inte gjort såhär mycket på så kort tid sen hon föddes, dels för att vila verkligen är nåt jag behöver och stress gör ingen glad. Skulle göra vad som för att få slökolla på tv och bara va men såklart är ungen skitarg för att hon inte får gå ut på altanen samtidigt som jag knappt kan hålla mina ögon öppna. Det är just det när man har egna behov (som konstigt nog inte försvann när man ploppade) som man så gärna skulle tillfredsställa. Det är inte ett dugg fel och jag tror alla tänker såhär men inte många vågar erkänna det. Vi måste bli bättre på att få prata utan att bli dömda och påhoppade!