Har ju legat lite lågt på el bloggo-fronten i helgen, tack för förståelsen. Vi är sjuka igen ju, pust å stånk. Så de senaste dagarna har vårt lilla team med två sjuka päron och en rastlös kiddo gjort vårt bästa för att få till nåt härligt. Inte det lättaste, när man är sjuk och trött.
Förr i världen hade det varit en no brainer att spendera den här helgen liggandes raklång på soffan, sträck-kollandes på samtliga säsonger av GIRLS. Det var det humöret jag (och Niklas) var på i alla fall. Sjuka, trötta, lite cranky och med noll energi. Men när man har ett kiddo så GÅR ju liksom inte det. Och eftersom vi har ett rätt rastlöst barn dessutom, så var det inte heller läge att spendera helgen hemma i lyan.
Det är ju aaaaaaaasjobbigt på så sätt att man MÅSTE masa sig iväg och hitt´på nåt, när man ABSOLUT INTE känner för det. Men det är rätt gött att man faktiskt gör det ändå, för man tvingas ju liksom…uppleva saker. Så vår helg blev ändå rätt bra.
Lördagen var ju värsta högsommardagen, så då pallrade vi oss iväg till en strand så att grodan fick doppa fossingarna och gräva i sand. Och äta glass. Har inga bilder därifrån, men spelade in ett YT-klipp. Lägger upp det snart så kan ni spana in vår beach day.
Söndagen spenderades dels på glammiskontoret där vi (ÄNTLIGEN!) fick till en snajdig namntavla till Iggys hylla på föris. Skäms som hundar att det tagit oss två månader att kirra den. Planen var att vi även skulle fixa Iggys ”trygghetsbok” (en bok med bilder på familjen å sånt han gillar), men det rastlösa kiddot satte stopp för det. När inte glammisoffice är fullt med glammisar som slåss om att få leka med grodan, är inte glammisoffice lika skoj.
Så vi lämnade kontoret och lyckades pricka in lite sol denna annars gråa dag. Niklas fick slinka hem till soffan på en smula egentid, och jag å Igster drog till parken. Där gick vi loss bland gungor å sand, och delade sen på en Tip Top vid fontänen på Nytorget. Och den där glasspicknicken var en sån där guldstund som var så mysig och härlig att det liksom nästan värkte i hela kroppen av kärlek.
Att få sitta där med mitt lilla barn, som jag nu kan kommunicera med (så häftigt!), och dela på en glass – det var tamejtusan ren magi. Det kändes som om alla runtomkring tittade på oss och var avis på hur megasuperduperlovely vi hade det. (Så var det förmodligen inte alls, men så kändes det. För så fint var det. Alla andra runtomkring BORDE ha varit avis på oss. Jag var typ avis på mig själv för vi hade det så jävla nice jag å grodan.)
Men hörrni, ni som har så mycket erfarenhet. Jag måste fråga en sak. Jag (och Niklas) upplever att grodan är väldigt rastlös. Han är inte så sugen på att leka själv (funkar någon eller några minuter som längst), utan vill alltid att någon av oss ska vara med. Och han blir väldigt lätt frustrerad. Så fort nåt inte funkar, eller att han inte lyckas med nåt så blir han arg som ett bi.
Jag tänker att det här med frustrationen förmodligen kommer bli bättre när han lär sig prata. Rastlösheten har han nog ärvt av sin pappa, så den kommer han nog ha kvar. Men däremot undrar jag över det här med att kunna roa sig själv. Kan era barn det? Är det åldersrelaterat? Det är inte det att jag inte vill leka med Iggy såklart, men en sån här helg när man haft noll energi och varit som en urlakad disktrasa hade det ju varit guld med ett barn som kunnat leka litegrann själv. Kan ni inte berätta lite om hur era kids är på den fronten?
