Jaha hörrni. Såhär göttigt hade jag det i går. Finfin bloggplats va? I går var det ju verkligen högsommar, så när grodan sussade passade jag å Niklas på att få lite semesterkänsla. Nåt som inte är så svårt i detta underbara hus som min svärmor bor i.
Vi hann ligga lite i solstolarna, och till och med bada. Det värker faktiskt lite i hjärtat att man inte får spendera mer tid med att slöa, när man liksom är så nära det hela tiden, utan att kunna njuta. För det blir inte direkt så mycket lounge:ande när grodan är vaken. Vi försöker skifta lite jag å Niklas, så att man kan få snika åt sig lite slötid.
Givetvis är det mysigt att hänga med grodan också, men jag skulle blåljuga om jag inte erkände att jag med glädje skulle byta bort en helg med barn för en helg utan barn. Inte alltid, men med jämna mellanrum skulle det sitta fint.
Det var så länge sen jag kände mig FULLKOMLIGT lugn i kroppen, jag kommer knappt ihåg hur det känns faktiskt. Och visst, jag har mycket projekt å jobb å så, men det är inte det jag menar. För när man har barn är det (tycker jag) lite av en ständig stress som bubblar runt under huden.
Det känns lite som att leva på lånad tid, typ. Inte på jobbet, men när man är hemma. Och det är ju när man är hemma som man vill kunna slappna av, ladda om, boosta energi. Det jag menar är att jag inte minns hur det är att ta en dusch utan att känna tidspress. Sminka mig utan att känna tidspress. Göra nånting alls egentligen, utan att känna tidspress.
Eller utan att be om lov. ”Är det okej om jag tvättar håret älskling?” ”Kan jag slinka ut å handla godis?” ”Jag skulle verkligen behöva behöva tvätta, funkar det om jag råddar med det ett slag?”
Eftersom grodan inte leker så självständigt (än så länge) krävs det att antingen jag eller Niklas är rätt ordentligt engagerad i honom i princip hela tiden, och det är det som utgör grunden för den här bubbelstressen. På helgerna blir det såklart extra tydligt, eftersom man spenderar så mycket tid tillsammans. Som SÅKLART också är APMYSIGT.
Men ni är ju smarta, känns inte som om jag behöver förklara för er att jag ju givetvis också älskar att hänga med min roliga och goda unge. Men jag kan sakna det där med att till 100% få bestämma över min egen tid SÅ IN I BÄNGEN. Att få komma hem, lägga mig i soffan, placera en påse saltlakrits på magen och plöja åtta avsnitt av Girls på raken. För att jag behövde det. NJÖT av det.
Nu finns ett fönster på omkring 2 timmar varje kväll (längre än 22 orkar vi aldrig vara uppe) där man får bestämma själv över sin tid. Men ändå inte, för den tiden är fylld av en massa måsten. Då ska det lagas mat, ätas, hinnas mysas med Niklas (inget jobbigt måste såklart men ni fattar), fixas sånt som behövs fixas (räkningar å annat skoj) samt göra sig iordning för natten. Vips säger det, sen är den tiden borta.
Som sagt, missförstå mig rätt här nu. Jag älskar mitt goda lilla barn och han är jätteskojig att hänga med. Det är en sak. Att jag saknar min möjlighet att göra vad jag vill med min tid är en annan. De hör inte ihop. Och min tidssaknad ”stjäl” ingen kärlek från Iggy. Men tanken på att få en hel vecka HELT SJÄLV gör mig gladare än tanken på…typ nåt annat.
Kanske att jag känner extra mycket för det här, just för att jag har en eremit-gen. Har alltid trivts enormt bra i mitt eget sällskap, och får jag välja mellan Fest och Hemma Själv så väljer jag Hemma Själv elva gånger av tio.
Hur tänker ni kring det här med tid och barn – är det någon som känner igen sig? Vore väldigt intressant att få höra lite om hur ni upplever det här dilemmat – om det ens är ett dilemma för er? Och ni med äldre kids – tycker ni att ni fått mer tid ju äldre barnen blivit? För det är lite min tröst när jag tycker att det känns jobbigt – att ju äldre och mer självgående Iggy blir, desto mer tid frigörs åt mitt håll. Eller? Berätta!
