ÄÄÄNTLIIIIGEEEEN! Jag är tillbaka! Datorkrånglet är färdigmeckat och den nya Macen är up and running, så nu jäklar är jag tillbaka på banan! Hoppas ni har saknat mig, he he. Jag har i alla fall saknat er väldans mycket!
Jag har inte haft ett så här långt blogguppehåll på snart två år, så det har varit…weird att inte langa upp inlägg. Weird, och lite skönt om jag ska vara ärlig. Jag har ju så rackarns mycket att göra hela tiden, så att vara TVUNGEN att strunta i ett av måstena (även om det – precis som alla mina andra måsten – är ASKUL) har känts ganska bra.
Det är nåt som man kanske inte tänker på när man läser en blogg, men som man blir väldigt medveten om så fort man skriver en – den så kallade ”bloggstressen”. Bloggen finns alltid i ens tankar, man fnurlar ständigt på dagens och morgondagens inlägg, veckans planering (jupp, man måste planera om det ska bli bra, i alla fall måste jag det), vad som är intressant att skriva om, vad som inte är det, vilka bilder som ska tas till vilket inlägg, osv osv osv.
Sen ska bilderna pillas (även om min älskade kamera gör ett dunderjobb vill jag alltid pilla till dem lite extra i Photoshop innan de får åka upp i el bloggo), inläggen skrivas, Instagram råddas i kombo med inläggen, kommentarerna svaras på osv.
Missförstå mig rätt – jag ÄLSKAR att blogga! ÄLSKAR det, av hela mitt hjärta. Om jag kunde skulle jag göra det på heltid tror jag. Jag är en skrivande person och jag har upptäckt att jag tycker om att plåta. Och att få dela sina tankar med världens coolaste virtuella tjejgäng är TOKLOVELY!
Men det är ju just det där att det är så mycket annat som också MÅSTE göras hela tiden. Men! De här senaste dagarna har jag reflekterat en del. Jag känner att jag ”klarar av” livet hela tiden, istället för att…leva det. Jag har tusen roliga saker att göra ständigt, men det blir mer att jag ”bara gööör” istället för at jag upplever det jag gör. Jag känner ofta att jag inte är närvarande, jag är redan igång med nästa grej i huvudet liksom. Är ni med? Och det är inte okej. Så får livet inte vara.
Så. Jag försöker lära mig att tänka att det är OKEJ att saker och ting TAR TID. Jag fick nästan panik häromdagen när en jobbgrej jag behövde göra krävde att jag ringde ett samtal som jag uppskattade skulle ta en kvart. En kvart som jag INTE HADE, tyckte jag. FAAAAAAAN, liksom.
Men, grejen är ju att jag KUNDE inte göra just den där grejen utan att ringa just det där samtalet. Det INGICK liksom i uppgiften, för annars skulle den ju inte kunnat bli gjord. Alltså var det inget att få panik över – det var ju tvunget att göras, så den tiden som samtalet tog var liksom en del i jobbuppgiften.
Förstår ni vad jag menar? Jag skriver så fingrarna bara far över tangenterna just nu, det liksom bara rinner ur mig. Vet inte hur kristallklar jag är på grund av mitt eldiga tillstånd, men jag hoppas ni är med på tåget.
Det jag menar är helt enkelt att jag inte kan gå runt med en ständig stress över sånt som ska göras. GlamMom ska lansera en ny grej inom kort (en av de roliga måstena), och planen var att hinna med det innan maj var över. Men nu blir det inte så. Varför det? Jo – för att det är mänskligt OMÖJLIGT att hinna. Ja, men då får vi väl lansera i juni då – what´s the big deal liksom?
Ingen alls, egentligen – stressen finns mest i mitt huvud. Så det är jag som måste känna att det är OKEJ om vi lanserar två veckor senare än planerat, för det TOG JU TVÅ VECKOR längre att göra klart projektet. Konstigare än så är det inte.
För oavsett hur många saker jag ”klarar av” så dyker det ju upp nya hela tiden. Så det är inte hållbart i längden att ständigt vara stressad och tänka på Nästa Grej. Livet är NU. Jag måste må bra NU. Saker och ting FÅR TA DEN TID SOM KRÄVS. Och jag måste bli bättre på att njuta av allt skoj jag får vara med på.
Okej hörrni, nu har jag eldat klart.
