I dag var Niklas med grodan på föris, och allt kändes så bra att han sa ”hejdå” till Iggy, och gick därifrån en stund. Så att grodan skulle vara själv där ett slag. Han var borta i 40 minuter, och det gick SÅ BRA! Hurra!
Pedagogen som hade hand om Iggy medan pappa var borta berättade att han blev lite ledsen först, men att det knappt tog 30 sekunder innan han var glad igen. Sen funkade det hur bra som helst under tiden Niklas var borta, Iggy var glad som en lax. Nemas problemas liksom. Så. Himla. Skönt.
Jag bytte av Niklas vid 14, vi stannade till 15.30 och jag kan meddela att hela dagen var rena rama föris-succén. Man märker verkligen att Iggy har fattat vilket kul ställe det är. Det är ju liksom skapat med fokus på barns välmående och utveckling, och det KÄNNS. Han log och skrattade när han slank omkring och lekte och utforskade. Han TRIVDES. Kände sig TRYGG. Så himla fint å se.
I dag målades det, och dansades. Och vid mellis ÅT GRODAN SJÄLV! Kors i det rackarns taket alltså! Han tog skeden och skopade i sig banan, framför en djupt imponerad (och smått chockad mamma). Det hamnade såklart banan på alla möjliga ställen, men för det mesta träffade han ändå munnen och lyckades få i sig nåt. HEJA GRODAN, liksom.
Myyyyycket pedagogikböcker i personalrummet… De är så duktiga de här mänskorna som jobbar på den här förisen alltså, KÄRLEK till dem! Och kolla – det finns en Vanja bland författarna! Måste vara ett gott tecken ha ha!
I morgon ska vi testa en ny grej – jag lämnar som vanligt vid 9.30 men istället för att hänga kvar med grodan så GÅR JAG…! Planen är att han ska vara själv på föris tills det är dags för vila, då kommer jag tillbaka. Så får vi se om jag stannar hela eftermiddagen, eller om jag försvinner en stund till. Jag låter personalen guida.
Är (återigen!) så sjukt tacksam över att jag kan bestämma över min egen tid. Att låta Iggys förisinskolning få ta den tid det tar, känns SÅ bra. Att ha behövt lämna honom ensam där redan i förra veckan (som kanske hade varit fallet om jag haft krav från en arbetsplats) hade INTE känts bra.
Pratade med en kompis i går som frågade: ”Håller ni FORTFARANDE på med inskolningen?! Har ni inte tredagarsinskolning på söder?”. Jo, det har vi. Om man måste. Men om man inte måste, så måste man inte. Och vi måste inte.