Vi inledde denna fredag med frulle på Nytan6 där yours truly slurpade i sig amerrrrrrkanska pankisar med bacon å sirap. SÅ. RACKARNS. SMARRIGT. Bra start på fredagsmyzet liksom.

Grodan var såklart med, och gick loss på bärkompotten som man får till pankisarna (men som jag hoppar över in favour of the lovely bacon).

Och det här var min extremt goda utsikt under denna lyxfrulle, om jag tittade ner.

Och nej, vårt barn har inte för vana att vara strump- och skolös i februari, men de där sabla mockasinerna ÅKER JU AV HELA RACKARNS TIDEN. Tur att det är så sabla gölligt med nakna barnfötter. Ingen blir liksom arg om de åker fram.

Har ju sagt det förr, men jag måste nästan säga det igen. Jag har blivit (om möjligt) ÄNNU mer kär i grodan på sistone. Jag blir som alldeles kollrig i hans närhet.

Niklas håller med, han känner likadant. För det ÄR nåt som har hänt. Och vi vet nog vad det är – det är det här att han är ännu mer ”med” nu. Man kan verkligen ha en kommunikation med honom, och det gör liksom att han blir ännu mer en liten egen person. Med en egen liten personlighet.

Och det känns som att ju mer personlighet han utvecklar, desto större blir kärleken på nåt sätt.

Det känns nästan lite fult att säga det, för det innebär ju att man älskade honom en smula mindre innan, om man ska vara helt krass. Men det fina är ju att man hela tiden tror att ”nämen nu GÅR det ju inte att tycka mer om det här lilla livet”, men så – PLUPP! …har kärleken utvidgats ännu lite mer.

Jag tycker att grodan är så jäkla rolig att hänga med. Vilket förvånar mig, för jag trodde verkligen ALDRIG att jag skulle vara en sån som tycker det är svinskoj att leka tittut och liknande (aptråkiga, tyckte jag förut) lekar. Men jag älskar det.

Inte för att jag själv tycker det är så fasansfullt spännande att låtsas som att jag inte ser mitt hukande barn – som tror att han är osynlig bakom soffan. Tusen gånger i rad. Men att se hur roligt HAN tycker det är, när han sticker upp huvudet och jag pekar vilt och piper ”DÄÄÄÄÄR E IGGY!!!!” är faktiskt ren och skär magi.

En annan favoritlek är att kittla honom. Vi bökar runt i sängen, och så kittlar jag honom från vettet. Jag har en speciell bit-teknik som är väldigt uppskattad. Att nafsa i nacken/låren/armarna/fötterna resulterar alltid i en extremt förtjust Iggelini.

Och just det där – att få honom att skratta alltså… Så fort man lyckas med det vill man bara göra det igen och igen och igen.

Min senaste lek är en pusslek. Den kom vi på i går, och den går ut på att jag ”tar sats” med huvudet långt bortifrån, öppnar munnen STORT och säger ”AAAHHHHHHHH” medan jag dyker ner mot hans lilla mun, där jag landar och planterar en puss.

Gav upphov till mycken lycka i går och i morse.

Kanske allra mest för mamman dock. Som såklart blev överlycklig att ha kommit på en lek som innebar att hon fick pussa på sin goda groda – utan att han (som han vanligtvis gör) trycker bort henne.

Jag får ju inte gossa så mycket som jag vill som ni vet, då gäller det att komma på såna här ”lekar” he he. #ManFårInteVaraDum

Det är så fint det här, att man upptäcker en massa nya glädjeämnen när man får barn. Glädjeämnen som är superenkla, gratis och alltid finns nära till hands. Love it.