I söndags fick jag till en BBB = Barnfri BästisBrunch. Inte dumt! Faktum är, att det var helt magiskt mysigt. Att få sitta helt ostörd med en av sina absolut bästa vänner, och bara PRATA.
Om det är nåt jag saknar i mitt liv nu, så är det just såna saker; ta en spontan fika/middag/aw med någon man tycker sådär riktigt mycket om, och snicksnacka bort en timme eller fem. Det, och att få vara komplett för mig själv (har en eremitsida som jag inte direkt får utlopp för just nu).
Vi har pratat om lite sånt här nu i helgen, jag och Niklas. Att en massa saker förstås blir fantastiskt när man får barn, men att andra saker faktiskt blir sämre. Jupp, sämre. Det låter hårt att säga, men jag tror de flesta kan känna igen sig i det.
Oavsett VAD det är som man tycker att man saknar i sitt liv sen bebelinon kom, så kokar det nog ner till i princip samma sak för de flesta: man är inte längre 100% herre drottning över sin egen tid. Man måste anpassa sig på ett sätt som många inte upplevt förut, inte jag i alla fall. Och det påverkar en såklart. Olika mänskor på olika sätt, och olika mycket givetvis.
Men, det går ju liksom inte att säga ”Nähä du lille bebis, den här morgonen känner jag för att sova lite längre, så kan du somna om tack? Och sen vill jag INTE gå upp och leka omedelbums efter att jag öppnat ögonen, jag vill äta långfrulle, läsa tidningen och sen kanske grisa lite i soffan framför skräpteve.”
Eller ”Jag tror vi skippar blöjbyten, tittut-lekar och mat & sov-schemat idag, jag tänkte nämligen gå i affärer hela dagen/ligga på soffan och kolla alla säsonger av GIRLS – igen/festa som en tok/åka på surfresa/insert valfritt önskemål here”.
Att inte få bestämma helt över sin egen tid kan vara frustrerande. För att man ska få den berömda EGENTIDEN, försöker jag och Niklas bjussa varandra på sånt alltsomoftast. Han fick en barnledig lördag nu i helgen, och jag fick en barnledig söndag. Man måste såklart få känna att man kan göra sånt som man tycker är härligt, inte bara mosa på och ratta ratta ratta allt som behöver rattas. Då är risken att man vaknar upp en dag och känner att man bara GÖR, inte…LEVER.
Vet inte riktigt vad jag vill säga med det här inlägget, har liksom ingen fräsig punchline med LÖSNINGEN. Vill bara lufta att vi pratar om sånt här, och i helgen kom vi fram till att vi måste bli ännu bättre på att se till att den andra får grisa på soffan/festa som en tok/shoppa dagen lång/vad man nu vill göra.
Man får inte blanda ihop ovan tankar med att det är ohärligt att ha barn, för så är det självklart inte. Det är helt AWESOME att ha barn, och så JÄKLA KUL. Men saker och ting förändras såklart på en massa sätt, och just den här förändringen är mindre lovely. Tycker jag.
Vad tycker ni?
Nja jag håller inte med faktiskt! (But I like you anyway ;)) älskar att spendera tid med min dotter o känner mig halv utan henne. Egentid är överskattat enligt mig! 😉 men alla är vi ju olika, som tur väl är! 🙂
Ååååååå såg direkt alla stavfel! Slutet på stycke ett ska det stå ”ENSAMTID” inte ensamt och sedan så ändrade mobilen ARBETSKAMRATER till arbetskläder. Såklart tränade jag karate med mina vänner från jobbet (iklädd träningsoutfit)
Vad jag känner igen mig i era funderingar. Jag tror, som tidigare kommentarer påpekat, att det är viktigt att hitta det som fungerar just för sin egen familj. Det är min erfarenhet (helt ovetenskapligt har jag betraktat vår bekantskapskrets under småbarnsåren) att i familjer där mamma och pappa inte överens över hur tid ska fördelas slutar det oftare med separation. Där en av parterna prioriterar sig själv utan att kompromissa, där inställningen inte är ”hur löser VI det här” utan där val tas av den som skriker högst eller är egoistisk, sånt påverkar såklart relationen oerhört negativt.
Så fortsätt med det som fungerar för alla i familjen så blir ni också lyckligare tillsammans när ni har familjetid och ensamt.
I vår familj är utmaningen är att tillfredsställa alla. Vår blivande 7 – åring vill ju åka slalom, spela sin fiol, lära sig simma, skjutsas till gymnastiken osv osv. Vår lilla kille på 6 månader vill ju mest leka tittut, sova rassligt, äta ofta och charma sin omgivning. Min man vill ha tid att cykla och jag vill prioritera träning (har en PT just nu och har just provat karate med mina arbetskläder, sjuuuukt roligt). Lösningen för oss är ”familjeråd”. Har du sett Sunefilmerna där en melodi spelas och alla sätter sig i soffan och diskuterar ett beslut. EXAKT det sker här hemma. Jag spelar vår familjerådslåt (Dire Straits, walk of life) sedan sitter vi ner och planerar vår tid. Alla får bestämma någonting (ex på lördag fm åkte vi till badhuset som kidsen älskar, eftermiddagen fick pappan ensam medan jag fixade mellis och eftermiddagslur. Söndag kväll fick jag åka iväg och träna medan farsan Baloo la kidsen ensam). Så får vi vår vardag att gå ihop. Samtidigt lär sig barnen (just nu bara den stora) att vi man i livet måste kompromissa, resonera kring sina önskemål och beslut och att alla inte tycker lika som honom.
Jag skrev det här inlägget på mobilen som jag ursäktar mig på förhand för eventuella stavfel och/eller otydlighet haha.
Stor kram på dig Vanja och GRYMT bra jobbat med Google inspelningen!!! Heeeejjaa heeeejja!
Ett mycket intressant och bra inlägg! Vi har ett lite annat tänk och upplägg i vår familj. Både jag och fästmannen är riktiga familjemänniskor – vi trivs allra bäst hemma tillsammans med varandra. Egentid är ett begrepp som inte förekommer hos oss, däremot är det viktigt att jag, som rattar bebis på nätterna, får sova lite längre på helgerna, annars fungerar jag inte. Vill/måste någon av oss åka i väg på något ärende eller liknande så gör vi givetvis det. I min närhet har små bebisar och barn dessvärre gått bort på tok för tidigt, vilket har fått mig att vilja ta tillvara på varje liten stund tillsammans med min son. Vi har vänner som kämpar och kämpar för att få barn, det är verkligen inte självklart att man lyckas få en efterlängtad bebis. Jag värderar tiden tillsammans med min son högre än allt annat och för mig är lycka att få vara tillsammans med min familj.
Alla måste så klart hitta sin väg genom livet, för en del är det viktigt med mycket ”egentid”, för andra är det inte alls viktigt. Jag är glad att jag har hittat min väg och att jag lyckats hitta en man som vill vandra längs samma väg hand i hand.
Kram!
Så är det verkligen. Kan väl erkänna att jag ibland var avundsjuk på min sambo första 7 månaderna när jag ammade och dottern vägrade ta flaska. Kunde liksom inte få en paus längre än ett par timmar, och det var tufft. Första sommaren var inte så rolig.
Efter att maten introducerats har jag ”tagit igen” det. Både jag och sambon har gett varandra nätter och dagar utan bebis för att ladda batterierna och få vara ”bara vi” utan det STORA ansvaret.
Det har gjort vår relation och även relationen till dottern bättre. Det är klurigare nu och det kräver en del framförhållning men det går ju att få till. Vi har också precis invigt att ha henne hos mormor och morfar över natten – succé.
Jag har tänkt på detta en helan del..
Eftersom att jag varit sjuk så himla länge och därför varit HELT låst och oförmögen att göra något endaste så antar jag att min ribba för ”vad jag behöver” har sänkts. På gott och ont. Det är den ena sanningen. Den andra är förstås att jag längtar sjuuukt mycket efter att kunna göra saker. Friska saker. Ha en kropp som orkar ta i lite, kunna träffa en vän eller unna min sambo att få göra skojiga saker. Men. Det ryms inte. Allt som är jag går åt min lilla tjej. På sätt och vis är jag så himla nöjd med det. Att jag orkar det, för inte så länge sedan var jag betydligt sjukare. Samtidigt har jag varit låst och begränsad så oerhört länge att det kan kännas mentalt tungt att inte kunna, trots att jag nu äääntligen är lite friskare. Inte så frisk att jag orkar både och dock, både bebis och mig själv.
Utmattningssyndrom är ett jäkla humbug. Det drabbar förstås ofta personer som är ambitösa och vana vid att prestera.. och plötsligt kan en inte det. Det finns liksom ingen genväg, ingen prestation som tar dig framåt, du måste igenom eländet och möta dig själv. Den du är utan allt du åstadkommit och företar dig. En jäkligt naken och avskalad version.
Kram
Jag kunde inte ha beskrivit det bättre själv:) helt klart sant…
Jag älskar att ungås med vänner och jag älskar spontana saker. MEN det blir inte aå mkt med de just nu när man e mamma…
Måste ge varann mer egentid , så äre bara!!!
exakt Vanja! exakt så är det! well put.
Åh jag håller med dig fullt ut Vanja! Det är lovely med barn (oftast iaf) och man älskar de små liven en herrans massa men det där med egentid och kunna styra över sin egen tid. Det saknar jag också! Jag trivs väldigt bra ensam och går gärna på stan helt själv trots att jag har en hel hög med härliga vänner. Jag har nog mer behov av egentid och häng med vänner än min sambo också. Men detta året och denna våren bjuder på middag och bio med vänner, en helg i Halmstad hos syrran och en helg i Stockholm (bor i Malmö) med mamma och syrran :), väldigt härligt.
Måste bara säga först att jag tycker du verkar vara en fantastiskt härlig person och din blogg är en av mycket få som jag verkligen tycker om att läsa. Du skriver roligt och bra och tar upp precis sånt man vill läsa om 🙂 Och vad gäller inlägget som sådant så håller jag helt med. Har en knoddis på 20 mån och vi pratar om det där också, hur får man till det. Vi funderar dessutom på en knoddis till och då blir det nog inte mer egentid direkt 🙂
Vi är hemma är faktiskt ganska bra på att ge varandra egentid…kan ha att göra med att jag har häst och ”tvingar” min man att ratta bebis själv ganska ofta på kvällarna. I utbyte så får min man oftast göra det han vill när något dyker upp. Skulle aldrig få för mig att säga nej till honom när han vill gå på en fest eller liknande. Så jäklans skönt att få vara sig själv och inte ”mamman/pappan” hela tiden. Jag uppskattar min lille skatt desto mer när jag har luftat hjärnan lite 😉
Alltså jag blir så glad när du tar upp sånna här saker som jag bara tänker men aldrig vågat prata med någon om. Det känns liksom nästan lite fel att känna så som du skriver i inlägget. Tack för att du är så härligt öppen, rak och ärlig. Detta ämne ska avhandlas på min nästa kompis/mama träff! =)
Oj oj oooohoj vad jag håller med dig Vanja. Visst är det helt magiskt att ha unge
men jag kan verkligen sakna mitt gamla spontana liv.
Bra att du skriver om de mindra härliga sidorna av päronskapet tycker jag. Heja dig!