I söndags fick jag till en BBB = Barnfri BästisBrunch. Inte dumt! Faktum är, att det var helt magiskt mysigt. Att få sitta helt ostörd med en av sina absolut bästa vänner, och bara PRATA.

Om det är nåt jag saknar i mitt liv nu, så är det just såna saker; ta en spontan fika/middag/aw med någon man tycker sådär riktigt mycket om, och snicksnacka bort en timme eller fem. Det, och att få vara komplett för mig själv (har en eremitsida som jag inte direkt får utlopp för just nu).

Vi har pratat om lite sånt här nu i helgen, jag och Niklas. Att en massa saker förstås blir fantastiskt när man får barn, men att andra saker faktiskt blir sämre. Jupp, sämre. Det låter hårt att säga, men jag tror de flesta kan känna igen sig i det.

Oavsett VAD det är som man tycker att man saknar i sitt liv sen bebelinon kom, så kokar det nog ner till i princip samma sak för de flesta: man är inte längre 100% herre drottning över sin egen tid. Man måste anpassa sig på ett sätt som många inte upplevt förut, inte jag i alla fall. Och det påverkar en såklart. Olika mänskor på olika sätt, och olika mycket givetvis.

Men, det går ju liksom inte att säga ”Nähä du lille bebis, den här morgonen känner jag för att sova lite längre, så kan du somna om tack? Och sen vill jag INTE gå upp och leka omedelbums efter att jag öppnat ögonen, jag vill äta långfrulle, läsa tidningen och sen kanske grisa lite i soffan framför skräpteve.”

Eller ”Jag tror vi skippar blöjbyten, tittut-lekar och mat & sov-schemat idag, jag tänkte nämligen gå i affärer hela dagen/ligga på soffan och kolla alla säsonger av GIRLS – igen/festa som en tok/åka på surfresa/insert valfritt önskemål here”.

Att inte få bestämma helt över sin egen tid kan vara frustrerande. För att man ska få den berömda EGENTIDEN, försöker jag och Niklas bjussa varandra på sånt alltsomoftast. Han fick en barnledig lördag nu i helgen, och jag fick en barnledig söndag. Man måste såklart få känna att man kan göra sånt som man tycker är härligt, inte bara mosa på och ratta ratta ratta allt som behöver rattas. Då är risken att man vaknar upp en dag och känner att man bara GÖR, inte…LEVER.

Vet inte riktigt vad jag vill säga med det här inlägget, har liksom ingen fräsig punchline med LÖSNINGEN. Vill bara lufta att vi pratar om sånt här, och i helgen kom vi fram till att vi måste bli ännu bättre på att se till att den andra får grisa på soffan/festa som en tok/shoppa dagen lång/vad man nu vill göra.

Man får inte blanda ihop ovan tankar med att det är ohärligt att ha barn, för så är det självklart inte. Det är helt AWESOME att ha barn, och så JÄKLA KUL. Men saker och ting förändras såklart på en massa sätt, och just den här förändringen är mindre lovely. Tycker jag.

Vad tycker ni?