Sen några veckor tillbaka så älskar Iggy att peka. Eller, han ÄLSKAR att peka. Och jag fattar varför – äntligen hajar vi ju vad han menar. Så det har varit en pekfest utan dess like, i snart två månader tror jag.
Och de första veckorna var jag helt kollrig. Jag tyckte det vara SÅ JÄVLA COOLT att han helt plötsligt kunde kommunicera med oss. Det hade ju liksom pågått en massa därinne i blicken, men det var så svårtolkat. Med pekandet släppte det, och vi fick en omedelbar brygga emellan oss. Vansinneshäftigt.
Eftersom han gärna blir buren, så fungerar pekandet alltsomoftast som ratt. Han ”kör” oss, liksom. Visar vart han vill att vi ska gå med honom i famnen, och när vi är framme visar han vad han vill titta närmre på.
På senare tid har han även börjat peka på allt han vill att VI ska se. Är det nåt som faller honom extra i smaken på paddan när det är matdags till exempel (jupp han käkar framför paddan, i princip varje mål – enklast så) så pekas det vilt mot skärmen. Och sen kollar han på en, så att han ser att vi är med på vad som är så upphetsande.
Det är så himla himla himla roligt tycker jag. Han har en hel värld inom sig, en massa känslor och upplevelser, och det känns som att vi varje dag får ta del av nya upptäckter om hans personlighet.
Ni vet ju att jag brukar jämföra att ha barn med att ha en spännande film ständigt rullandes. Alltså, denna film blir ju bara roligare och roligare att ”titta” på. Det är svårt att ta in tycker jag. Man tror liksom att ”ja, men hur mycket roligare kan det BLI liksom, nu måste vi väl ändå nått toppen?”. Och så höjs det en nivå till. Gång på gång på gång. Love it.
Nåt annat som kommit på sistone är att Grodan nu vill börja lägga tillbaks grejer som han tagit. Tidigare har han bara tagit prylar, och sen släppt dem i golvet. Ett spännande ljud när grejen når marken har varit belöning nog.
Men nu tar han en pryl, typ ett lock på en burk – och sen vill han sätta tillbaks det! Han plockar ur ljuset ur ljusstaken – och pluppar sen i ljuset igen. Nu går det också att få honom att ge tillbaks grejer – säger man ”Får mamma den?” och håller fram handen, så får man (inte alltid, men ofta) det han håller i. Också skoj tycker jag, eftersom han tidigare slängt iväg eller snäppt åt sig det han hållit i.
Jag skulle vilja skriva ”det händer så mycket nu” med Grodans utveckling. Men saken är den att det är ju så HELA TIDEN. Alltså, vilken fart de här småmänskorna har! Crazy bananas! Under de tre dagar som mormor rattade honom har han lärt sig en massa nya trix som hon tutat i honom.
Och i dag på kontoret hörde jag fnitter å skrattsalvor inifrån toaletten när Grodan var på besök. Slank dit och såg två glammisar i full färd med att lära honom en Diva Snap. Vilket han plockade upp på bara några minuter. Så om man säger ”ah ah aah!” eller ”no no nooo!” (måste sägas med black girl-tugg), så har vi en liten diva snapper som viftar kaxigt med pekfingret. Sjukt sött.
Antar att pekandet håller i sig tills dess att pratandet kommer igång. Jäklar i min lila låda vad sött det kommer vara då. En pratade Piggly! Då kommer jag typ dö gulldöden.
