Så sjukt kul att jag å Niklas syster Oliven lyckades tajma in våra preggofieringar så bra. Hennes son Ruben är alltså ett halvår äldre än Grodan, och vi hoppas såklart de ska gilla varandra och bli finfina polare.

De har ju setts massor förr såklart, men i går var liksom första gången som det kändes som att de faktiskt tyckte det var roligt att hänga. De hade nåt slags…utbyte liksom. Det ”babababa”-des, pekades och lektes. Det var så jäkla kul att iaktta dem.

Det fick mig att tänka på en sak. För när det kommer till ens barn – man KAN NTE SE SIG MÄTT! Det är ju nästan sjukligt hur roligt man tycker det är att….bara TITTA på ungen. Hjälp liksom.

Nu menar jag inte att jag njuter av att inspektera bajsblöjor, eller att jag älskar att grundligt beskåda hans surmulefasoner, nej. Men när han är nöjd och bara…ÄR, då tycker jag nog inte det finns nåt roligare att titta på i hela världen. Hans miner, hur nöjd han blir när vi förstår vad han menar, hur han interagerar med andra barn eller vuxna med mera med mera.

Det är kanske inte lika gastkramande nagelbitarspännande som att klämma en säsong Homeland på raken. Men det är precis lika roligt ändå, själva tittandet liksom. Om ni förstår vad jag menar? I love it.