Ibland får jag kommentarer kring hur jag och Niklas lever. Inte från er blogoliner, utan från andra som jag stöter på. Det är inga dumma kommentarer på något sätt, men till exempel så blir folk ofta förvånade över att vi äter frulle ute i princip varje dag (yes we do). Att vi anlitar städfirma. Och barnvakt. Tar massage titt som tätt. Vi ”lyxar” till det liksom. UNNAR OSS. Trots att vi inte är miljonärer.
Tänkte att eftersom andra som sagt undrar över detta, så är det säkert någon av er som läser el bloggo som också gör det. Så jag tänkte berätta lite hur vi funderar kring pengar.
Nr 1: de är till för att omvandlas till härligheter, tycker vi. Att lägga pengar på hög bara för högbyggandets skull är vi inte så sugna på. Vi har lite (med betoning på lite) pengar undanstoppade, men vi kommer aldrig vinna ”mest stålars på kontot i dödsögonblicket”-racet.
Självklart ska man har en nödbuffert som står i relation till exempelvis saker man äger. Har man ett hus vore det ju skönt att känna att man klarar av en takrenovering eller fuktskadesanering om såna saker skulle dimpa ner i knät på en. Men hamstrahamstrahaaamstra för att klara alla eventuella framtida nödsituationer som kan tänkas uppstå, sånt är vi dåliga på. Jag säger absolut inte att det är fel att hamstra, man ska leva så som man själv känner är bäst och tryggast såklart. Jag säger bara att vi inte är så hamstriga.
Vi är mer sprättar-typen. Med det menar jag inte att vi är Lyxfällansprättare som sms-lånar sig till en 3D-teve. Nää, vi har inga privata lån alls faktiskt. Det jag menar är att vi gillar att leva i nuet, och både mitt och Niklas mål med livet är att styra upp en så schysst vardag som möjligt. För det är vardagen som är NUNUNU. Det är den som är livet.
Och just det här med att leva NUNUNU och uppskatta NUNUNU är för oss jätteviktigt. Det guidar oss rätt bra i vilka val vi vill göra. Som att till exempel stanna kvar i vår hyresrätt. För jupp, vi bor i hyresrätt. En 2,5.a på 60 kvadrat.
Vet inte hur det är i resten av landet, men här i Estocolmo är det en väldans hets (upplever jag) på att bo i bostadsrätt. ”Alla” gör det. Det känns nästan lite lurigt att säga att man bor i hyresrätt, i alla fall när man är så pass ”gamla” som vi. Men det är då de här NUNUNU-valen kommer in och guidar.
Vår hyresrätt kostar oss 5300 pix i månaden. Släng på lite räkningar på hyran, så brukar det bli en sammanlagd summa om 3500 kr per person och månad som vi betalar. Inte så mycket, med andra ord.
Och den här ynkliga summan möjliggör allt möjligt härligt: vi kan äta utefrulle varje dag, vi kan anlita städfirma, barnvakt, vi kan resa, ta massage titt som tätt, lämna en rullande business (Niklas butik) för att huxflux satsa på något helt annat som inte måste börja generera lön omgående (men som ska frigöra tid så att vi kan njuta ännu mer av NUNUNU). Till exempel. Och trots att vi inte har särskilt höga löner.
Skulle vi köpa bostadsrätt så skulle kostnaden för liknande standard (sekelskifteshus mitt på Söder) och kvadratmeter bli så enormt mycket högre, att vi typ inte skulle göra annat än att jobba för att få ihop pengar till boendet. Runt 100 000 kvadraten är ju inte längre ovanligt att man får betala. Åsså lite räkningar osv på det, räntor, amorteringar. Bye bye utefrulle, städning, resor – ja, i princip all vardagslyx som just nu gör vårt liv så härligt. Så för oss blir ekvationen enkel.
Hade vi kunnat casha en bostadsrätt och endast betala avgiften, så absolut. En toppeninvestering såklart. Men det kan vi inte. Så att belåna oss upp till öronen för att sedan låta alla pengar vi får in gå till nåt som ger oss samma standard som vi har i dag, det är ingen lockande deal.
Jag/vi vill inte bli en av de där som huxflux sitter med ett boende som utifrån är ”perfekt”, men som i själva verket faktiskt är för dyrt. Vilket innebär att det måste jobbasjobbasjobbas med nåt som ger hög lön (men som man kanske inte tycker är det roligaste att pyssla med varje dag) för att kunna betala alla omkostnader för boendet. Tiden flyger iväg, man hinner inte njuta av Det Perfekta Boendet eftersom man knappt har tid att vara där. Och tanken på att jobba mindre för att hänga mer med de man älskar blir mer och mer långsökt, för man måste hela tiden jaga in de där rackarns slantarna.
Och när man väl har slunkit in i det där racet så blir det nästan omöjligt att slinka ur det igen. För man NEDGRADERAR ju inte liksom. Har man flyttat från tvåa till trea, från trea till fyra, från fyra till hus – ja, då flyttar man ju inte tillbaka till fyran va? Det skulle ju bli weird. Eller?
Oj vad långt det här blev, men det är ett ämne som engagerar mig. För jag tycker jag ser de här tråkiga tendenserna lite varstans. Och i och med att det blivit så löjligt dyrt att köpa boende i Stockholm, så är det väldigt väldigt många som egentligen inte riktigt har råd med det de köper. Och så får de ägna all sin vakna tid åt att jaga slantar. Och det är så sorgligt.
Och tro nu inte att jag tycker det är fel att köpa bostadsrätt, det tycker jag absolut inte. Men det som är tråkigt är att så många ligger preciiiiis på (eller till och med över) den ekonomiska gräns som de klarar av. Och det får så mycket trista konsekvenser.
Hursom, det jag ville säga med detta inlägg var egentligen att livet är NU, inte sen. Det är NU Piggly växer så det knakar, och vi vill se varenda litet framsteg han gör, inte missa nåt. Det är NU det är viktigt att ta vara på min och Niklas relation, väntar vi till SEN kanske det är försent, och då har vi slarvat bort varandra.
Kontentan: pengar är väldigt skoj, men de slantar vi har vill vi använda till att göra livet härligt. Vi vill inte lägga (alltför mycket) på hög (hemsk tanke, men det finns ju en risk att det där SEN inte är något som man hinner uppleva, och därför vore det ju…trist om man hade väntat med att leva tills…SEN). Och vi vill inte jagajagajaga pengar all vår vakna tid, bara för att slänga dem i ett slukhål förklätt till bostadsrätt. Och – viktigast av allt – pengar, eller jakten på pengar, får inte äta upp vår tid. För tiden och nuet är det viktigaste vi har.
Sådärja, någon som orkat läsa detta inlägg ända till slutet? Om ni har det, så dela gärna med er av hur ni resonerar kring pengar. Vore spännande att höra! Är ni sprättare? Hamstrare? Lyxfällelånare? Eller nåt helt annat? Share, please! Så sjukt intressant ämne, tycker jag.
