Vanja Wikström

I dag tyckte vi att det var dags för den här lilla bebin att få kräla omkring litegrann i sand. Och för att det inte skulle bli en alltför grisig tillställning, så fick det bli overallpremiär.

Det var första gången någonsin som grodan bar overall. Jag tycker att han gjorde det med den äran. Ser stabilt ut.

Det var dock en smärre pärs att få på honom overallen. Han AVSKYR när man ska ta på honom kläder. ALLT är HEMSKT, tydligen, när det är dags att sätta på sig klädesplagg.

Det ålas, vrids, skriks, fäktas, sparkas. You name it, han gör det. Så ofta måste vi vara två för att få på honom grejer, en distraherar och den andra slinker på strumporna snabbtsomfaaaaan liksom. När kläderna väl är på är det dock inga problem. Då e allt hunky dory.

Någon annan som har samma issue med sitt barn? I WonderWeeks står det att bebbarna kan bli extra fussy när det gäller klädespåtagning när de är inne i leaps, men han har varit såhär lääääänge nu. Går det över, tro?

Det ser kanske inte riktigt ut så på den här bilden, men sand är lika skoj för Piggly som unga latinos är för Madonna. He LOVES it.

Overallen gjorde förresten sitt jobb finfint. En varm, torr och nöjd bebis – och inget skit fastnade på materialet, halleluja! Grodans (och våra) favoritjeans kommer från (nåt så otippat) som Lego Wear. Så vi klickade hem en overall från samma märke, 25% rea just nu woop woop! Den hittas här.

Grodan har lärt sig nåt nytt, och jag är löjligt imponerad och nästan obehagligt fascinerad. Han har lärt sig att peka på taklampor. Så om man frågar ”Var är lampan?” dyker det upp ett litet finger som ivrigt visar vägen till närmsta ljuskälla.

Han lärde sig det i går, och nu vid frukosten pekades det hejvilt på alla lampor i hela lokalen. Hela tiden.

Och den här sjukt imponerade reaktionen får han (givetvis) varje gång det pekas. Glada stora leenden, medpekningar och ”duuuuktig groda!”.

Men alltså. Jag måste säga att jag tycker det är JÄVLIGT COOLT, det här med pekningarna faktiskt. För mig är det liksom det första ”riktiga” och supertydliga tecknet på att Iggy förstår vad vi säger.

Innan jag hade barn själv hade jag väl tyckt att ”jaha jaha det e väl lite småkul att ungen kan peka uppåt jajaja”, men nu är jag typ golvad av fascination. Jag tycker det är så jävla ballt! Det är som att nån osynlig vägg rasat ner, och helt plötsligt kan vi ha en helt normal direktkommunikation. I alla fall om taklampor.

Det pekades som sagt hela tiden. HELA tiden. Känns som att Iggy är lika fascinerad som jag å Niklas av att han kan göra sig förstådd.

Är så tacksam för den här resan man får vara med på, när man blir förälder. Kunde aldrig någonsin föreställa mig att den skulle vara så jäkla rolig. Förvånas ständigt över hur coolt det är. Vilket iofs inte är så konstigt – det ÄR ju APCOOLT att få följa en ny liten mänskas utveckling. Från…eeehhh, ja det att han var en tanke och lite sängguppande, fram tills att han blivit denna skicklige takpekande lampexpert.

Tänker ibland på att han faktiskt bara är 10 månader. I bara 10 månader har han levt sitt lilla liv, och redan kan han så mycket. Så jävla coolt.

Fatta att man kommer kunna snacka med den här lille krabaten sen. Ojojoj. Föräldraresan alltså. Inte så dum, helt klart.

Fick de här i fredagspresent av Patricia (ni förstår ju: vilken hit-tjej liksom) – lakritsmarshmallows! Så jäkla smarriga! Aldrig ätit såna förut, men oooohhh det var inte sista gången sånt fluff slank ner i min mage. Riktigt rackarns gött.

Extra plus för att jag fick bli hjälte på kontoret, eftersom jag hade med mig fredagsmys. He he.