Vanja Wikström

Det blir jordens bildbomb det här, men det fanns ju som sagt sååå jäkla mycket snyggt att plåta. ÖVERALLT.

Berlin levererar!

Det här stället var favoritdelen av dagen för min del. Vi slank in genom en port, och vips befann vi oss på världens snyggaste ställe.

Tokfint, på det där rufsiga sättet som är precis som jag föreställt mig Berlin.

Vi hittade ett vansinnesmysigt fik där som hette Café Cinema.

Där dracks det en cappo. Eller, okej. Jag drack den inte alls, sippade bara och insåg att den var tokdålig. Men the surroundings vägde liksom upp den läskiga cappon. Med råge.

Pappsen sippade på ett glas vitt.

Berlinfniss.

Vart man än vände blicken på denna magiska lilla bakgård så var det apsnygg konst som bara skrek att den ville bli plåtad.

HUR fint ställe?

Min bror tyckte att mitt plåtande var i det närmaste hysteriskt. Men…

…när vi tagit oss allra längst in på den här luriga bakgården, och ovan skapelse tornade upp sig över oss (den rörde sig även kan jag tillägga – flaxade med vingarna)…

…så ryckte även han fram kameran. Ett gigantiskt flaxande plåtmonster går ju liksom inte att motstå… Only in Berlin, va?

Nu är vi i megafräsiga Berlin. Resan gick kalas. Ni som följt el bloggo ett tag vet ju om min paniska flygskräck, men den här gången gick det finfint. Både Rolf Lassgård och David Batra var på samma flyg, och den statistiska sannolikheten för att båda dessa herrar skulle dö samtidigt i en flygkrasch är ju i princip obefintlig. Så det gjorde att jag kände mig trygg.

”Eller så blir det ett sjujäkla löp” sa min stygge bror. Och då blev jag lite rädd igen. Men sen tittade jag på Rolfs bakhuvud och kände att ”näää, den där karln störtar liksom inte”. Och det gjorde vi ju inte heller. Så – jag överlevde alltså flyget hit. Resan började därför så bra den kunde.

Vi har spenderat dagen med att knata runt rätt rejält. Och som bloggare blir man halvt knäpp, för man vill ta bilder HELA TIDEN. Allt är så fint/filmiskt/vackert/skört/pampigt/charmigt/kaosigt etc etc etc.

Som bilden ovan till exempel. Går ju liksom inte att motstå att knäppa loss när det står ett toksnyggt brudpar och pussas vid en kanal.

Man trillar över en rackarns massa pampiga byggnader i den här stan.

Och en rackarns massa historiska vingslag susar runt en hela tiden. Notera kulhålen på pelaren som moster Mini kikar fram bakom. Får hjärtat att slå lite hårdare. Överallt gör sig andra världskriget påmint.

Min käre far. Den här resan är ju vår 70-årspresent till honom, och det är väldigt kul att åka med pappsen. Särskilt till en sån här stad.

Han är som ett levande uppslagsverk (var sjukt frustrerad som liten att han vägrade ställa upp i Jeopardy – jag försökte till och med anmäla honom i smyg eftersom det var så jobbigt att höra honom spotta ur sig alla rätta svar hela tiden hemma i vardagsrummet), så han kan berätta så mycket spännade prylar om allt man ser. Heja pappsen!